fredag, december 16, 2016

Orden krånglar,
för mycket instängd uppgivenhet bubblar
och fast jag inte hade tänkt det så
fulsnörvlar jag hos den gamle,
orkar inte sorgen längre.
Jag har försökt, jag försöker,
jag försöker släppa ut den.
Jag gråter, jag sjunger,
jag öppnar munnen
och vrålar ut den.
Den stannar, vill inte flyga fri.
Jag prövar att svälta den,
den överlever på ingenting,
jag gör tvärtom, göder den stor och oformlig.
Den får plats ändå.

Jag fick för mig det var sista gången
jag skulle få komma, alla tankar blir till
härdsmälta och även om han något förvånad
säger att så är det inte, vi slutar när vi tydligt
och tillsammans har bestämt det,
så har rädslan fått mig ur balans.
Idag är allt för första gången svårt att förklara.

Han berättar för mig istället.
Om rytmen som finns.
Om våra andetag, om hjärtslagen,
om natten och dagen, sömn och vakenhet,
hälsa och sjukdom, om årstiderna.
Han ber mig försöka acceptera den rytm som är min,
kommer att vara min,
sorgen, ögonblick av glädje, sorgen,
tacksamhet, sorgen igen.
Han pratar om passion, den livsuppehållande,
den som kan vara allt från lusten mellan människor,
till drömmen om att bestiga ett berg.
Han säger att även ett vackert minne
kan vara en sådan låga.

Mitt huvud snurrar, hans röst är lugn,
han vill få mig att orka,
få mig att våga tänka framåt, jag vet det.

"Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig."

Jag vill tro honom, vill leva just så. Inte ha bråttom.
Men idag är allt svårt att förstå.

Det är lättare att längta efter något man aldrig haft, säger jag tyst.
Han upprepar det långsamt.

söndag, december 04, 2016


Så ofta jag tänkt att nu,
nu ska jag skriva om hoppet.
Sedan stillar jag mig,
vet att det är en flyktig känsla, ännu.
Att berätta om lättheten för tidigt kan dessutom tynga en lyssnare,
tröstar gör det aldrig. Antingen är du där redan av egen försorg
och märker inte orden eller så tror du att jag hånar.
Man kan inte tänka framåt som sörjande.
Det vet jag så väl.

Så jag skriver om nuet,
om gråten som har legat på lur länge,
inkapslad strax bakom revbenen,
inte fått plats där helt och hållet utan nu sipprat ner i magen.
Blivit en tyngd.

Jag ligger vaken på nätterna,
klumpen pressar mig mot madrassen,
får kroppen att kännas som bly,
gör samtidigt insidan rastlös.
Kanske är jag i ett oupptäckt land ingen annan besökt funderar jag.

Jag i ett nytt landskap.

Här är inte mörkret längre svart, jag ser att navigera,
men snubblar ständigt, hindras av rivande påminnelser
om att detta inte är en självvald stig.
Här finns ingen mossa att vila på vrålar jag.
Hans röst, den som började viska till mig utan ord
i det ögonblick han dog, den som ingen annan hörde
men som ledde mig dit jag annars inte skulle ha vågat gå,
har tystnat tror jag och jag är förtvivlat ensam.
Som om döden blivit tvungen att visa sig i ännu en skepnad,
påminna mig om att den inte ska hanteras lättvindigt.

Detta har ingen berättat för mig.
Detta har aldrig någon nämnt,
att när man stiger ut ur det mörkaste mörka
väntar snårskogen och tystnaden,
det är då din kropp rivs sårig av vinterns törne,
det är då isdimman täpper igen strupen och
du måste b-ä-r-a gråten inombords.
Och det är då som du frusen av rädsla får för dig att alla,
precis alla har tröttnat, inte orkar se hur du kämpar.

Jag bankar ner min handskrivna skylt -

Den onämnbara ensamheten.

Varför berättar vi inte om platser som denna?

fredag, december 02, 2016

Det var den där spärren som förvånade, nästan störde mig.
Att jag inför just detta kunde förhålla mig,
inte rasade ihop privat.
Gråten varade för övrigt inte länge,
istället landade jag i att jag hade fungerat så som man ska.
Och nu har jag besökt en kort stund (hemskickad redan,
verkar lite vansinnigt) samt sett till att några kloka finns till hands.

