fredag, augusti 28, 2015

Jag är uppgiven efter förra veckans möte med den nye.
Tiden var för kort, han har inte alla bitar i historien,
missförstår somligt och jag bär därför med mig saker hem
som gör att jag mer eller mindre skrikgråter i sju långa dagar.
Ändå lyckas jag stå upp och delta både praktiskt och sinnligt
i lilla minstas vackra dop och förberedelserna.
Det tar all kraft och är som att se sig själv ovanifrån,
tänka "vem är hon där nere egentligen?".

Jag var, efter allt mörker, nervös inför gårdagens inbokade tid
men något märkligt händer.
När han står leende i dörren och väntar på mig blir jag lugn.
Jag sätter mig i stolen längst in och hittar orden,
kan förklara varför jag varit ledsen
utan att han missförstår det som personlig kritik
(är det skillnaden mellan de proffesionella och
alltför lösningsbenägna "så kallade" vänner?),
kan ge honom den faktiska informationen om händelseförloppet
som jag inte lyckades med tidigare,
kan tydliggöra tanketrådar som visar mitt innersta, blottar min rädsla.
Jag ser plötsligt hur han FÖRSTÅR.
Han lyckas lyfta fram allt det vackra,
säger att jag faktiskt har utfört en mycket stor sista kärlekshandling,
vilket får mig att gråta lite.
Han kommer med ett halvt citat men är osäker på slutet,
jag fyller i det.
Och det är där någonstans hans leende plötsligt blir ett
som verkar komma mer inifrån,
så som livräddarens brukar göra,
blir ett som bekräftar mig, uppmuntrar, öppnar mer i mig.
Och han hakar på mina tankar, leder dem vidare,
verkar intresserad på allvar.
Han lyckas med det smått otroliga att få mig att
dra på munnen och själv skratta till.

Jag träffar honom nästa vecka också,
efter det har jag min ensamvecka i skärgården
och därefter ska vi ses inte fullt så ofta men
istället längre stunder så att jag slipper
bli avbruten för tidigt i tanketrådarna.
Ända sedan första mötet med livräddaren har jag
fått minst en och en halvtimme, ibland två,
kanske har det blivit blivit ett tidsspann
nu så inbyggt i mitt omedvetna att
60 minuter inte räcker.
Trots att båda två har sagt att tystnaden också får finnas
rinner mina ord.
Rinner så lätt, så lätt.

Jag tror jag vågar tänka att jag har haft tur,
otrolig tur, som hittat ännu en människa som vill mig väl.

När jag kommit hem ringer C, hans vän, min vän.
Hennes timing är som vanligt bra,
nu pratar vi (mest hon) i två timmar,
jag vilar, lyssnar, är tacksam över att hon
håller kvar mig.

Och hunden? undrar du.
Hon är hemma, vinglig i balansen men glad,
i avvaktan på besked från de två kirurger
som ska diskutera om operation är möjlig.
Sedan får vi ta ställning.
Det är som det är.

torsdag, augusti 20, 2015

Man pratar ibland om livet som en
bok med olika kapitel,
säger han (den nye).
Den tid ni fick tillsammans finns bevarad,
är ett av dem i din.
Visst, säger jag (nej snyftar tyvärr),
men är det då inte oerhört sorgligt
att något av det viktigaste i boken är för kort,
finns inklämt på så få sidor i den senare delen?
Är det inte fruktansvärt tragiskt?

Den vackraste prosan är ofta karg, blir det snabba svaret,
något av det svåraste är att kunna skriva
utan onödiga ord (han är nog litterär,
kände till den svåre diktaren med stenarna).
Jo, säger jag, men låter sedan bli att tillägga
(och jag tror jag vill vara snäll, kanske behöver han tid på sig
för att förstå att jag redan kan konsten att tänka
utanför ramarna, genomskådar det mesta och inte
tröstas av floskler, helt enkelt inte lär bli en "enkel patient")
att en tjock bok med bara några få sidor vackert komponerad text
känns som slöseri med både tid och papper.

Kanske, funderar jag vidare när jag kör hem,
är det därför jag fortsätter fylla ut texten.
Vägrar acceptera punkt.

- Låt det som hände fastna i minnet hos alla,
leva vidare långt efter vår tid
här på jorden.

Så vill jag.

Så vill jag.

måndag, augusti 17, 2015

Efter att jag i torsdags hade berättat min historia och gråtit lite,
frågade han vad jag behöver hjälp med NU.
Jag hittade inte orden när jag satt där,
funderingar som hela tiden surrar gör mig trött,
ofokuserad, glömsk och det är därför
jag måste börja skriva ner allting
så fort det gör sig påmint inser jag.
Under samtalen med livräddaren
(hopplöst namn jag vet, men det enda passande
så du får stå ut med mitt ordval)
hände det ofta att jag plötsligt sa sådant
som liksom svävade uppåt och lyste till,
jag "klargjorde" sorgen på ett djupare plan,
vi såg det båda, han log plötsligt,
jag grimaserade genom tårarna
och kunde sedan spinna vidare,
ibland fnissade vi.
Om det inte blir så i det nya rummet,
misslyckas jag då?

