söndag, november 13, 2016

Jag flyr in i hjälpandet och brottas med det.
Handlar utan att tveka, infallet styr stegen,
orden som landar rätt kommer oplanerade.
Ändå är jag rädd för att jag "gör" för att aldrig i efterhand
behöva tänka "jag borde ha".

Hos den gamle blir jag förtvivlad.
Är en god handling verkligen god om man vet om det?
Han bromsar mig när jag är på väg att trassla in mig,
säger att min fråga är gammal och viktig.
Fast sen minns jag inte vad vi egentligen kommer fram till,
bara något om att resultatet räknas, att det jag gör är bra.
Och att godheten också måste riktas mot mig själv ibland.
Jag snurrar i mitt ekorrhjul, trött på tankarna fortsätter jag det jag
betecknar som flykt, ständigt beredd att ställa upp när någon lider,
sällan kapabel att lasta bördan på någon annan.
Det är som en iskall strömvirvel i en strid älv med slutdestination okänd.
Jobb/medmänniska är tätt sammankopplade i mig
men som tung blöt mantel över allt ligger egen erfarenhet
av svart gråt.
Det är den manteln, för tung för att lättvindigt skaka av,
som kväver glädjen.
Jag vet att jag gör skillnad, jag vet att jag ger,
jag hör tacksamheten, men jag fryser.
Jag fryser så.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack du som vill lämna spår.