Jag borde inte spontanskriva inlägg som det igår,
borde kanske inte skriva alls om annat än den personliga sorgen,
försökte flytta fokus bort från den.
Dumt.

torsdag, december 01, 2016

En av de asylsökande försökte ta sitt liv,
misstänkt blindtarmsinflammation visade sig
vara tablettförsök.
När jag nås av beskedet står jag i mataffären.
En spärr slår till i mig,
jag kastar mig inte i bil till sjukhuset,
jag vidarebefordrar,
får samtal av någon som har haft
närmre kontakt,
lyssnar,
mumlar att det är tragiskt,
ringer ett samtal,
kommer på ännu en som kan hjälpa på sikt
(honom ska jag kontakta imorgon),
med andra ord - jag "delegerar",
men jag åker inte in till sjukhuset,
jag är känslomässigt kall,
stänger av.

Det är en försvarsmekanism,
sent på kvällen accepterar jag detta.
Hur jag skyddar mig själv.

Jag tömmer diskmaskinen,
jag städar köket,
jag gråter lite över livet.
Och jag vet.
Jag kan inte rädda världen.
Jag kan inte rädda.

Jag vägrar tänka.

För jag kan inte rädda.
Herregud jag vet ju det.

onsdag, november 16, 2016

Jag vill sudda ut så mycket, sluta tänka,
vara tyst, inte synas, inte göra fel,
inte beklaga mig.
Men människan är ensamsvag, vill kontakt,
vill igenkänning, famlar efter stöd.
Jag famlar efter stöd.
Jag skriver.
Skriver för att slippa bära.

Och hösten är fortfarande höst, regnet och dimman
smeker mjukt runt huset, stearinljusen fladdrar,
elementen strejkar, filtarna värmer.
Kan man göra sig av med en livslång följeslagare?
Kan man be melankolin bosätta sig hos någon annan?
Någon som kan hantera henne?
Melankolin, den där vackra, långbenta, dansande
varelsen, så olik mig, "så alldeles olik mig" vill jag ropa.
Hon håller inte med, hon stannar kvar.
Stannar och jag förlorar,
accepterar att mig har hon valt som sin.

måndag, november 14, 2016

Det är klart jag skäms när jag beklagar mig.
Så många som gör så mycket gott, som orkar,
som ställer upp när jag ber dem.
Och inte en dag går utan att jag är tacksam,
För allt jag har, för allt jag får.

För allt jag fick.

Men att stå stolt och lycklig,
det är att visa fram en sida bara,
och jag har sagt det förut -
jag är melerad. Här får skiftningen
som kanhända inte ses utåt lysa fram
och även futtigheten.

Flyktingfamiljerna behöver så mycket hjälp,
timmarna räcker inte.
Man drar t.ex igång stora vårdapparater trots att uppehållstillstånd
långt ifrån är självklara och vi måste då
hela tiden balansera hopp och verklighet.
Att engagera frivilliga tar tid även det,
idag är jag ledig efter långt helgjobb men
telefonen ringer, saker dyker upp.
En hel del av det jag egentligen sysslar med får
stå åt sidan eller göras på udda tider.
Jag klarar det, blir buren av den känslan.
(Men nej, jag sätter aldrig upp övertid,
hjälpen blir mindre värd i mina ögon då.)

Allt detta som förklaring till gårdagens jämmer.

Ibland kommer tvivel över mig. Vad hade han sagt
om allt jag gör? Jag saknar det perspektivet,
saknar rösten, drunknar i tystnaden,
är ständigt rädd för att försköna,
måla upp något som inte skulle stämt.
Finns han med mig i detta?
Någonstans läste jag för länge sen att man på egen hand
skulle avsluta de samtal som blev avbrutna av döden.
Är inte det att försöka trösta för enkelt, måla en fantasi?
Men livet är inte rakt för någon, allas, absolut allas vägar
hade kunnat ta en en annan riktning när som helst.
Den tanken hjälper och när jag försöker förklara nickar den gamle.
Han förstår hur virrigt det än låter.

söndag, november 13, 2016

Jag flyr in i hjälpandet och brottas med det.
Handlar utan att tveka, infallet styr stegen,
orden som landar rätt kommer oplanerade.
Ändå är jag rädd för att jag "gör" för att aldrig i efterhand
behöva tänka "jag borde ha".

