fredag, juli 31, 2015

De händer att någon klappar mig lite lätt
på armen och säger "du klarar det".
Och jag tänker - du som kan säga så,
dig behöver jag inte oroa mig för,
du kommer aldrig att värka
just så som jag gör nu.

För jag vet inte, på allvar vet inte,
om det går.

Konstgjord andning.

Jag inser att du kanske inte begriper,
inte vet hur stort det är
att möta en tvillingsjäl,
hur brutalt det sedan därför blev med död.

Jag citerar något han skrev till mig -
"vi kommer inte att klara oss "om" någon av oss dör,
har du tänkt på det?"
Och jag vet att han menade varje stavelse
men här ligger, sitter, står och går jag.

Är det sak samma som att "klara sig"?

Nej! skriker jag högt.
Ordet svävar ut i tomrum.

onsdag, juli 29, 2015

Om ensamheten.

Då. Fick för mig att jag var spindeln
i det sköra nätet.
Det hängde på mig att spinna vidare,
inte låta någon falla.

Nu. Sanningen är kanske att jag är väven
som slets sönder.
Och alltför många fortsätter ändå
klättra.

söndag, juli 26, 2015

Om skärvorna.

Jag var alltid som besatt av dem.
I nästan varje ficka på gamla jackor, koftor och väskor jag nu
plockar fram ligger de. Slitna, mjukt slipade av tidens tand,
delar av en helhet.
Han fascinerades, liknade mina ord om dem
vid stenarna som en svår diktare skrev om.
Den på fotot gav han mig,
en av två han fann i gräset vid havet på ön.
"Jag har hittat din skärva" log han.
Sedan dess bär jag den alltid med mig.
Den större behöll han.
Senare hämtade jag den där jag visste den låg, i kajutan.

Någon (kanske några) månader efter hans död,
glänste två i stort sett identiska porslinsbitar i mossan
vid en liten skogssjö
(skrev jag om det här, jag minns inte?).

Jag måste vägra lyssna på den som pratar om slumpen.
Försöker slingra mig bort från skrivandet
Ord som är svåra, tankar som fastnar fel.
Det är lika omöjligt att inte som att.

Oroar mig lite inför mötet med den nye pratmannen.
Hur börjar jag om, vill han lyssna,
kommer han att begripa?
Jag är den som hör suckar långt innan de
lämnat strupen hos någon.
Vad gör jag om rummet fylls av sådant?

Önskar trängre kanaler i mitt intuitiva?

Nej.
Nej.

onsdag, juli 22, 2015

Om sorgen.

Jag är som barnet som försöker ta de första stapplande stegen.
Applåderar någon i rummet förlorar hon balansen.
Faller.

Osynligt krymper den lilla,
tror sig oförmögen att glädja omvärlden.

torsdag, juli 16, 2015

Det är som om vägen förkortas varje gång 
jag går den.
Har jag vant mig vid det omöjliga,
undrar jag?
Eller håller jag på att bli en främling inför mig själv,
en robot som gör det inprogrammerade?
Mina fingrar fläckas av blåbären 
när jag sittandes på huk ser ut över vattnet. 
Nere vid graven ser jag på blommorna, 
ljuset och orden jag lämnat, 
men ögonen är torra, strupen stum.
Jag är så "in control" att jag skrämmer mig själv.

Att inte gråta är lika svårt som att,
det lämnar en människa förvirrad,  
som att plötsligt bära på 
en kropp man inte känner.
Varför tillåts jag inte styra alls över
denna vansinniga sorg?

Så många tankar jag behöver fästa här.
Som hur jag ett kort ögonblick verkligen visste
att mullen nu till sist inte längre bär spår av själen, 
visste att tid och rum blivit oväsentliga. 
Det var inget som tröstade,
men korta stunder förstår man något,
utan att veta vad.

Senare träffar jag Maria, länge.
Det är självklart, tröstande, tryggt,
det är t.o.m fyllt av skratt.
I sorgen möter du alltid någon.

När natten mörknar ställer jag mig vid Långholmsvikens strand,
låter dagens många ord sjunka in.
Alla bitar jag omedvetet samlar,
bitar av oss som hittar sin plats,
de lugnar.
Äntligen gråter jag.
Och det är bra, det är precis som det ska.
Jag är ingen robot. Det är bra.

torsdag, juli 09, 2015

Eftersom jag fortfarande inte förstår
är jag ständigt tvingad att leta.
I minnet.
I sinnet.

Jag vänder in och ut på allt.
Det är som att simma motströms, lämnar mig utmattad,
tidvis uppspolad på karga stränder där vilan är ytlig och kylan svår.
Livräddaren sa en gång
"du behöver inte en psykolog, du behöver en präst,
eller en filosof". Men han log när han sa det och
våra möten fortsatte.

Berättade jag att han sist vi träffades pratade om
honom i nutid? Några korta meningar, mitt i något annat men
det rörde mig djupt och ställde mycket till rätta.
"Ni är så lika" sa han (mindes han att jag berättat hur många
som ständigt sa det i början eller la han ihop bilderna han fått av oss?),
"vad vill han att du ska göra?".
Jag vet svaret på det, har vetat hela tiden.
Jag vet, eftersom vi pratade om allt.
Och han vill att jag fortsätter.
Han vill att jag orkar, att jag räcker till,
han vill att jag ser längre,
ser längre, ser längre, ser längre.

"Ge mig kraft då" väser jag,
"annars är det inte rättvist".
Fast det sista är antagligen dumt,
vad visste vi om rättvisa.
Vad vet vi?

En dag är inte längden på ett steg väsentlig
och tid har spelat ut sin roll.
En dag.

"Du borde ha stannat" kvider jag.