torsdag, februari 11, 2016

Jag skulle kunna skaffa mig fasta rutiner.
Stig upp. Klä dig. Gör iordning brasan.
Ät frukost. Drick kaffe. Skriv. Jobba.
Ät. Sov.
Och gå med hunden dessemellan.
Samma rutin, dag efter dag.
Repstegen att hålla fast i.

Men repstegar kan gå sönder.
Jo, jag vet att dom går sönder.
Och har jag hållit för hårt i en sådan så
har jag inte lärt mig falla fritt.
Det låter farligt.
Farligare.

När livet faktiskt är fritt fall.

tisdag, februari 09, 2016

Jag är liten och svag, jag är stor och modig.
Meningen behöver ett semikolon för att vara värd att skrivas,
det har den inte.
Nej.
Hur ska andra kunna se vem jag är
när inte ens jag själv gör det?

Det där modet, starkheten,
det är en skraltig rustning byggd av skörhet.
Den är så tunn att jag inte låter någon smeka den längre,
inte låter någon klappa mig mjukt på armen,
inte ens låter en mild blick svepa över den.

Akta, sa jag! Den riskerar gå sönder.

Då kommer allt det där jag försökt stoppa
innanför skalet att ramla ut,
spillas över golvet i en kletig sörja.
Du kommer att tro att du måste hjälpa till att städa upp,
jag kommer att tycka så ofantligt synd om dig som bara råkade,
som inte menade att, som inte har tid, ork, lust att.

Stackars lilla skal, jag ska vara rädd om dig.
Du är kanske det sista skydd jag hittar.

måndag, februari 01, 2016

Funderar en del på sociala medier,
vad vi ger, vad vi får, den inkompletta
bilden av liv, glansen vi vågar stå för utåt,
svärtan som sällan ges ens i desperation.
Är möjligen långt ifrån ensam om sådana tankar,
antagligen är det gott när den ljusare sidan
får glimta till ibland, något annat kommer
jag inte fram till.

Här, i förrummet till det hemliga, må konturer
vara suddiga, möblemanget sparsamt men så vill
jag ha det. Här kan leriga kängor sparkas av,
sådant som inte behöver ta upp plats i det innersta lämnas.
Att tillbringa stunder här är samtidigt att starta tankeprocesser.

Saker fungerar, på jobbet tror jag något nytt spirar,
för trots att jag tyckte mycket om kollegan, vännen som slutat,
blir det tydligt att det var det bästa.
Samtala stilla öga mot öga, vi måste lära oss sådant och
vi måste alla kunna lyssna på vår motpart,
förstå olikheter, förklara vår egen ståndpunkt utan att
i förväg vara övertygade om att vi är den enda med det rätta svaret.
Svårt men möjligt, jag talar enbart av egen erfarenhet.
Sedan vet jag inte riktigt varför jag plötsligt fyller tiden till
bristningsgräns, jag som inte vill springa,
som vet att jag inte lär orka men det ger mig perspektiv,
framför allt flyktingarnas historier.
Klockan fyra på mornarna gråter jag, men av fysisk smärta
inte av sorg och jag lyckas varje natt tänka framåt,
vet att gråten går över, att själslig smärta är värre,
att nattvärken är ofarlig.
Dessutom har jag återigen tur (hur är det möjligt?),
den sjukvård jag möter utstrålar omtänksamhet.

Det går dagar mellan mina sorgeskrik.
Som mest räknade jag till nio hittills.
Däremellan lever jag, ser min omvärld, ger, får tillbaks,
t.om. skrattar.
Är ständigt stärkt av att två tvillingsjälar faktiskt hann finnas samtidigt.
Acceptans.
Det som hände stundtals möjligt att bära, stundtals svårt.