Hos den gamle blir jag förtvivlad.
Är en god handling verkligen god om man vet om det?
Han bromsar mig när jag är på väg att trassla in mig,
säger att min fråga är gammal och viktig.
Fast sen minns jag inte vad vi egentligen kommer fram till,
bara något om att resultatet räknas, att det jag gör är bra.
Och att godheten också måste riktas mot mig själv ibland.
Jag snurrar i mitt ekorrhjul, trött på tankarna fortsätter jag det jag
betecknar som flykt, ständigt beredd att ställa upp när någon lider,
sällan kapabel att lasta bördan på någon annan.
Det är som en iskall strömvirvel i en strid älv med slutdestination okänd.
Jobb/medmänniska är tätt sammankopplade i mig
men som tung blöt mantel över allt ligger egen erfarenhet
av svart gråt.
Det är den manteln, för tung för att lättvindigt skaka av,
som kväver glädjen.
Jag vet att jag gör skillnad, jag vet att jag ger,
jag hör tacksamheten, men jag fryser.
Jag fryser så.
Fortfarande läser jag i tysthet vissa bloggar i mitt flöde,
gamla, glömda vaknar då och då till liv.
Bodil Malmsten, denna kloka kvinna med sina långsamma ord
var en favorit under många år.
Och så, nu, är det flödet plötsligt levande igen!
Får man lov att tycka att det är absurt?
Någon (en Anna) använder bloggadressen finister.se
med förklaring att hon gillar BM och skriver nu
med vag koppling till henne. Varför? Jag suckar.
Vill inte avsluta feeden, vill inte förlora något jag kan tänkas vilja
gå tillbaks och njuta av igen (klickar man direkt på BMs inlägg
finns inte bloggen längre).
Det går inte att kommentera den nya,
alltså omöjligt att få svar på frågan varför.
Adressen annaifinistere.se (ett förslag bara)
borde väl inte vara upptagen.
Jag är förvirrad.

söndag, september 18, 2016

Det pratas så mycket om skrivandet.
Om varför, om hur, om målet.

Dagarna på ön var helande, jo det är nog det rätta uttrycket.
Gråt och lugn i en märklig harmoni. Något nytt landar alltid i mig.
Och, tänker jag nu, jag vet varför jag skriver,
det finns bara en anledning. Jag vill inte glömma.
Det spelar ingen roll om orden hamnar i dagböckerna,
i bloggar, i brev eller sms. Bara jag har dem kvar, vet vad
jag gått igenom, sparar känslorna för att inte blir en sådan som,
alldeles för snabbt, endast kan klappa på huvudet och säga
"det blir bra, det lättar, tro mig man överlever".

En helvetesnatt storgråter jag, fulsnörvlar, bönar och ber.
"En gång till måste du komma hit, berätta, låta mig begripa."
Nästa morgon har det vänt, jag sitter på det kala berget och ser solen,
insnärjd i dimma, stiga över havet. Världen är så vacker och jag förstår
med plötslig (ev högst tillfällig) klarsyn innebörden av att leva för honom
också, inbegripa honom i mitt skratt, ge honom mitt som en gåva,
igen och igen.

Att leva vidare.

Fast säg inte det jag nu skrev till någon för tidigt.
Det blir ett hån mot den som inte längre har ordet i sin vokabulär,
(herregud det var ett hån mot mig, två dagar efter jag tänkt det),
inte minns det, inte kan forma bokstäverna till ett hörbart läte.
Bättre då att nynna svagt för honom/henne,
låta det mörka få dröja kvar, det är inte ditt att skingra.
När vi människor vant våra ögon vid vår högst personliga svarta tomhet,
först då kan vi vagt börja ana, lyssna, lyssna till enstaka ord, först då.

