fredag, maj 01, 2015

Valborgsnattens mjuka dimma lägger sig som bomull kring en sargad själ.
Jag vill skriva om månen.
Om hur jag gråtandes står i nattmörkret och ser på den,
om hur den visar sig som ett ansikte,
om hur ansiktet lösgör sig, långsamt förflyttas åt höger,
en ny måne på väg bort från den ursprungliga.
Om hur den månen ler med en grimas som bara kan vara din,
om hur jag blinkar och blinkar men ändå ler du.

Du är den andra månen,
den som med sitt väsen säger "bravo, stå på dig, du är rätt, du är sann"
och måne nummer ett blir en dimma i ögonvrån,
en skärva med en kometsvans snett ner åt vänster.
Jag vill skriva om hur jag sluter ögonen för att pröva
om allt är inbillning men ändå ser jag dig när jag sen
blickar upp mot natten igen.
Jag vill skriva om o-m-ö-j-l-i-g-h-e-t-e-r.
Men vem skulle tro mig?

Det fortsätter och fortsätter och fortsätter.