torsdag, december 01, 2016

En av de asylsökande försökte ta sitt liv,
misstänkt blindtarmsinflammation visade sig
vara tablettförsök.
När jag nås av beskedet står jag i mataffären.
En spärr slår till i mig,
jag kastar mig inte i bil till sjukhuset,
jag vidarebefordrar,
får samtal av någon som har haft
närmre kontakt,
lyssnar,
mumlar att det är tragiskt,
ringer ett samtal,
kommer på ännu en som kan hjälpa på sikt
(honom ska jag kontakta imorgon),
med andra ord - jag "delegerar",
men jag åker inte in till sjukhuset,
jag är känslomässigt kall,
stänger av.

Det är en försvarsmekanism,
sent på kvällen accepterar jag detta.
Hur jag skyddar mig själv.

Jag tömmer diskmaskinen,
jag städar köket,
jag gråter lite över livet.
Och jag vet.
Jag kan inte rädda världen.
Jag kan inte rädda.

Jag vägrar tänka.

För jag kan inte rädda.
Herregud jag vet ju det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack du som vill lämna spår.