lördag, augusti 06, 2016

Är det behovet att befästa,
övertyga sig själv som gör att man (jag) skriver?
Jag vet inte, vet inte alls.
Vill man beröra, övertyga omvärlden om godhet och glädje,
tillförsikt och trygghet, om framtid,
måste man inte då också visa att man känner det omvända,
har nuddat vid natten?

fredag, augusti 05, 2016

Nätterna är ljumma, det är märkligt,
de känns varma när jag sitter på trappen
men på dagarna fryser jag, sveper in mig i koftan,
får för mig att sommaren redan är slut.
Detärmärkligt, jag känner inte igen mig själv,
kan inte mig själv, kan ingenting.
Jag har det bra.
Djup sorg har faktiskt den inverkan,
man ser livet som pågår, tacksamhet flödar emellan snyftningarna.
Jodå jag lovar, på många sätt är jag oerhört lyckligt lottad och jag
glömmer inte det, kommer inte att glömma,
behöver sällan se det i ord för att bära det med mig.
Familjen som i sin kanske märkliga konstellation är hel
- en nåd detta flöde vi har av ständigt givande och tagande,
öppenheten och närheten det har skapat inte minst
på grund av de senaste årens smärta,
trädgården där jag sår, samlar, skördar, varje dag bär in skålar
fyllda av gåvor, vänskapen med de jag släppt in i mitt jag.
Visst låter det vackert? Vackert och sant.

Men ångesten finns också, den existensiella, den allmängiltiga för världen,
och, och, och den ekande tomma som bara rör mig.
Det är den senare som får hjärtat att rusa, dunka hårt i bröstet,
det är den som får tårarna att rinna utan att jag hunnit förbereda mig.
Den är den svåraste att sätta ord på.
Jag är inte värd något, jag har inte åstadkommit något, duger inte.
Den bottnar i tidig övergivenhet som aldrig reparerades,
vidare flykt in i vuxenlivet och glömska.
Sådant hinner också ifatt.
Hemkomst följd av död hjälpte inte precis till...
Och jo det är små oskyldiga texter om tillfredställelse och
vardagslycka när ingen oro någonsin också blottas som får den att vakna i mig.
Förbannade ångest, den får mig att framstå som ogin, det är jag inte,
vill inte vara, jag brottas med mitt bara, välter i ljumma brisar.

Ibland får jag för mig att jag har skrivit om allt i förtid,
om lyckan, om sorgen, om trösten.
Jag har anat men inte varit där,
sedan har jag fått uppleva det på riktigt.
Svårt sånt, och det handlar väl bara om att jag
läser in annat i de orden nu.
Så även med "jag har gått runt"
fast jag tänker att nej så får det inte vara
- kärleken och sorgen måste ha fört mig längre,
detta är bara ännu ett stopp på vägen,
en rastplats som ska ge mig vidare perspektiv,
en sten för just mig att sitta på en stund.

Att våga möta sina demoner. Den gamle säger att han har så stor respekt
för mitt sätt att hantera detta utan bedövning,
att det är därför han tycker om våra möten, vill att de fortsätter.
Givande och tagande. Jag bär med mig hans leende ord.
Och jag, jag måste få utlopp för mina. En dag kan de bli leende de också.

söndag, juli 31, 2016

Målet är förhoppningsvis det samma
för oss alla.
Bara olika vägar att vandra.

måndag, juli 11, 2016

Jag städar intensivt.
Och jag hör honom stöna att det är ångesten
jag försöker göra mig av med.
Det är irriterande, inte det att jag hör honom
utan det att jag inte är säker på att han hör mig när
jag som svar fräser "du har inget att säga om ångest längre,
du borde bara vara förstående och du borde inte vara död".

Det yttre kontra det inre.
Jag slår knut på mig själv orkar inte reda ut var klokhet börjar.
Allt gör jag för att överleva. Hör. Du. Det.
Begriper du?
Allt gör jag!!!
Man borde inte behöva falla mer när man kämpar så här.

Natten är ljum, mörk och regntung.
Uterummet har ingen dörr direkt in i huset,
här sitter jag halvvägs mellan två världar.
Tända ljus, ångest över bagateller, vitt vin,
vetskap att jag trots sorg inte lär ge upp omsorg.
Bad jag om sådan styrka? Nej.
Men ändå, jag vill tro att den är en gåva inte en förbannelse.
Stark då, stark nu. Det gör så ont. Ok?

