söndag, juli 31, 2016

Målet är förhoppningsvis det samma
för oss alla.
Bara olika vägar att vandra.

måndag, juli 11, 2016

Jag städar intensivt.
Och jag hör honom stöna att det är ångesten
jag försöker göra mig av med.
Det är irriterande, inte det att jag hör honom
utan det att jag inte är säker på att han hör mig när
jag som svar fräser "du har inget att säga om ångest längre,
du borde bara vara förstående och du borde inte vara död".

Det yttre kontra det inre.
Jag slår knut på mig själv orkar inte reda ut var klokhet börjar.
Allt gör jag för att överleva. Hör. Du. Det.
Begriper du?
Allt gör jag!!!
Man borde inte behöva falla mer när man kämpar så här.

Natten är ljum, mörk och regntung.
Uterummet har ingen dörr direkt in i huset,
här sitter jag halvvägs mellan två världar.
Tända ljus, ångest över bagateller, vitt vin,
vetskap att jag trots sorg inte lär ge upp omsorg.
Bad jag om sådan styrka? Nej.
Men ändå, jag vill tro att den är en gåva inte en förbannelse.
Stark då, stark nu. Det gör så ont. Ok?

Och bara för att man ingenting styr,
så snubblar jag över ord och toner jag aldrig tidigare hört.
"In my heart I believe I belong in a house by the sea."

Alltså, den här historien kommer aldrig att låta sig berättas.

tisdag, juli 05, 2016

Inte ens skriva ner tankarna lyckas jag med längre.
Det är en vanmakt i sig, som om något viktigt
rinner ur händerna på mig, tas ifrån mig,
inte kommer att kunna återerövras.

Det var vackert vid graven.
Hans mamma och jag satt länge på bänken,
grät lite såklart, pratade om det svåra men även om ljusa minnen.
Hon berättade om när hon och hans pappa hade träffats,
det var vackert och för mig som att bli insläppt ännu mer
(jag har fått så mycket).
Hon kramar mig och säger att hon vet att Han och jag var själsfränder,
att vi kommer att mötas igen. Hennes tro är så stark, starkare än min.

Och Maria finns. Vi vandrar, pratar, allt är väsentligheter.
Hon är min vän, min vän, min vän, hon har sett mig skrika,
hon har stått kvar.
Det finns andra också. Som minns, som hör av sig,
som orkar mig när jag inte orkar mig,
som tar emot mina ord med en varsamhet.
Ändå vet jag det andra som också känner sorg vet -
man är ensam. Man är ensam.

Jag har så mycket.
Jag lyckas inte vila i det. Smärtan tar över.
Det obegripliga.
Att han inte är.