Vad är det jag vill ha hjälp med?
Att våga leva vidare utan att
känna skuld gentemot den människa
som betydde framtid kanske.
Låter det enkelt?
Jag tänker för mycket.
Vilka krav ställer de döda på oss?
Sviker vi när vi fortsätter livet här?

Jag vill kunna bära sorgen utan att behöva vara den.
Jag vill aldrig att han glöms,
vill påminna världen om att han var älskad,
om underverket i att han valde mig,
blir rädd för att alla steg jag tar ska tolkas fel.

Samtidigt tänker jag att den bild
man ser av mig nu är målad
i en annan palett än den förra.
Inte skugglik, snarare genomskinlig,
dovare i färgerna.
Den som möter mig och inte orkar tyda det
är antagligen betydelselös i sammanhanget.

fredag, augusti 14, 2015

En livräddare är en livräddare,
så enkelt är det.

Och numera borde jag dessutom definitivt
våga lita mer på mig själv och den
intuition jag bevisligen har.
Så, trots att jag var tvungen att rita svarta
moln på himlen, om uti fall att, blev det självklart
ett bra möte.

Han har snälla ögon,
han är gammal och klok.
Han är inte livräddaren,
men jag tror det blir bra.
Och han lyssnade,
och han frågade om det viktiga
och jag kommer att träffa honom nästa vecka
och nästa
och nästa
och nästa.
Jag blir kanhända ruinerad men det
spelar mindre roll.
För som Oroshjärta skrev,
det är ingen lek.

Jag fick sitta hos honom i en och en halv timme,
jag grät men var lättare i sinnet när jag gick,
första mötet avklarat och han blev berörd,
sa att det jag varit med om handlar om det existensiella,
om livet, döden, kärleken, förgängligheten.
Kanske har jag inga ord, sa jag.
Då sitter vi tysta och kontemplerar, sa han.

Ikväll har jag gråtit igen, det går inte att styra.
Vet att jag måste börja skriva i den svarta boken,
skriva för att samla ihop tankarna.

Vill du vara utan det som har hänt, frågade han.
Nej, svarade jag, inte utan en enda sekund av det,
jag är jag nu.
Bra, sa han.


Hunden kunde stå upp idag, svarar långsamt
på behandling, jag hälsade på och vi gick en kort
och vinglig promenad.

Jag borde inte gråta ikväll.

torsdag, augusti 13, 2015

Om nuet.

Hunden är mycket sjuk, inlagd.
Av någon anledning tror jag ändå att hon ska klara det,
kan därför inte känna panik, enbart saknad.
Huset ekar utan henne,
kommer antagligen göra så länge.
Och jag vet inte om jag tror rätt eller helt enkelt har stängt av
förvissad om att jag inte klarar fler sorger
inte i någon som helst storleksklass,
jag vet inte.

Imorgon träffar jag min nye psykolog.
Det måste skrivas här och nu så att jag sedan kan
våga berätta fortsättningen.
Jag är livrädd för grusade förhoppningar
samtidigt som jag hela tiden tänker
"han är handplockad, utvald av livräddaren,
jag måste våga tillit".
Tryggheten blir att de överlappar,
livbojen ännu där på stormens hav, inom synhåll.
Som ett mantra mumlar jag detta om och om igen.

______

Många gånger har jag benämnt skrivandet här som
en sorts dagboksblad/minnesanteckningar men
så är det ju inte, jag skriver för att låta dig veta att
jag finns.
Du tar emot.
Vi utbyter tankar.

En form av brevväxling.

söndag, augusti 02, 2015

Sen kväll och jag sitter på trappen
i tystnad. Det har varit en bra dag,
sinnesron har legat överst,
låtit mig andas och jag tar emot.
Även de stunderna finns men
jag skrive sällan om dem.
Kanske är det av rädsla jag låter bli,
inte utmana ödet ungefär, slå sig för bröstet etc.
Rädsla men också att de är flyktiga,
fortfarande inte låter sig greppas stadigt.
De följs ofta så plötsligt av "det andra"
att jag inte hinner med i svängarna.
Dessutom är jag medveten om hur
det lugna mest av allt ännu handlar om
att jag stänger sinnet, täpper igen minnet.
Sen tränger verkligheten på.

Där jag sitter hörs plötsligt melodi-
slingan till "Sommar" tvärs över fälten,
bara några sekunder men det blir
nästan surrealistiskt.

Lite senare, i mörkret, kommer
igelkotten vandrande.
Jag har saknat henne, oroat mig.
Nu visar hon mig var ungarna finns,
och åter nuddar jag vid tacksamheten.
Det är fint.

lördag, augusti 01, 2015

Minns du huset du trodde det spökade i
när du var ett litet barn?
Minns du berget som var så högt,
vägen som var så lång,
vattnet som var så djupt?

Nu ler du.
Åt torpet med blommor i fönstret,
åt kullen, den korta promenaden,
den grunda insjöstranden.
Minns du hur du ändå vågade?

Det är därför jag fortsätter.
Det är därför jag går genom mörkret.
Jag vill en gång kunna le igen.

Och jag tänker på det Charlotte skrev om väven,
hur den sammanför oss med andra som förstår,
hur vi tillsammans där strävar efter att se ett sammanhang.

Det är därför jag fortsätter.