Och bara för att man ingenting styr,
så snubblar jag över ord och toner jag aldrig tidigare hört.
"In my heart I believe I belong in a house by the sea."

Alltså, den här historien kommer aldrig att låta sig berättas.

tisdag, juli 05, 2016

Inte ens skriva ner tankarna lyckas jag med längre.
Det är en vanmakt i sig, som om något viktigt
rinner ur händerna på mig, tas ifrån mig,
inte kommer att kunna återerövras.

Det var vackert vid graven.
Hans mamma och jag satt länge på bänken,
grät lite såklart, pratade om det svåra men även om ljusa minnen.
Hon berättade om när hon och hans pappa hade träffats,
det var vackert och för mig som att bli insläppt ännu mer
(jag har fått så mycket).
Hon kramar mig och säger att hon vet att Han och jag var själsfränder,
att vi kommer att mötas igen. Hennes tro är så stark, starkare än min.

Och Maria finns. Vi vandrar, pratar, allt är väsentligheter.
Hon är min vän, min vän, min vän, hon har sett mig skrika,
hon har stått kvar.
Det finns andra också. Som minns, som hör av sig,
som orkar mig när jag inte orkar mig,
som tar emot mina ord med en varsamhet.
Ändå vet jag det andra som också känner sorg vet -
man är ensam. Man är ensam.

Jag har så mycket.
Jag lyckas inte vila i det. Smärtan tar över.
Det obegripliga.
Att han inte är.

onsdag, maj 25, 2016

När det nästan har mörknat helt
tar jag hunden på en kvällsrunda,
det är fortfarande så varmt,
några droppar regn kommer, jag längtar efter mer
men det blir inget av det.

Jag gör det han brukade skratta åt
- fyller famnen med rosa lupiner trots att jag knappt ser dem,
de finns överallt längst vägkanten, i trädgården plockar jag
ramslöks- och gräslöksblommor, jasmin, citronmeliss och liljekonvalj
sedan går jag in och städar.
Jag ser hur vackert det verkar, när jag skriver det.
Rofyllt, levande. Men ångesten river i mig,
jag känner mig lurad på mitt jag, som om det försvann med honom.
Det får plats så mycket i ett hjärta,
lycka och sorg är inte instängda i varsitt rum,
de leker med varandra, blandar sig som ångorna
från två närliggande sjöar om sensommarnatten,
blandar sig för att sedan bli till ett.

"Vi bär med oss de liv vi har fantiserat om,
precis som de liv vi har levt" läste jag nyligen.
Vi får sörja även den framtid vi hoppades på, det vet jag.
För är det inte alltid framtiden vi sörjer när någon dör?
Ändå, ändå får jag för mig att de som levt ett långt liv tillsammans
möts av mer förståelse för sin saknad.

Jag får ingen ordning på tankarna.

Imorgon ska jag gå på operan.
Ensam men ändå inte för i den tomma stolen bredvid min
ska han sitta och han ska äntligen kunna njuta av musiken
och jag ska tänka att det alltid har berättats om kärlek
och jag ska kanske gråta för sången är mycket vacker
och jag gör sådant som detta för att det inte
finns några regler att följa när man sörjer.

Man skriver sin egen bok, det är så.

fredag, maj 13, 2016

Sitter på trappen precis innan natthimlen mörknar.
Månskärvan omringas under ett par sekunder av ljusa moln,
formar ett hjärta likt de jag brukar rita hastigt.
Ännu ett av alla dessa magiska ögonblick.
Allt ser jag, sparar i mitt inre.
Gud jag kämpar!
Spirean som doftar, näktergalen som sjunger,
igelkotten som långsamt vandrar förbi,
tacksamheten över allt jag har.
Vill kunna sammanfoga sorgen och glädjen,
vill slippa se skarven där emellan som ett varigt sår.
Så mycket godhet, varför envisas jag med att
inte tro omvärlden skulle unna mig den?

