torsdag, november 19, 2015

Jag önskar mig ett mindre komplicerat
förhållningssätt till livet,
önskar mig kraften att orka helt enkelt.
Jag önskar mig något som förklarar,
skapar trygghet,
något som gör att jag inte går vilse.

Igår tog jag mig i kragen. Har du inte varit
där jag är anar du kanhända inte bedriften.
Först orkade jag jobbet - tunggrott och utan
både driv och glädje just nu, sedan stress för att
hinna i tid till en bit mat och prat med vänner innan
vi såg en samhällskritisk vansinnigt bra stand-up.
Rädslan att inte kunna skratta låg tung i magen
men, hepp, jag gjorde det. Jag skrattade. Mycket.
Och jag lyssnade på andra, och jag konverserade
på och jag verkade antagligen stark, nästan klok.
Varför luras jag så?

Sedan föll jag. Givetvis tänker jag nu, men då
var jag som alltid oförberedd, så oförberedd.

Jag är väl inte ensam om att gråta och brottas
med vanmakt? Säg att jag inte är det!
Tröttheten bor i varenda cell i min kropp.
Bär med mig några starka ord hos en bloggvän.
Så många böner denna november...

onsdag, november 11, 2015

Jag skjuter mörkret framför mig plötsligt.

Varför har det blivit så? Vandringen är långt
ifrån över, det vet jag, det känner jag i hela min kropp,
i hela min själ. Ändå orkar jag inte. Tankarna far i mig,
jag motar undan, tänker att snart, sen, ska jag.
Ska vad? Hitta svar? Nej sådant går nog inte,
men kanske se, acceptera, kanske på något sätt förstå?
Ja, just så, förstå. Det är det jag måste göra,
jag måste förstå mitt nu, förstå min historia,
förstå hans.
Där någonstans i förståelsen ligger också bejakandet av
kärleken som var så annorlunda allt annat,
den jag är rädd för att handskas ovarsamt med,
rädd att lockas förringa för att på så sätt kunna gå vidare.

Hos den gamle är jag trygg. Han är den ende som ser
mig trasig intill oigenkännlighet. "Nu är det du och jag",
sa han sist, och något i mig blev lugnt. Han låter mig vända
och vrida på allt, utforska rädslorna, prova tröstvägarna,
ofta blir jag förtvivlad över mig själv, över hur många
sätt det finns att fundera.
Då ler han, säger att mina frågor är väldigt kloka.
Nu har vi bokat in regelbundna tider fram till jul,
även det begrep han att jag behövde.
Och, att avbryta som jag fick göra med livräddaren,
pga av någon annans beslut, är inte hur det normalt går till
påpekade han. Men vi finner oss i det.
Nu är det han och jag. Jag är tacksam, verkligen.

Rädslan att inte manifestera min sorg, min kärlek, tillräckligt,
äter upp mig. Den gamle är klok. Han säger att det är med stor
kärlek som med djupt religösa upplevelser -
de får bevaras i vårt hemliga rum.
Det största och vackraste kan sällan återges utan att riskera låta banalt,
det vet själen och vi vårdar därför i tysthet. Jag gråter lite när han pratar,
just detta om hur "vårt" inte kan beskrivas med ord har flera av de vänner
han hade som tagit mig till sig också sagt.
Det går inte säger man, går inte.

Och om igen nämner han honom vid namn, säger att han
är mycket närvarande i rummet.

Så vad, vad är det jag försöker mig på här?
Att återge, återge, återge, till ingen nytta alls.
För att jag ändå inte vågar ta till mig vetskapen om att
hemliga rum får existera.
För att jag är så rädd för att det jag inte visar fram inte finns.