onsdag, november 16, 2016

Jag vill sudda ut så mycket, sluta tänka,
vara tyst, inte synas, inte göra fel,
inte beklaga mig.
Men människan är ensamsvag, vill kontakt,
vill igenkänning, famlar efter stöd.
Jag famlar efter stöd.
Jag skriver.
Skriver för att slippa bära.

Och hösten är fortfarande höst, regnet och dimman
smeker mjukt runt huset, stearinljusen fladdrar,
elementen strejkar, filtarna värmer.
Kan man göra sig av med en livslång följeslagare?
Kan man be melankolin bosätta sig hos någon annan?
Någon som kan hantera henne?
Melankolin, den där vackra, långbenta, dansande
varelsen, så olik mig, "så alldeles olik mig" vill jag ropa.
Hon håller inte med, hon stannar kvar.
Stannar och jag förlorar,
accepterar att mig har hon valt som sin.

5 kommentarer:

  1. Ensamsvag och famlandet, just så är det.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram! Och jag är glad din resa blev fin, tänkte på dig.

      Radera
    2. Tack för dina ord....som gör skillnad för mig!

      Radera
    3. Fina Inger! Vår livssituation, vår sorg är olika, men ändå inte. För i sorgen finns så många trådar som hittar fäste bara i den som själv upplevt mörkret. Tack för att du läser mitt och tack för ditt skrivande som hjälper mig. Jag läste att det nyligen var årsdag, tänkte mycket på dig, kunde bäras av att du nu ändå orkar blicka framåt ibland. Kram!

      Radera
  2. Ja så är det nu....efter fem år (antalet år är egentligen betydelselöst....sorgen är individuell) har det börja ljusna. Vill skriva igen..... Kramisar.

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.