tisdag, december 29, 2015

Vems historia kan jag berätta om inte min egen?

Här finns så mycket lycka,
här finns hemkomst,
här finns också inbäddad svart sorg,
ett trauma. 
Jag upplevde det traumat och det var fasansfullt, 
mildare än så kommer det aldrig att kunna beskrivas.

Ändå, ändå, ändå... 
detta är svårt, antagligen för stort, att skriva men
sorgen hade kunnat bli
värre för andra om inte det oförklarliga varit.
Om inte jag gjort en nattlig resa,
följt en riktning.
Min ro ligger insprängd (men ännu inte riktigt nåbar)
i allt som hände, i hur jag fortsatte lita på honom och därmed
mitt i min sorg blev någon som tröstade andra.


Nuet.
Julen har varit fin, ett lugn över dagarna,
ett hus som känts ombonat och varmt.
Småprinsessor som stojat, vuxna som skrattat 
och släppt alla måsten, jag som har vilat mig,
fallit ibland men också rest mig.
Och tacksamheten över att vara omgiven av kloka människor
både nära och långt borta är stor. 

Min sorg, mitt drama, javisst.
Mitt liv.
Och emellanåt ett behov att få teckna ner brottstycken av detta.
Jag tycker så oändligt synd om den som möjligtvis
inte förstår sådant.

lördag, december 05, 2015

Det hemliga rummet,
dit jag inte behöver, inte ska enligt den gamle,
bjuda in någon, det är där kärleken skall förvaras.
Vi behöver det alla säger han mjukt och jag tror honom,
börjar nästan inreda det, men räds samtidigt min ensamhet där.

De hemliga rummen. De är hemliga endast därför att ord inte
kan återge, bilder inte kan göra rättvisa. De måste förbli hemliga
eftersom vi människor allt som oftast står oss själva närmast och
därför fort tröttnar på andras ord, andras lycka, kanske på
andras olycka.
Men rummen finns.
De finns, och kärleken tapetserar, möblerar, genomsyrar dem.

Inatt är en av dessa ensamma nätter, de som ges mig,
de som jag inte vet hur jag bäst ska ta till vara,
de som får mig att gråta och samtidigt le.
Inatt är en av dessa nätter när dörren till mitt rum står på glänt för dig.