Det är ett svek mot honom att inte ta emot livet,
jag vet, jag vet, jag vet.

torsdag, april 21, 2016

Våren är bedräglig.
Vi ska inte nämna den vid namn,
då flyr den, skrämd av sin egen
framfusighet.

onsdag, april 20, 2016

Häromkvällen:
Jag gick en sväng över kyrkogården.
Inte i vanmakt som jag brukade, nej mest för att gå just då.
Det hade regnat, doften slog emot mig, förvånade
som alltid första gången varje år. Fåglarna sjöng.
Skymningstimmen.

Jag känner mig som ett motsträvigt barn då när
när den vuxne står böjd över sängen och
ruskar, ropar, rasar - vakna, stig upp. Nu!
Täcket över huvudet, kudden att sjunka ner i,
handen som kramar trygghet.
Jag känner mig som ett barn.
Vill inte än.

Men våren. Våren viskar.
Enträget.
Så länge sedan jag hörde det.
Och han ler.
Jo jag ser det.
Han ler.

lördag, mars 26, 2016

Trons dagar.

Jag läste, och jag önskar mig påskaftonstro.
Längre sträcker sig inte mitt jag just nu.
Jag vill slippa långfredagens grubblande
över lidande och död.
Vill kunna se både bakåt och framåt.
Inte förringa det svåra,
ändå våga rikta blicken bortom.
Jag vill.

Jag vill.

söndag, mars 06, 2016

Det står växter på golvet hos den gamle.
Jag är trött.
Uppkrupen i fåtöljen ser jag på en av dem, på bladen.

Så är det, säger jag. Han har seglat ut.
Jag kunde ha kastat mig efter honom då strax efter,
det var som om han dröjde kvar,
väntade vid relingen,
t.o.m kastade ut en lina till mig.
Nynnade lågt.
Livräddaren höll mig tillbaks.

Sorgen är ett stort blad,
dansar en vemodigt vals i kölvattnets mjuka krusningar.
Längre och längre ut förs det.
Jag är frusen, trött, viskar jag.
Sorgen bär mig inte,
jag sjunker när jag greppar efter det gröna,
det som långsamt ska förmultna.
Ingenting finns att hålla sig i.
Jag bottnar inte, ser inte land,
hinner inte heller ifatt de vita seglen.

På kvällen när jag ska somna brister det igen.
"Vänd dig om och vinka" gråter jag tyst.
Men jag vet faktiskt inte om han hör mig.

torsdag, februari 11, 2016

Jag skulle kunna skaffa mig fasta rutiner.
Stig upp. Klä dig. Gör iordning brasan.
Ät frukost. Drick kaffe. Skriv. Jobba.
Ät. Sov.
Och gå med hunden dessemellan.
Samma rutin, dag efter dag.
Repstegen att hålla fast i.

Men repstegar kan gå sönder.
Jo, jag vet att dom går sönder.
Och har jag hållit för hårt i en sådan så
har jag inte lärt mig falla fritt.
Det låter farligt.
Farligare.

När livet faktiskt är fritt fall.

tisdag, februari 09, 2016

Jag är liten och svag, jag är stor och modig.
Meningen behöver ett semikolon för att vara värd att skrivas,
det har den inte.
Nej.
Hur ska andra kunna se vem jag är
när inte ens jag själv gör det?

Det där modet, starkheten,
det är en skraltig rustning byggd av skörhet.
Den är så tunn att jag inte låter någon smeka den längre,
inte låter någon klappa mig mjukt på armen,
inte ens låter en mild blick svepa över den.

Akta, sa jag! Den riskerar gå sönder.

Då kommer allt det där jag försökt stoppa
innanför skalet att ramla ut,
spillas över golvet i en kletig sörja.
Du kommer att tro att du måste hjälpa till att städa upp,
jag kommer att tycka så ofantligt synd om dig som bara råkade,
som inte menade att, som inte har tid, ork, lust att.

Stackars lilla skal, jag ska vara rädd om dig.
Du är kanske det sista skydd jag hittar.

måndag, februari 01, 2016

Funderar en del på sociala medier,
vad vi ger, vad vi får, den inkompletta
bilden av liv, glansen vi vågar stå för utåt,
svärtan som sällan ges ens i desperation.
Är möjligen långt ifrån ensam om sådana tankar,
antagligen är det gott när den ljusare sidan
får glimta till ibland, något annat kommer
jag inte fram till.

