fredag, februari 20, 2015

Och jag åker till Stockholm.
Med nattåget, alltid med nattåget,
en påminnelse om hur stark jag kände mig då,
då den morgonen strax innan livet vände.
Jag går den långa vägen, den välbekanta, vackra
genom skogen och det är bra, så bra.
Och jag rensar bort vissna löv och döda växter,
jag gräver ner en klump med blå anemoner
och några blommande mini-påskliljor
och desto mer jag påtar och räfsar, desto fler
små vårlökar ser jag tränga upp genom den
isiga marken, som om de anstränger sig just där
och då för att visa mig sin seger över vintern som var.

Och jag lägger ett grönt litet hjärta av mossa vid stenen
och fäster en dikt vid den lilla pinnen som liknar ett Y,
den som fortfarande står nedstucken där jag en gång petade ner den.
Det finns så mycket omsorg kring oss
och både dikten från september och den från oktober är ännu
fästade där och jag gör så som jag alltid har gjort,
jag tänder lyktan och går sedan upp till kapellet,
skriver hans namn i sanden,
lämnar några ord i boken,
läser en bön högt.
Och sedan träffar jag Maria
och vi pratar, pratar, pratar
och jag köper en bok,
nej två
nej tre.
Och jag gråter bara lite, jag skrattar också.

Och jag vet något väldigt viktigt.
Att fortsätta älska är inte detsamma som att
fastna i sorg.
Att fortsätta älska är att lära sig leva
med sorg.

tisdag, februari 17, 2015

Resa i ett outforskat land.

Häromdagen kom jag på varför man måste fortsätta,
varför man inte ska fly,
varför detaljer längst vägen är av vikt.
Jag liknar det vid en bok, du kan inte hoppa över svåra kapitel
och sedan förvänta dig att förstå slutet.
It won't make sense.

Att vilja begripa vad som sker kräver koncentration.

Min resa, mitt rum, min karta.
Du må tycka den är alldaglig, ovanlig, rätt eller fel,
jag måste göra så här.

torsdag, februari 05, 2015

komma ihåg

tala om

sörja
En jäktad vända till stan i förmiddags och då stötte jag på någon jag
en gång kände, vi har inte pratat på 20 år.
- Håller du fortfarande på med Friskis&Svettis? (jag var t.o.m ledare)
- Absolut inte (nästan ett fniss) livet förändras, och nej
jag springer inte längre heller.
Tror faktiskt han höll med om förändringsbiten, vi stod där i vinterkylan och
pratade om ingenting, det blev nästan som flyktig värme i stunden.
Kanske är det allt vi människor behöver ge varandra
för att orka ytterligare ett steg,
den där vänligheten även när den handlar om oväsentligheter?

Och självklart förklarade jag aldrig djupet (omöjligt, tro mig snälla)
i det där med att inte springa längre.
Inte från något, inte till något.
Att springa är meningslöst.
Hundpromenader, skrivande, psykolog och yoga.
Det är jag just nu.

tisdag, februari 03, 2015

Orden här är brutal nutid i skrivandets stund.
Det gäller även det lilla "ok", ett vagt uttryck
som inte säger mycket men antagligen andas tillförsikt.
När jag nu läser det själv blir jag rädd för missförstånd.
Jag är inte ok.
Jag sörjer.
Det borde inte vara ok att sörja men det är som det är,
en verklighet omöjlig att fly från.
Jag vet det och på så sätt är jag ok.

Ok?

måndag, februari 02, 2015

På många sätt mår jag ok nu.
Det är viktigt att ibland berätta det här
eftersom skrivandet så ofta trots allt får handla
om det mörker vilket med jämna intervaller hotar
begrava mig i vanmakt.
Sorg slutar inte göra ont, så enkelt är det inte,
men det är sant att man lär sig bära tyngden.
Man förändras, så är det egentligen allltid,
kanske blir vi bara först medvetna om det när vi
tvingas skåda verkligt djupt in i vårt "jag".
Kunde jag önska ett liv utan smärta, för mig och de
som betyder så mycket för mig, så skulle jag men
sådana liv är troligtvis få förunnat.
Verkligheten är som den är, erkännandet av den en viktig del
på vägen framåt och när jag ser tillbaks på det som hänt ser jag
också därför tydligt vilket jobb jag har gjort med mig själv,
med min omvärld.
Att inte fly sin smärta, att släppa ut sina tårar, att vända på varje tanke,
våga utforska, endast så går det att leva vidare.
Svåra stunder upprepar jag tyst psykologens ord, som ett mantra -
"du är värdefull även om du inte gör någonting för någon annan,
du är värdefull också i din sorg".

Jag tänder ett ljus för honom varje kväll.
Det började långt innan han dog,
ett nattligt samtal blev starten.
Igår satt jag uppe sent,
när jag gick ut i köket där ljuset brinner på vedspisen,
var det plötsligt släckt.
En omöjlighet eftersom ingen kunde ha blåst ut det.
En omöjlighet eller en stillsam omsorg.
Det finns så mycket jag skulle ha skrivit om hösten
men jag måste börja i nuet.

Snöflingorna yr när jag kör in till
flyktingfamiljerna i byn. Det är för att frigöra
kvällarna framöver jag besöker dem
resonerar jag mig fram till (ständigt dessa inre monologer),
samvetet gnager - de har så få vänner
och jag vet att de saknar mig.
Sedan, tänker jag, sedan
ska jag ge mig själv "tid".

Varför fastnade jag i att försöka hjälpa fler?
För att vi människor är ämnade att göra så gott vi kan,
det är det enda och det sannaste svaret för mig.
Livet ger oss ständigt möjligheter att fokusera på något utanför "jaget",
att vända ryggen åt blir så absurt, man gör det lilla man kan.

Kvällen har blivit natt när jag sitter uppkrupen i soffan.
Inte lönt att tända brasan men stearinljusens lågor lyser och
jag bestämmer mig för att se Min sanning (SVT-play) med Malin Sävstam.
"När livet stannar" var den sorgeskildring som gav märkligaste igenkänningen
förra hösten, nu hör jag åter igen henne sätta ord på
sådant jag vet. Kanske inte så konstigt egentligen -
"Det som hänt mig är unikt för mig, det som hänt dig är unikt för dig,
men det som du och jag känner här inne i bröstet är väldigt, väldigt lika."

Jag har börjat på yoga. Medicinsk sådan. När jag skulle beskriva den för
en vän förra veckan, använde jag ord som "mjuk" "inifrån"
"fokus på andning och meditation".
Just det som MS beskriver som kärnan i yoga för henne.

Det är sent. Jag har börjat på yoga.
Kanske var det mest det jag ville berätta just nu.