söndag, juni 28, 2015

Visst, om det vore ngt bevänt med mig
skulle jag väl skriva om skira blommor,
blånande berg, doftande vin,
om likheter oss människor emellan men mest
om fruktansvärda olikheter och orättvisor.
Det går inte nu, är inte anledningen till denna "dagbok".
Det går inte för jag lyckas inte stiga av min personliga
berg- och dalbana.
Att förflytta sig kroppsligen innebär inte att du lyckas
springa ifrån din själ.

Mitt yttre jag pratar, ler, frågar, anstränger sig för att
vara "friskt och glatt".

Jag andas ut.

Hinner se på mig själv ovanifrån, hinner uppleva
små, små glipor av time-out.
Det innebär inte att jag är "framme"!
Vi har pratat om det här, min psykolog och jag,
om omvärldens förväntningar, medias hurtiga råd som bedyrar
att du blir det du tänker,
om hur sådant ibland kan stjälpa snarare än hjälpa.
Och kanske, funderar jag vidare, mår vi (det kollektiva vi:et)
som vi gör för att vi inte tillåts visa fram det fula.
Vi välter de vi inte har för avsikt att välta
när vi vänder bort våra blickar,
vi förövar varandra modet att vara oss själva.
Om igen det där plåstret på ett varigt sår.

Jag andas in.

Jag faller, reser mig, faller, reser mig, faller.

fredag, juni 26, 2015

Vinter i Cape Town, ett stillsamt grått regn.

Under det lånade paraplyt passar blötan min sinnesstämning,
lugnar mig, och låter något odefinierbart hinna ifatt.
Jag vandrar, vandrar, vandrar, hinner fundera på varför jag inte
överväldigas av någonting längre,
aldrig håller andan mer än av ihågkommen rädsla,
men att fundera är inte detsamma som att oroas.
Det är som det är och jag orkar inte ens börja förklara mer om detta.

Under flygresan (lång) grät jag, undrade varför jag tackat ja till att följa med.
Att resa enbart för resandets skull har alltidalltidalltid gett mig ångest,
målet måste vara större, måste vara förknippat med att någon väntar på mig.
Dumt? Ja säkert, men vi är inte perfekta någon av oss,
jag har mina skavanker, du har dina, vi bråkar väl inte om det här?
I vilket fall som, jag landar vart jag än kommer,
är sällan främmande, smälter in och ser det uppenbara - liv är liv.
Annorlunda, men liv.
Gata upp och gata ner, mitt skulle kunna vara ditt och tvärtom.

Gråten är ju tillägnad honom fortfarande.
Allt jag gör som jag vet att han inte skulle ha kunnat dela
hur gärna han än ville.
Åh du anar inte hur många gånger under en dag jag hinner tänka den tanken,
omvärldens ljud hotar spränga mitt huvud ibland och jag vill ropa
- jag vill inte heller, kan inte heller sånt här.
Men hans ord ringer i mina öron "res för mig också", "lyssna för mig med".
Och där någonstans, i nerförsbacken på Kloof street lossnar en knut i mig.
För det är ju så, jag lever fortfarande, här, nu.
Jag slutar inte älska, men jag lever här och han får,
på det där sättet kanske bara vissa kan förstå,
dela det livet med mig så länge han vill, får samtidigt flyga fri.
Ja, så måste jag tänka, han får flyga fri.

Man kan le, trots sorg.
Jag vet att jag upprepar även de orden
men jag måste höra mig själv säga dem
för att de ska slå rot.

onsdag, juni 17, 2015

Jag önskar mig tilliten till livet igen,
ingenting annat.
Och jag ser på mig själv utifrån, tänker att -

Om man vid min död säger
"hon sörjde djupt i tre (eller fem eller t.o.m tio) år"
då skulle det väl inte vara så farligt!
Det är bara en försumlig tid av det som blev mitt.

Varför ser inte andra det?
Varför skyndar vi på de som, mitt i vandringen,
måste sakta in stegen?
Tro mig, jag har upplevt så mycket lycka,
tagit vara på nuet,
skapat trygghet åt många.
Min kropp fick ge liv åt fyra underverk,
mina armar fick bära, min röst fick lugna,
mina påhitt fick locka fram skratt.
Jag fick grödor att växa och skördade
rikligt.
Jag fick också vara med om det möte med
själens tvilling som gör att du tror på
diktarnas ord.
Jag fick älska och blev älskad.

Just nu är jag här, i det svarta, men det har ännu inte
gått två år och det hade varit absurt, snudd på sjukligt
om det som hände inte satte spår,
inte fick mig att gråta.

