Skrivande, Sagor, Skärvor och Sorg

Jodå jag har gått in och ändrat här med ojämna mellanrum.
Vankelmodet i mig som inte riktigt har velat sätta fingret på varför.
Varför jag skriver.

Bloggandet - sagan, dikten - började som ett sätt att samla tankarna i
en dagbok jag inte ville låta ligga glömd och uppslagen 
varken på buss eller köksbord. Så många ord som skulle fram,
något glömt hade väckts till liv och 
behövde slutligen bearbetas. Något jag inte ville oskyldiga
skulle drunkna i.
Det blev bättre. Jag skrev och gick helare ur det. 
Vann systrar på köpet. 
Vann så småningom så oändligt mycket mer.

Mina ord har alltid haft en riktning.
Sådant var och kommer mitt skriv att förbli.
Det söker den hälft som gör trasigt helt,
det vill både läkas och läka.

Sagor säger ni kanske, ni som nu läser.
Sagor sa du.
Samtidigt log du och jag fick ta emot det leendet.
Du fann mina ord.
Hur är det möjligt?
Du fann mina ord och tog emot.
Du gav mig samtidigt allt som är ditt.

Skärvor finns, 
ibland händer sådant vi aldrig vågat tro på.
Skärvor är sköra,
så minns jag att jag tänkte,
så tror jag att jag skrev.
Men du är stark.
Du är min skärva och du är stark.
Du fann mig, raserade rädslan
med din ömhet.
Du är stark.
Du bär.

__________________

Sedan dog du.
I september 2013 dog du 
och jag lärde mig förstå vad verklig sorg är.
Du dog.

Skrivande kan vara ett sätt att hantera sig. 
Orden om mitt,
mina ord, 
jag lägger dem här.