torsdag, augusti 17, 2017

Inte ropa hej. Förbereda mig på eventuell katastrof,
vara beredd på det värsta. Tröttsamt värre.
Har jag alltid varit sån? Vet inte,
men ingenting blev iaf bättre av det som hände.
Slag i magen.
Nej.
Nej, mark som rämnade,
jag som föll. Handlöst.

I tankarna gör jag upp en plan för vad
den gamle måste hjälpa mig med.
Hur han ska hinna förklara mitt förhållningssätt
gentemot världen. Det där låter knepigt men
precis så känns det. Jag behöver förstå
varför jag blir så ledsen.
Eller ibland så glad. Men oftast ledsen.
När vi sågs i juni innan sommaruppehållet
berättade han att han slutar definitivt i april,
att tills dess följs vi åt, gör vår gemensamma resa,
förbereder oss på ett farväl.
Han sa det på ett så enkelt sätt att jag vart lugn,
fortfarande är tror jag.
Långsamt avslut känns bra som motvikt mot plötslig död.
Inte ens tider behövde jag be om, han tog kommandot.
Jag vet jag är lyckligt lottad.

Och jag klarar mig ok längre och längre stunder.
Det irriterar att allt prat om hav och vågor stämmer.
Den där överanvända bilden. Långsamma dyningar,
lugn, den plötsliga bränningen. Man klarar inte att stå upprätt,
man tror verkligen man ska drunkna,
man vet inte om man ens vill försöka simma.

Idag vill jag inte simma.
Men snart ska jag träffa d.g. alltså kan jag inte heller sjunka.
Det kan vara det som kallas hopp,
att skjuta somligt framför sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack du som vill lämna spår.