söndag, december 04, 2016


Så ofta jag tänkt att nu,
nu ska jag skriva om hoppet.
Sedan stillar jag mig,
vet att det är en flyktig känsla, ännu.
Att berätta om lättheten för tidigt kan dessutom tynga en lyssnare,
tröstar gör det aldrig. Antingen är du där redan av egen försorg
och märker inte orden eller så tror du att jag hånar.
Man kan inte tänka framåt som sörjande.
Det vet jag så väl.

Så jag skriver om nuet,
om gråten som har legat på lur länge,
inkapslad strax bakom revbenen,
inte fått plats där helt och hållet utan nu sipprat ner i magen.
Blivit en tyngd.

Jag ligger vaken på nätterna,
klumpen pressar mig mot madrassen,
får kroppen att kännas som bly,
gör samtidigt insidan rastlös.
Kanske är jag i ett oupptäckt land ingen annan besökt funderar jag.

Jag i ett nytt landskap.

Här är inte mörkret längre svart, jag ser att navigera,
men snubblar ständigt, hindras av rivande påminnelser
om att detta inte är en självvald stig.
Här finns ingen mossa att vila på vrålar jag.
Hans röst, den som började viska till mig utan ord
i det ögonblick han dog, den som ingen annan hörde
men som ledde mig dit jag annars inte skulle ha vågat gå,
har tystnat tror jag och jag är förtvivlat ensam.
Som om döden blivit tvungen att visa sig i ännu en skepnad,
påminna mig om att den inte ska hanteras lättvindigt.

Detta har ingen berättat för mig.
Detta har aldrig någon nämnt,
att när man stiger ut ur det mörkaste mörka
väntar snårskogen och tystnaden,
det är då din kropp rivs sårig av vinterns törne,
det är då isdimman täpper igen strupen och
du måste b-ä-r-a gråten inombords.
Och det är då som du frusen av rädsla får för dig att alla,
precis alla har tröttnat, inte orkar se hur du kämpar.

Jag bankar ner min handskrivna skylt -

Den onämnbara ensamheten.

Varför berättar vi inte om platser som denna?

2 kommentarer:

  1. Du berättar ju om den platsen. Och jag tröttnar inte på att läsa, inte det minsta. Dina texter är en bok, ibland smärtsam, ofta hoppfull. Ärlig. Och så befriande fri från fnoskigheter. Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lillemor. När det är som kämpigast betyder det mycket att det finns de som tar emot orden. Man reser sig, faller, tvivlar, reser sig. Om och om och om igen.

      Radera

Tack du som vill lämna spår.