onsdag, november 16, 2016

Jag vill sudda ut så mycket, sluta tänka,
vara tyst, inte synas, inte göra fel,
inte beklaga mig.
Men människan är ensamsvag, vill kontakt,
vill igenkänning, famlar efter stöd.
Jag famlar efter stöd.
Jag skriver.
Skriver för att slippa bära.

Och hösten är fortfarande höst, regnet och dimman
smeker mjukt runt huset, stearinljusen fladdrar,
elementen strejkar, filtarna värmer.
Kan man göra sig av med en livslång följeslagare?
Kan man be melankolin bosätta sig hos någon annan?
Någon som kan hantera henne?
Melankolin, den där vackra, långbenta, dansande
varelsen, så olik mig, "så alldeles olik mig" vill jag ropa.
Hon håller inte med, hon stannar kvar.
Stannar och jag förlorar,
accepterar att mig har hon valt som sin.

måndag, november 14, 2016

Det är klart jag skäms när jag beklagar mig.
Så många som gör så mycket gott, som orkar,
som ställer upp när jag ber dem.
Och inte en dag går utan att jag är tacksam,
För allt jag har, för allt jag får.

För allt jag fick.

Men att stå stolt och lycklig,
det är att visa fram en sida bara,
och jag har sagt det förut -
jag är melerad. Här får skiftningen
som kanhända inte ses utåt lysa fram
och även futtigheten.

Flyktingfamiljerna behöver så mycket hjälp,
timmarna räcker inte.
Man drar t.ex igång stora vårdapparater trots att uppehållstillstånd
långt ifrån är självklara och vi måste då
hela tiden balansera hopp och verklighet.
Att engagera frivilliga tar tid även det,
idag är jag ledig efter långt helgjobb men
telefonen ringer, saker dyker upp.
En hel del av det jag egentligen sysslar med får
stå åt sidan eller göras på udda tider.
Jag klarar det, blir buren av den känslan.
(Men nej, jag sätter aldrig upp övertid,
hjälpen blir mindre värd i mina ögon då.)

Allt detta som förklaring till gårdagens jämmer.

Ibland kommer tvivel över mig. Vad hade han sagt
om allt jag gör? Jag saknar det perspektivet,
saknar rösten, drunknar i tystnaden,
är ständigt rädd för att försköna,
måla upp något som inte skulle stämt.
Finns han med mig i detta?
Någonstans läste jag för länge sen att man på egen hand
skulle avsluta de samtal som blev avbrutna av döden.
Är inte det att försöka trösta för enkelt, måla en fantasi?
Men livet är inte rakt för någon, allas, absolut allas vägar
hade kunnat ta en en annan riktning när som helst.
Den tanken hjälper och när jag försöker förklara nickar den gamle.
Han förstår hur virrigt det än låter.

söndag, november 13, 2016

Jag flyr in i hjälpandet och brottas med det.
Handlar utan att tveka, infallet styr stegen,
orden som landar rätt kommer oplanerade.
Ändå är jag rädd för att jag "gör" för att aldrig i efterhand
behöva tänka "jag borde ha".

Hos den gamle blir jag förtvivlad.
Är en god handling verkligen god om man vet om det?
Han bromsar mig när jag är på väg att trassla in mig,
säger att min fråga är gammal och viktig.
Fast sen minns jag inte vad vi egentligen kommer fram till,
bara något om att resultatet räknas, att det jag gör är bra.
Och att godheten också måste riktas mot mig själv ibland.
Jag snurrar i mitt ekorrhjul, trött på tankarna fortsätter jag det jag
betecknar som flykt, ständigt beredd att ställa upp när någon lider,
sällan kapabel att lasta bördan på någon annan.
Det är som en iskall strömvirvel i en strid älv med slutdestination okänd.
Jobb/medmänniska är tätt sammankopplade i mig
men som tung blöt mantel över allt ligger egen erfarenhet
av svart gråt.
Det är den manteln, för tung för att lättvindigt skaka av,
som kväver glädjen.
Jag vet att jag gör skillnad, jag vet att jag ger,
jag hör tacksamheten, men jag fryser.
Jag fryser så.
Fortfarande läser jag i tysthet vissa bloggar i mitt flöde,
gamla, glömda vaknar då och då till liv.
Bodil Malmsten, denna kloka kvinna med sina långsamma ord
var en favorit under många år.
Och så, nu, är det flödet plötsligt levande igen!
Får man lov att tycka att det är absurt?
Någon (en Anna) använder bloggadressen finister.se
med förklaring att hon gillar BM och skriver nu
med vag koppling till henne. Varför? Jag suckar.
Vill inte avsluta feeden, vill inte förlora något jag kan tänkas vilja
gå tillbaks och njuta av igen (klickar man direkt på BMs inlägg
finns inte bloggen längre).
Det går inte att kommentera den nya,
alltså omöjligt att få svar på frågan varför.
Adressen annaifinistere.se (ett förslag bara)
borde väl inte vara upptagen.
Jag är förvirrad.