Här, i förrummet till det hemliga, må konturer
vara suddiga, möblemanget sparsamt men så vill
jag ha det. Här kan leriga kängor sparkas av,
sådant som inte behöver ta upp plats i det innersta lämnas.
Att tillbringa stunder här är samtidigt att starta tankeprocesser.

Saker fungerar, på jobbet tror jag något nytt spirar,
för trots att jag tyckte mycket om kollegan, vännen som slutat,
blir det tydligt att det var det bästa.
Samtala stilla öga mot öga, vi måste lära oss sådant och
vi måste alla kunna lyssna på vår motpart,
förstå olikheter, förklara vår egen ståndpunkt utan att
i förväg vara övertygade om att vi är den enda med det rätta svaret.
Svårt men möjligt, jag talar enbart av egen erfarenhet.
Sedan vet jag inte riktigt varför jag plötsligt fyller tiden till
bristningsgräns, jag som inte vill springa,
som vet att jag inte lär orka men det ger mig perspektiv,
framför allt flyktingarnas historier.
Klockan fyra på mornarna gråter jag, men av fysisk smärta
inte av sorg och jag lyckas varje natt tänka framåt,
vet att gråten går över, att själslig smärta är värre,
att nattvärken är ofarlig.
Dessutom har jag återigen tur (hur är det möjligt?),
den sjukvård jag möter utstrålar omtänksamhet.

Det går dagar mellan mina sorgeskrik.
Som mest räknade jag till nio hittills.
Däremellan lever jag, ser min omvärld, ger, får tillbaks,
t.om. skrattar.
Är ständigt stärkt av att två tvillingsjälar faktiskt hann finnas samtidigt.
Acceptans.
Det som hände stundtals möjligt att bära, stundtals svårt.

måndag, januari 18, 2016

I torsdags, innan jag var hos den gamle
gick jag till sjukgymnast/läkare och
fick förvånansvärt nog diagnos "frusen axel".
Det känns helt ok, en lättnad att veta varför
jag har haft ont länge nu. Inte ens
tidsperspektivet chockade mig.
Jaha, sa jag lugnt, innerst inne tänker jag att
jag kommer att fixa det här snabbare än så.
På något sätt har jag alltid kunnat tränga bort
det fysiska i.o.m whiplashen.
Man kan anpassa sig till så mycket,
bara inte sorgen har jag blivit vän med,
bara inte den.

Blev erbjuden sjukskrivning och suck,
inte förstår jag mig själv alls när jag tackar nej,
jag som helst vill få lulla omkring i min långsamma
ensamhet egentligen. Sjukgymnasten tittar lite bekymrat
på mig men säger bara att "vi tar det när det kommer då".
Sedan skriver läkaren ut starka värktabletter,
sova är ett måste. Det har jag inte gjort ordentligt på flera år
p.g.a döden, man begrep det men sa att nu måste jag.

Fyra timmars obruten sömn lämnar mig tung i huvudet
varje morgon, men de mörkaste ringarna under ögonen
börjar redan blekna.
Bra så.

Stelheten har börjat sätta in,
jag lyckas nu lyfta hö arm 55 cm ut från kroppen.
En ny erfarenhet.
Ännu en.

fredag, januari 15, 2016

Det var skönt att sitta hos den gamle igen.
Jag berättar om julrosen, hur jag med fingrarna
krafsat bort snön på precis rätt ställe.
Han förstår, tycker det är mycket fint.
Senare när tårarna rann och jag var intrasslad i att
försöka få ordning på livets varför, mitt värde,
sa han plötsligt -
rosens enda uppgift är att blomma, du är
blomman under snön och det du gör nu är
att lyfta bort så att du ser hur du blommar.
Det vi gör tänker jag, jag gör det ju inte ensam.

