fredag, december 16, 2016

Orden krånglar,
för mycket instängd uppgivenhet bubblar
och fast jag inte hade tänkt det så
fulsnörvlar jag hos den gamle,
orkar inte sorgen längre.
Jag har försökt, jag försöker,
jag försöker släppa ut den.
Jag gråter, jag sjunger,
jag öppnar munnen
och vrålar ut den.
Den stannar, vill inte flyga fri.
Jag prövar att svälta den,
den överlever på ingenting,
jag gör tvärtom, göder den stor och oformlig.
Den får plats ändå.

Jag fick för mig det var sista gången
jag skulle få komma, alla tankar blir till
härdsmälta och även om han något förvånad
säger att så är det inte, vi slutar när vi tydligt
och tillsammans har bestämt det,
så har rädslan fått mig ur balans.
Idag är allt för första gången svårt att förklara.

Han berättar för mig istället.
Om rytmen som finns.
Om våra andetag, om hjärtslagen,
om natten och dagen, sömn och vakenhet,
hälsa och sjukdom, om årstiderna.
Han ber mig försöka acceptera den rytm som är min,
kommer att vara min,
sorgen, ögonblick av glädje, sorgen,
tacksamhet, sorgen igen.
Han pratar om passion, den livsuppehållande,
den som kan vara allt från lusten mellan människor,
till drömmen om att bestiga ett berg.
Han säger att även ett vackert minne
kan vara en sådan låga.

Mitt huvud snurrar, hans röst är lugn,
han vill få mig att orka,
få mig att våga tänka framåt, jag vet det.

"Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig."

Jag vill tro honom, vill leva just så. Inte ha bråttom.
Men idag är allt svårt att förstå.

Det är lättare att längta efter något man aldrig haft, säger jag tyst.
Han upprepar det långsamt.

söndag, december 04, 2016


Så ofta jag tänkt att nu,
nu ska jag skriva om hoppet.
Sedan stillar jag mig,
vet att det är en flyktig känsla, ännu.
Att berätta om lättheten för tidigt kan dessutom tynga en lyssnare,
tröstar gör det aldrig. Antingen är du där redan av egen försorg
och märker inte orden eller så tror du att jag hånar.
Man kan inte tänka framåt som sörjande.
Det vet jag så väl.

Så jag skriver om nuet,
om gråten som har legat på lur länge,
inkapslad strax bakom revbenen,
inte fått plats där helt och hållet utan nu sipprat ner i magen.
Blivit en tyngd.

Jag ligger vaken på nätterna,
klumpen pressar mig mot madrassen,
får kroppen att kännas som bly,
gör samtidigt insidan rastlös.
Kanske är jag i ett oupptäckt land ingen annan besökt funderar jag.

Jag i ett nytt landskap.

Här är inte mörkret längre svart, jag ser att navigera,
men snubblar ständigt, hindras av rivande påminnelser
om att detta inte är en självvald stig.
Här finns ingen mossa att vila på vrålar jag.
Hans röst, den som började viska till mig utan ord
i det ögonblick han dog, den som ingen annan hörde
men som ledde mig dit jag annars inte skulle ha vågat gå,
har tystnat tror jag och jag är förtvivlat ensam.
Som om döden blivit tvungen att visa sig i ännu en skepnad,
påminna mig om att den inte ska hanteras lättvindigt.

Detta har ingen berättat för mig.
Detta har aldrig någon nämnt,
att när man stiger ut ur det mörkaste mörka
väntar snårskogen och tystnaden,
det är då din kropp rivs sårig av vinterns törne,
det är då isdimman täpper igen strupen och
du måste b-ä-r-a gråten inombords.
Och det är då som du frusen av rädsla får för dig att alla,
precis alla har tröttnat, inte orkar se hur du kämpar.

Jag bankar ner min handskrivna skylt -

Den onämnbara ensamheten.

Varför berättar vi inte om platser som denna?

fredag, december 02, 2016

Det var den där spärren som förvånade, nästan störde mig.
Att jag inför just detta kunde förhålla mig,
inte rasade ihop privat.
Gråten varade för övrigt inte länge,
istället landade jag i att jag hade fungerat så som man ska.
Och nu har jag besökt en kort stund (hemskickad redan,
verkar lite vansinnigt) samt sett till att några kloka finns till hands.

Jag borde inte spontanskriva inlägg som det igår,
borde kanske inte skriva alls om annat än den personliga sorgen,
försökte flytta fokus bort från den.
Dumt.

torsdag, december 01, 2016

En av de asylsökande försökte ta sitt liv,
misstänkt blindtarmsinflammation visade sig
vara tablettförsök.
När jag nås av beskedet står jag i mataffären.
En spärr slår till i mig,
jag kastar mig inte i bil till sjukhuset,
jag vidarebefordrar,
får samtal av någon som har haft
närmre kontakt,
lyssnar,
mumlar att det är tragiskt,
ringer ett samtal,
kommer på ännu en som kan hjälpa på sikt
(honom ska jag kontakta imorgon),
med andra ord - jag "delegerar",
men jag åker inte in till sjukhuset,
jag är känslomässigt kall,
stänger av.

Det är en försvarsmekanism,
sent på kvällen accepterar jag detta.
Hur jag skyddar mig själv.

Jag tömmer diskmaskinen,
jag städar köket,
jag gråter lite över livet.
Och jag vet.
Jag kan inte rädda världen.
Jag kan inte rädda.

Jag vägrar tänka.

För jag kan inte rädda.
Herregud jag vet ju det.