tisdag, mars 10, 2015

Jag upprepar mig, jo jag vet.
Att förklara är svårt, men det där om att
sorg är hårt arbete är en stor sanning och kanske är
det därför jag måste skriva och beskriva samma sak
på så många olika sätt. Om och om igen.
Inte för att mina insikter är unika,
inte för att jag vill pracka på, inte för att jag tror
det nödvändigtvis hjälper någon.
Men för att mycket landar i mig varje gång
ett sammanhang med något annat blir synligt.
Vägen blir tydligare för just mig.
Många stunder nu känner jag att det skulle vara enkelt
att fly (jag följer m.a.o. mallen).
Samtidigt ropar något högt i mig "du är inte färdig".
Att då skynda på stegen när jag har kommit så långt, det skulle
ju i bästa fall vara just skumläsandet av de sista kapitlen.
De som jag ännu inte ens vet hur långa de är.
I värsta fall skulle det vara som att lägga undan boken halvläst.

Det svåra handlar både om att veta hur tunn isen vi går på är,
om att vada motströms utan att falla till föga för de som vill locka
dig upp i båten med motor och om att tvinga sig till
ensamtid med tunga tankar.
Sist jag var hos psykologen lovade jag mig själv tyst att jag
skulle skriva ner allt. Varje dag. Inte tränga undan för att senare
försköna i min vilja att visa fram det positiva.
Det krävs mod för att lämna ut sig så som jag gör till honom,
tro aldrig något annat. Han gör inte arbetet åt mig, jag gör det,
han manar på.

Det går bara sådär med skrivandet. Flyktvägar står öppna,
vardagsliv tränger sig på. Men jag försöker.
Det som hamnar här är ett lager.
Ett annat är breven och samtalen med de som kände honom
och känner mig, ett tredje den svarta boken.
Ett fjärde, helt annat, är tankarna.
Kanske finns det fler, de jag ännu inte ser, de utan ord.

Målet får aldrig vara att glömma. Målet är att lära sig bära utan att
ständigt gråta av smärta. Att inte få det som är nu att kännas
som ett svek mot det som kunde ha varit.
Tro mig, att fortsätta leva, att upptäcka att man ler mot omvärlden,
gör ont. Så dubbelt är livet.

söndag, mars 08, 2015

Den snabbaste vägen för oss att nå solen är inte att
springa västerut och jaga solnedgången utan att gå in i
mörkret mot öster för att där möta soluppgången.

Vem sa så? Jag vet inte, hörde frasen häromdagen.
Men jag förundras över hur jag, från första dagen,
intuitivt visste att precis så måste det få vara.
Minns en skör men glasklar känsla av att "detta händer nu,
detta är viktigt, ingen ska få ta det ifrån mig".
Och jag stannade i förtvivlans centrum,
tackade nej till att bli räddad av de som inte visste bättre än att
tro sig kapabla att trösta mig fort, fort, fort.

Skulle jag ha klarat det i längden utan min livräddande psykolog?
Jag vet inte det heller. Vet bara att jag är tacksam för honom,
för att  han stöttade, fortfarande gör så, för att han säger att
min långsamma takt i det svarta är rätt.

Det är lätt att springa, man sätter plåster på, täpper igen,
förtränger allt som gör ont, kastar sig in i livet, dövar med mat,
svält, arbete, fester eller nya relationer.
Vi är bara människor, vill tillhöra flocken.
Ibland varar ett sånt flyktbeteendet en kortare period,
ibland så länge att man "glömmer" och senare inte förstår
varför såret, som hade fått ett så vackert, kraftigt bandage
av väv med rejält klister, plötsligt en dag visar sig vara infekterat.
Det tjocka illaluktande varet, smärtan, var kommer
den ifrån? undrar man förvånat.
"jag som gjort allt för att leva lycklig"

Att sörja är ett arbete. Ett hårt sådant.
Det gäller all slags sorg.
Det är så.
Jo.

Jag är någon annan nu.
På många sätt har jag lärt mig att mörkret blir farligt
först när du försöker fly från det.

Jag vandrar genom natten. Det är den kortaste vägen framåt.