söndag, september 18, 2016

Det pratas så mycket om skrivandet.
Om varför, om hur, om målet.

Dagarna på ön var helande, jo det är nog det rätta uttrycket.
Gråt och lugn i en märklig harmoni. Något nytt landar alltid i mig.
Och, tänker jag nu, jag vet varför jag skriver,
det finns bara en anledning. Jag vill inte glömma.
Det spelar ingen roll om orden hamnar i dagböckerna,
i bloggar, i brev eller sms. Bara jag har dem kvar, vet vad
jag gått igenom, sparar känslorna för att inte blir en sådan som,
alldeles för snabbt, endast kan klappa på huvudet och säga
"det blir bra, det lättar, tro mig man överlever".

En helvetesnatt storgråter jag, fulsnörvlar, bönar och ber.
"En gång till måste du komma hit, berätta, låta mig begripa."
Nästa morgon har det vänt, jag sitter på det kala berget och ser solen,
insnärjd i dimma, stiga över havet. Världen är så vacker och jag förstår
med plötslig (ev högst tillfällig) klarsyn innebörden av att leva för honom
också, inbegripa honom i mitt skratt, ge honom mitt som en gåva,
igen och igen.

Att leva vidare.

Fast säg inte det jag nu skrev till någon för tidigt.
Det blir ett hån mot den som inte längre har ordet i sin vokabulär,
(herregud det var ett hån mot mig, två dagar efter jag tänkt det),
inte minns det, inte kan forma bokstäverna till ett hörbart läte.
Bättre då att nynna svagt för honom/henne,
låta det mörka få dröja kvar, det är inte ditt att skingra.
När vi människor vant våra ögon vid vår högst personliga svarta tomhet,
först då kan vi vagt börja ana, lyssna, lyssna till enstaka ord, först då.

6 kommentarer:

  1. Har verkligen tappat bort mig i varför . Skickat in manus som en dåre.När allt egentligen "bara" handlar om att skriva för skrivandets skull att överleva.Att det måste få vara allt.
    kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är väl så olika det där varför, för alla, men ja överlevandet. En brinnande kärnpunkt. Så tänker jag det är för dig. Kram!

      Radera
  2. Det är så vackert och fullständigt drabbande. Och så obönhörligt hoppfullt, att hämta ljus ur det mörka. Och om skrivandet; har tänkt dom senaste dagarna på en mening ur en i övrigt rätt fjantig intervju med Emma Cline (hon med Flickorna). Hon har Richard Ford som mentor och han brukade säja: Dom förväntade detaljerna och så det bredvid (kommer inte ihåg exakt citat) och det är nåt med det där bredvid som jag inte kan släppa. Som det du skriver. Det där bredvid det man annars kan förvänta. Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh det är ju så bra det där. Tack för att du läser, berättar, puffar mina tankar att vilja vandra vidare liksom. Kram!

      Radera
  3. Att nynna svagt - åh, vad jag tyckte om det.
    Jag avskyr, verkligen avskyr, den där präktigheten som klampar in i ens plåga.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Tacksamhet för att du ser och förstår. Jag avskyr verkligen också präktigheten, det enda den gör är döljer feghet. Och låter jag tankarna snurra ett varv till blir det då på något sätt bara ofantligt synd om både givare och mottagare...
    Kram

    (Ps. begriper det fortfarande inte vad jag gör fel som inte kan kommentera ditt 😖 blir ombedd att logga in på wp-konto fast kommer inte in på det heller. En vacker dag ska jag gå till botten med detta, lovar, måste ju finnas en lösning)

    SvaraRadera

Tack du som vill lämna spår.