tisdag, april 28, 2015

Allt som ingen har lyckats förklara, vad gör jag av det? 
Fyller tomrummet tänker jag ibland. 
Låter vetskapen staga upp min insida så att utsidan står upprätt? 
Det handlar om intuition, om mod jag inte trodde mig ha, 
om möten och ord som gav nya vänner. 
Det handlar om stigar där mossan fortfarande ligger mjuk, 
om en stickling som fick rötter och 
om en medaljong runt min hals.

Och det fortsätter, det fortsätter och fortsätter. 

Yogan jag går på handlar till stor del om djupandning och meditation. 
Jag är inte fanatisk, ibland mediterar jag hemma men långt ifrån varje dag 
ändå kommer jag oftast djupt in i något vid varje tillfälle. 
Jag frågade min lärare om det kunde vara så att människor 
med intuition har lättare för att hitta rätt. 
Absolut sa hon och berättade att de finns en lättläst liten bok 
som handlar om synkronicitet, "Slumpen är ingen tillfällighet". 
Författaren Jan Cederquist mediterade mycket. 
Bara hennes ord i sig blev märkliga för mig - 
jag har aldrig nämnt det för henne men synkroniciteten var 
vår ständiga följeslagare från första till sista stund. 
Jag googlade samma kväll, boken är slut på förlagen, 
men gick att köpa som e-bok.

På sidan sex tar förordet slut. 

Det är skrivet av Lennart Koskinen.

Han var den präst som p.g.a ännu en, som alla sa, 
slumpmässig händelse höll mig morgonen efter det obeskrivliga, 
den präst som också familjen efter mitt möte med honom ville träffa, 
den präst som kom att ägna ovanligt mycket tid till att "lära känna" 
den man vi alla saknade så oerhört, 
den präst som kom att hålla den vackraste 
men också mycket smärtsamma begravningen. 
Den präst som länge blev mitt stöd i mörkret.

Det fortsätter och fortsätter. 
Någonstans i allt detta växer tilliten sakta igen.

tisdag, april 07, 2015

Krigarprinsessan har blivit Storasyster.
Lillasyster är bedårande, ett perfekt litet underverk givetvis.
Jag kommer inte speciellt nära, på sin höjd får jag ge den lilla
en snabb puss på kinden sedan drar Krigarprinsessan iväg med mig
på viktigare saker. Jag är hennes och inte delbar just nu.
Så får det vara. Så får det verkligen vara. Man tar ett ett steg i taget
helt enkelt. Efterhand lär vi oss att kärleken räcker till många,
att hjärtats storlek inte är förutbestämd.

Vi är ett radarteam hon och jag, säger hennes pappa skrattande.
Jag tänker att jo, någonstans i oss två finns det minnen inetsade -
hur jag satt med henne i min famn, långa timmar, alla de
månader hon var sjuk,
hur hon i sin tur tvingade mig till fortsatt liv då när jag senare
varje morgon grät i panik över att behöva vakna till nya dagar.

Hade vi redan, långt dessförinnan, anat att vi skulle
komma att behöva varandra så?