onsdag, januari 17, 2018

Undanglidande.
Jag vet att skrivandet får mig att må bra
ändå försvinner det.
Har jag helt enkelt tappat förmågan?
Är det isåfall ett tecken på att jag långsamt rör mig
mot det alltför bekanta landskapet ”Förträngning” i fjärran?
Eller är det så att jag gläntar på dörren till liv?
Små saker får ständigt komma emellan, koppen med kaffe,
disken, brasan som behöver göras ren och förberedas,
tankarna på jobb, andras ord.
Samtidigt en vag oroskänsla - jag gör inte det jag borde.
Jag är inte färdig.

Det försöker snöa. Vintern är varken vinter eller något annat.
En gråzon mellan vaga punkter jag inte kan sätta ord på,
ett ingenmansland med gränser jag inte ser, inte minns.

Before the healing can take place all the wounds have to be exposed.

tisdag, januari 02, 2018

Tankarna far i mig, studsar som olikfärgade bollar,
jag fångar, släpper, fångar, håller en stund, kastar argt,
plockar upp.
Jag vill f-ö-r-s-ö-k-a öppna dörrar, det är inte ett
nyårslöfte, det är inte ett löfte överhuvudtaget,
det är en önskan, ännu en, bara så. Jag vill försöka.
Vill släppa in omvärlden som står och huttrar där utanför,
jag är ju tacksam för den trots allt.
Döden är så svår att begripa, döden gör livet svårt att begripa.
Jag faller, reser mig, faller. Kan inte förstå det själv och därför
inte förvänta mig att andra gör det.
Om graven funnits nära vet jag att jag hade balanserat bättre,
jag skulle ha gått dit så ofta och alla stunder däremellan
hade jag inför mig själv både vågat och orkat leva mer.
Jag vet, för vid graven är jag lugn, alltid lugn numer.

måndag, januari 01, 2018

Vad önskar jag mig av året som startat?
Inte det omöjliga, realisten i mig har övertaget där.
Inte det omöjliga, bara acceptansen som kan bädda
en mjuk botten i det innersta, svepa in sorgen,
få den att skava mindre.
Jag önskar mig modet och orken
att skriva ner tankarna här igen,
önskar att nätternas vaga drömmar blir begripliga,
önskar att vännerna döden gav mig inte släpper taget
när tystnaden överröstar allt.

Jag önskar mig en gnista av framtidshopp.

Jag kan inte bära hela världen,
min önskan om gott för andra får sträcka sig
till de som bor i mitt hjärta,
till alla jag tänker på,
till er som läser.
Och jag tittar på fotot av ett ljus som bär daglig bön - sånt tröstar.
Jag önskar mig tröst.