Ofta känner jag mig helt oförberedd och tom
på väg till honom som om allt jag tänkt tidigare är glömt.
Tankarna som kommer är sällan sammanhängande
ändå hittar han tråden i dem, visar mig den,
får mig att begripa att allt hänger samman.
Jag förstår inte hur "andra" klarar att hålla livet
på lagom avstånd, frågar honom hur de gör.
Flyr säger han torrt, konsumerar.
Det är trösterikt att höra honom säga
att jag gör ett enormt arbete med mig själv mellan gångerna,
höra honom säga
att jag är mycket öppen inför mig själv,
att han ser stora framsteg.
Jag som får för mig att jag är tom, stänger dörrar.
Han som säger tvärtom och låter mig veta att han tycker om våra möten.

Därför skriver jag ner det här.
Svart (rött) på vitt.
Jag gör framsteg.

Om skrivandet säger han för övrigt just det, skriv.
Det är en av de bästa vägarna, att se sina ord.
Jag vet att jag måste göra så, och göra det kravlöst.

onsdag, januari 13, 2016

Vandringen till graven ger mig
röda kinder och lugn i sinnet.
Det snöar, allt är så tyst,
en vit värld i dvala.
Jag lägger en röd ros och en dikt
där hans hjärta fick sin sista vila
sedan stoppar jag ner mina fingrar
i det kalla, minns rätt för där,
precis där finns knopparna, så många,
så kraftiga.
Julrosen blommar.
Tårarna som plötsligt rinner
blir märkligt nog glädjens.

Kapellet är öppet, mina ljus tänds.
Tre stycken, tro, hopp och kärlek.

Senare träffar jag Maria, hon som orkar mig.
Långsamt prat som får vara länge.
Om sådant som är viktigt.
Om sorg, liv, glädje.
Om böcker och brev.
Och om ord.
Ord, ord, ord.
Mina dansar i mitt inre, jag måste bli
bättre på att teckna ner dem.

måndag, januari 04, 2016

Jag läste ju också Karin Thunbergs krönika i lördags,
kanske för att orden "när drömmar går sönder" rörde
vid något centralt i mig.
Sedan låg tankarna där och skvalpade i bakhuvudet
resten av dagen, har fortsatt göra så.

Fyra H att ha i minnet och jag vet allt om dem.
Kanske blir det något av det märkligaste. Att veta.
Att förstå. Fortfarande finns känslan inristad
i mig, den där insikten, ögonblicket då jag kunde
blicka tillbaks på timmarna, dagarna, och se hur jag
följt ett mönster, reagerat med chockens alla faser,
det märkliga i att jag hade varit i ngt ingen vill vara i
men fortsatte röra mig, leva.

Och runt mig, där och då, gjorde man det man skulle.
Hällde i mig dryck.
Höll mig varm.
Höll ut och lät mig berätta om och om igen.
Höll tyst utan att lämna mig ensam.
Och jo man höll om, det femte H:t.
Och nästan all närhet var rätt, nästan all,
kanske för att den kom från människor som var berörda
men samtidigt förstod att jag hade tagit det värsta.
Bara de första som kom rörde aldrig vid mig,
de skyndade förbi trots att jag skrek att det var i onödan
och sedan flög de sin väg tomhänta igen (katastrof sa man senare och
någon i periferin drog det t.o.m längre, påtalade högre upp)
och jag satt kvar tills nästa omgång proffs långt om länge kom.
Och jag visste instinktivt vart jag ville och de tog mig dit
och det blev bra för jag var mycket välkomnad och blev
omhållen och insvept på nytt och fick berätta igen och igen
och alla grät, inte bara jag.
Och det är nästan oförklarligt hur sådant som kunde ha blivit
annorlunda och ensamt istället blev rätt i det mörka,
hur vi så småningom tillsammans vävde något att hålla oss i.

Och jag tänker på den kloka kommentaren tigerliljan fick
om hur viktigt det är för omvärlden att sedan hålla ut
väldigt, väldigt länge.
Det går inte att skynda på en människa tyngd av sorg.

Fortfarande sveper jag in mig i filten på soffan varje kväll,
fortfarande ger den ett lugn, fortfarande är jag inte färdig,
men jag andas ju, tar emot hjälp och vet att mycket är gott
och att många håller ut.

Om igen mitt drama, mitt liv.
Så om nu någon tycker jag ältar kan det inte hjälpas,
verkligheten går inte att sudda.
Varken din eller min.