söndag, september 18, 2016

Det pratas så mycket om skrivandet.
Om varför, om hur, om målet.

Dagarna på ön var helande, jo det är nog det rätta uttrycket.
Gråt och lugn i en märklig harmoni. Något nytt landar alltid i mig.
Och, tänker jag nu, jag vet varför jag skriver,
det finns bara en anledning. Jag vill inte glömma.
Det spelar ingen roll om orden hamnar i dagböckerna,
i bloggar, i brev eller sms. Bara jag har dem kvar, vet vad
jag gått igenom, sparar känslorna för att inte blir en sådan som,
alldeles för snabbt, endast kan klappa på huvudet och säga
"det blir bra, det lättar, tro mig man överlever".

En helvetesnatt storgråter jag, fulsnörvlar, bönar och ber.
"En gång till måste du komma hit, berätta, låta mig begripa."
Nästa morgon har det vänt, jag sitter på det kala berget och ser solen,
insnärjd i dimma, stiga över havet. Världen är så vacker och jag förstår
med plötslig (ev högst tillfällig) klarsyn innebörden av att leva för honom
också, inbegripa honom i mitt skratt, ge honom mitt som en gåva,
igen och igen.

Att leva vidare.

Fast säg inte det jag nu skrev till någon för tidigt.
Det blir ett hån mot den som inte längre har ordet i sin vokabulär,
(herregud det var ett hån mot mig, två dagar efter jag tänkt det),
inte minns det, inte kan forma bokstäverna till ett hörbart läte.
Bättre då att nynna svagt för honom/henne,
låta det mörka få dröja kvar, det är inte ditt att skingra.
När vi människor vant våra ögon vid vår högst personliga svarta tomhet,
först då kan vi vagt börja ana, lyssna, lyssna till enstaka ord, först då.