onsdag, maj 25, 2016

När det nästan har mörknat helt
tar jag hunden på en kvällsrunda,
det är fortfarande så varmt,
några droppar regn kommer, jag längtar efter mer
men det blir inget av det.

Jag gör det han brukade skratta åt
- fyller famnen med rosa lupiner trots att jag knappt ser dem,
de finns överallt längst vägkanten, i trädgården plockar jag
ramslöks- och gräslöksblommor, jasmin, citronmeliss och liljekonvalj
sedan går jag in och städar.
Jag ser hur vackert det verkar, när jag skriver det.
Rofyllt, levande. Men ångesten river i mig,
jag känner mig lurad på mitt jag, som om det försvann med honom.
Det får plats så mycket i ett hjärta,
lycka och sorg är inte instängda i varsitt rum,
de leker med varandra, blandar sig som ångorna
från två närliggande sjöar om sensommarnatten,
blandar sig för att sedan bli till ett.

"Vi bär med oss de liv vi har fantiserat om,
precis som de liv vi har levt" läste jag nyligen.
Vi får sörja även den framtid vi hoppades på, det vet jag.
För är det inte alltid framtiden vi sörjer när någon dör?
Ändå, ändå får jag för mig att de som levt ett långt liv tillsammans
möts av mer förståelse för sin saknad.

Jag får ingen ordning på tankarna.

Imorgon ska jag gå på operan.
Ensam men ändå inte för i den tomma stolen bredvid min
ska han sitta och han ska äntligen kunna njuta av musiken
och jag ska tänka att det alltid har berättats om kärlek
och jag ska kanske gråta för sången är mycket vacker
och jag gör sådant som detta för att det inte
finns några regler att följa när man sörjer.

Man skriver sin egen bok, det är så.

fredag, maj 13, 2016

Sitter på trappen precis innan natthimlen mörknar.
Månskärvan omringas under ett par sekunder av ljusa moln,
formar ett hjärta likt de jag brukar rita hastigt.
Ännu ett av alla dessa magiska ögonblick.
Allt ser jag, sparar i mitt inre.
Gud jag kämpar!
Spirean som doftar, näktergalen som sjunger,
igelkotten som långsamt vandrar förbi,
tacksamheten över allt jag har.
Vill kunna sammanfoga sorgen och glädjen,
vill slippa se skarven där emellan som ett varigt sår.
Så mycket godhet, varför envisas jag med att
inte tro omvärlden skulle unna mig den?

Det är ett svek mot honom att inte ta emot livet,
jag vet, jag vet, jag vet.