torsdag, september 17, 2015

Man reser iväg.

Kanske lurar jag mig själv där längst in i det
allra hemligaste rummet,
det jag aldrig helt vågar utforska men ändå
öppnar dörren till bara sådär ytterst lite.
Lite, men tillräckligt mycket för att
en strimma ljus ska slinka in.
Av misstag tror jag.
Jag reser iväg och det förbannade hoppet följer med,
det som lurar mig att tänka - nu vänder jag ett blad,
nu händer det, nu ska jag rita mitt pussel,
få bitarna att passa ihop och jag ska se till så att
skarven mellan dem blir så mjuk och fin.

Det hoppet följer med.

Sorgen och livet ska få vandra sida vid sida,
jag ska bli en god människa,
en människa som inte är fördärvad,
en människa som inte fördärvar andra genom min trasighet.
Jag ska bli den jag kunde va.

Jag reser iväg.

Och att komma ut till ön, till havet, till himlen,
det är som att komma hem.
Det är att fyllas av frid.
Jag är alldeles ensam och andas lugnt,
gråter stillsamt, ler samtidigt mot den glittrande fjärden.
Jag tror en kort sekund att jag ska klara det.

All tid är begränsad. Även fridens.
Visst händer något med mig, men inte det jag kanske, kanske,
kanske ett ögonblick hoppades på.
Jag lägger inte något pussel.
När jag lämnar ön är sorgen tyngre,
på något sätt mjukare, men tyngre.
Tyngre, tyngre, tyngre.

Och jag är mer ensam än någonsin.

måndag, september 07, 2015

Fjärden

och nyponen

och jag.

Igen.
360 dagar om året
kommer sakta men säkert
att kunna bli "vanliga" dagar igen.

Men aldrig de fem
som har börjat nu.

Aldrig de.

tisdag, september 01, 2015

reser mig
faller
faller
reser mig
faller
reser mig
faller
reser mig
står
faller
vacklar
faller

den går inte att förklara
denna ständiga
orytmiska
upprepning