Livet, varför envisas så många med att blunda för
spektrat det innehåller?

måndag, juni 15, 2015

Kanske skulle vi ägna oss åt telefonprat istället?
Vi skulle avbryta varandra hela tiden, inte lyssna
färdigt, leda in varandra på sidospår men jag
skulle också genast kunna förklara mig 
när jag blir rädd för att du missförstår.  
Ord är knepiga.

Om lördagens: Osäkerheten över vem som läser,
gäller bara de som inte gett sig till känna borde 
jag ha tillagt. Nu vet du. 
Vi har våra rädslor alla och bränt barn skyr elden.
Jag är det brända barnet här. 

Det vackra med skrivandet är ju att vi kan 
ge varandra konturer utan att fylla dem 
med ohanterbara detaljer. I den bästa av 
världar kan vi ana något som är i samklang
hos oss och det enda vi då behöver
göra är bestämma oss för att respektera,
jag ditt och du mitt. Vi berikar utan att ta.
Så gör vi, ja så gör vi. Ok?

Det finns mer jag vill säga, men jag trasslar in mig, 
orden blir för många när jag försöker och det får vänta.
Det är något om en odefinierbar tillit som fanns, 
om en oväntad hemkomst och en ofattbar sorg.
Det är något om att natten blir ogenomträngligt mörk när
längtan efter morgondagen
inte längre finns.
Egentligen har du hört allt förut.
Det är bara jag som behöver upprepa mig.
Om och om igen.

lördag, juni 13, 2015

Jag saknar bloggen, delandet,
en liten i grupp människor som möts via orden.
Men sådant jag kan berätta om är så tungt,
så självutlämnande och naket och jag vet inte vem som läser eller varför.
Det tär på mig att lämna ut, spränger sönder mig att hålla inne.
Jag bygger murar igen, gråter tyst och kommer mig inte för att
kommentera andra heller.
Kanske blir detta inlägg bara ett tillfälligt utfall av mod,
jag vet inte.

Kan man utöva lågaffektivt bemötande gentemot sig själv?
Jag sitter hos min psykolog och han ställer plötsligt frågan,
säger att han aldrig har tänkt på den tidigare.
Jag svarar att jo, det borde väl gå.
Men det är lätt att säga inser jag sen, svårare att göra.

Det är långt mellan våra möten nu,
jag fasas ut, inte för att jag inte behöver stödet,
men sådant är arbetsgivarens villkor och jag hamnade hos
livräddaren pga av min förre chef trots att sorgen inte är
arbetsrelaterad, nu är situationen annorlunda med ny chef.
I höstas föll jag 1000 meter under jorden av den anledningen
(därav tystnaden då),
men livräddaren kämpade hårt för att få följa den plan han hade haft för mig
(att inte sätta plåster på variga sår) och köpte oss på så sätt åtminstone ett
långsamt avslut. Nu har han letat fram sin mentor som han vill att jag
kontaktar och fortsätter hos när vår utmätta tid i oktober tar slut.
Som alltid är jag rädd för att belasta i onödan men när han
förstår att det är därför jag tvekar den kontakten ser han mig i ögonen
och är tydlig - jag är inte sjuk, han remitterar mig inte till psykiatrin,
men jag är inte färdig med varken sorgen eller annat
och mentorn är specialist på sådant som mitt.

Där, i stolen i rummet jag är trygg i, gråter jag än en gång ut min fasa
under nästan två timmar, hittar ord jag inte trodde jag hade längre
och berättar, berättar, berättar.
Allt tar han på allvar, allt kan han förklara. Han vet bättre än att trösta,
ler bara och säger att jag är full av insikt som ser vad som händer i mig,
vi fnissar när jag kvider att jag vill slippa mer smärta nu och
han svarar att han är dålig på quickfix, jag får ingen sådan av honom.

Och jag ringde den nye. Fick tid redan nästa vecka men avböjde
och sköt på till augusti.
Jag är nervös, rädd för vem han ska vara, hur jag ska bli bemött,
vad som ska rivas upp, kan inte bestämmas mig för om hans röst var rätt,
om jag vågar vara hudlös.

Och där ute skiner solen, sommaren har kommit,
yngste är nära igen efter sin beundransvärda volontärresa till Nepal.
Jag har bra människor kring mig, respekteras för att jag står för den
jag nu är.
Trots det snubblar jag, tillhör alla och ingen.

Och just idag vill jag faktiskt inte längre.
Jag saknar honom så.