måndag, januari 18, 2016

I torsdags, innan jag var hos den gamle
gick jag till sjukgymnast/läkare och
fick förvånansvärt nog diagnos "frusen axel".
Det känns helt ok, en lättnad att veta varför
jag har haft ont länge nu. Inte ens
tidsperspektivet chockade mig.
Jaha, sa jag lugnt, innerst inne tänker jag att
jag kommer att fixa det här snabbare än så.
På något sätt har jag alltid kunnat tränga bort
det fysiska i.o.m whiplashen.
Man kan anpassa sig till så mycket,
bara inte sorgen har jag blivit vän med,
bara inte den.

Blev erbjuden sjukskrivning och suck,
inte förstår jag mig själv alls när jag tackar nej,
jag som helst vill få lulla omkring i min långsamma
ensamhet egentligen. Sjukgymnasten tittar lite bekymrat
på mig men säger bara att "vi tar det när det kommer då".
Sedan skriver läkaren ut starka värktabletter,
sova är ett måste. Det har jag inte gjort ordentligt på flera år
p.g.a döden, man begrep det men sa att nu måste jag.

Fyra timmars obruten sömn lämnar mig tung i huvudet
varje morgon, men de mörkaste ringarna under ögonen
börjar redan blekna.
Bra så.

Stelheten har börjat sätta in,
jag lyckas nu lyfta hö arm 55 cm ut från kroppen.
En ny erfarenhet.
Ännu en.

fredag, januari 15, 2016

Det var skönt att sitta hos den gamle igen.
Jag berättar om julrosen, hur jag med fingrarna
krafsat bort snön på precis rätt ställe.
Han förstår, tycker det är mycket fint.
Senare när tårarna rann och jag var intrasslad i att
försöka få ordning på livets varför, mitt värde,
sa han plötsligt -
rosens enda uppgift är att blomma, du är
blomman under snön och det du gör nu är
att lyfta bort så att du ser hur du blommar.
Det vi gör tänker jag, jag gör det ju inte ensam.

Ofta känner jag mig helt oförberedd och tom
på väg till honom som om allt jag tänkt tidigare är glömt.
Tankarna som kommer är sällan sammanhängande
ändå hittar han tråden i dem, visar mig den,
får mig att begripa att allt hänger samman.
Jag förstår inte hur "andra" klarar att hålla livet
på lagom avstånd, frågar honom hur de gör.
Flyr säger han torrt, konsumerar.
Det är trösterikt att höra honom säga
att jag gör ett enormt arbete med mig själv mellan gångerna,
höra honom säga
att jag är mycket öppen inför mig själv,
att han ser stora framsteg.
Jag som får för mig att jag är tom, stänger dörrar.
Han som säger tvärtom och låter mig veta att han tycker om våra möten.

Därför skriver jag ner det här.
Svart (rött) på vitt.
Jag gör framsteg.

Om skrivandet säger han för övrigt just det, skriv.
Det är en av de bästa vägarna, att se sina ord.
Jag vet att jag måste göra så, och göra det kravlöst.

onsdag, januari 13, 2016

Vandringen till graven ger mig
röda kinder och lugn i sinnet.
Det snöar, allt är så tyst,
en vit värld i dvala.
Jag lägger en röd ros och en dikt
där hans hjärta fick sin sista vila
sedan stoppar jag ner mina fingrar
i det kalla, minns rätt för där,
precis där finns knopparna, så många,
så kraftiga.
Julrosen blommar.
Tårarna som plötsligt rinner
blir märkligt nog glädjens.

Kapellet är öppet, mina ljus tänds.
Tre stycken, tro, hopp och kärlek.

Senare träffar jag Maria, hon som orkar mig.
Långsamt prat som får vara länge.
Om sådant som är viktigt.
Om sorg, liv, glädje.
Om böcker och brev.
Och om ord.
Ord, ord, ord.
Mina dansar i mitt inre, jag måste bli
bättre på att teckna ner dem.

måndag, januari 04, 2016

Jag läste ju också Karin Thunbergs krönika i lördags,
kanske för att orden "när drömmar går sönder" rörde
vid något centralt i mig.
Sedan låg tankarna där och skvalpade i bakhuvudet
resten av dagen, har fortsatt göra så.

Fyra H att ha i minnet och jag vet allt om dem.
Kanske blir det något av det märkligaste. Att veta.
Att förstå. Fortfarande finns känslan inristad
i mig, den där insikten, ögonblicket då jag kunde
blicka tillbaks på timmarna, dagarna, och se hur jag
följt ett mönster, reagerat med chockens alla faser,
det märkliga i att jag hade varit i ngt ingen vill vara i
men fortsatte röra mig, leva.

Och runt mig, där och då, gjorde man det man skulle.
Hällde i mig dryck.
Höll mig varm.
Höll ut och lät mig berätta om och om igen.
Höll tyst utan att lämna mig ensam.
Och jo man höll om, det femte H:t.
Och nästan all närhet var rätt, nästan all,
kanske för att den kom från människor som var berörda
men samtidigt förstod att jag hade tagit det värsta.
Bara de första som kom rörde aldrig vid mig,
de skyndade förbi trots att jag skrek att det var i onödan
och sedan flög de sin väg tomhänta igen (katastrof sa man senare och
någon i periferin drog det t.o.m längre, påtalade högre upp)
och jag satt kvar tills nästa omgång proffs långt om länge kom.
Och jag visste instinktivt vart jag ville och de tog mig dit
och det blev bra för jag var mycket välkomnad och blev
omhållen och insvept på nytt och fick berätta igen och igen
och alla grät, inte bara jag.
Och det är nästan oförklarligt hur sådant som kunde ha blivit
annorlunda och ensamt istället blev rätt i det mörka,
hur vi så småningom tillsammans vävde något att hålla oss i.

Och jag tänker på den kloka kommentaren tigerliljan fick
om hur viktigt det är för omvärlden att sedan hålla ut
väldigt, väldigt länge.
Det går inte att skynda på en människa tyngd av sorg.

Fortfarande sveper jag in mig i filten på soffan varje kväll,
fortfarande ger den ett lugn, fortfarande är jag inte färdig,
men jag andas ju, tar emot hjälp och vet att mycket är gott
och att många håller ut.

Om igen mitt drama, mitt liv.
Så om nu någon tycker jag ältar kan det inte hjälpas,
verkligheten går inte att sudda.
Varken din eller min.