måndag, november 14, 2016

Det är klart jag skäms när jag beklagar mig.
Så många som gör så mycket gott, som orkar,
som ställer upp när jag ber dem.
Och inte en dag går utan att jag är tacksam,
För allt jag har, för allt jag får.

För allt jag fick.

Men att stå stolt och lycklig,
det är att visa fram en sida bara,
och jag har sagt det förut -
jag är melerad. Här får skiftningen
som kanhända inte ses utåt lysa fram
och även futtigheten.

Flyktingfamiljerna behöver så mycket hjälp,
timmarna räcker inte.
Man drar t.ex igång stora vårdapparater trots att uppehållstillstånd
långt ifrån är självklara och vi måste då
hela tiden balansera hopp och verklighet.
Att engagera frivilliga tar tid även det,
idag är jag ledig efter långt helgjobb men
telefonen ringer, saker dyker upp.
En hel del av det jag egentligen sysslar med får
stå åt sidan eller göras på udda tider.
Jag klarar det, blir buren av den känslan.
(Men nej, jag sätter aldrig upp övertid,
hjälpen blir mindre värd i mina ögon då.)

Allt detta som förklaring till gårdagens jämmer.

Ibland kommer tvivel över mig. Vad hade han sagt
om allt jag gör? Jag saknar det perspektivet,
saknar rösten, drunknar i tystnaden,
är ständigt rädd för att försköna,
måla upp något som inte skulle stämt.
Finns han med mig i detta?
Någonstans läste jag för länge sen att man på egen hand
skulle avsluta de samtal som blev avbrutna av döden.
Är inte det att försöka trösta för enkelt, måla en fantasi?
Men livet är inte rakt för någon, allas, absolut allas vägar
hade kunnat ta en en annan riktning när som helst.
Den tanken hjälper och när jag försöker förklara nickar den gamle.
Han förstår hur virrigt det än låter.

2 kommentarer:

  1. Svar
    1. Fast jag skäms fortfarande över gnället, kämpar inte mer än andra egentligen, är bara förbaskat trött. <3

      Radera

Tack du som vill lämna spår.