tisdag, januari 20, 2015

Famlandet.

Tänk dig ballonger högt under ett valv,
en tråd fäst i var och en av dem,
de tunna banden rör sig, i ett förrädiskt oregelbundet mönster
dansar de i värmen från våra andetag.
Tänk dig att i varje ballong finns ett svar på en av de frågor som
ständigt gnager i ditt sinne, får ditt hjärta att vilja slå långsammare.
Du ser lappen med de skrivna orden skymta genom
den tunna hinnan. Du anar något.

Min resa mot acceptans är bara försiktigt påbörjad.
Döden blev existensiell, med frågor ingen har svar på.
Jag har faktiskt inte fastnat (expertutlåtande!),
men min rädsla för att jag skulle göra det
svävade som ett hot redan från start och gjorde mig
sårbar när någon ville skynda på mitt läkande med
välmenande hejarop. Fortfarande faller jag
om någon med för hög röst antyder "nu mår du väl bra igen,
omfamna livet min vän".

Det tar tid detta.

Kanske finns det så många varianter på liv
att bara en bråkdel av er förstår vad jag menar,
då får ni andra helt enkelt våga lyssna och lita
på oss som berättar.
Jag skriver "oss" för jag är inte ensam, det vet jag.

Viss sorg förväntar vi oss.
Viss sorg överrumplar oss.
Viss sorg tar längre tid än annan att lära sig hantera.
Jag tror inte det är bärarens fel.
Nej, sorg är alltid sorg, men är det nog så att den
väger olika mycket från gång till annan.
Ingen värdering finns i det,
bara ett konstaterande.

Jag lyckas inte gripa tag om ett enda snöre just nu,
trots att jag sträcker armarna, sinnet uppåt, uppåt.
Åh.

tisdag, januari 06, 2015

Julen, jag vill skriva några ord om den.
Allt är inte svart hela tiden, krigarprinsessan
och lilla kusinen tänder stjärnor i det mörka och
att få rå om dem gjorde dagarna mjuka. Det svävar
en slöja av magi runt de små och den skänkte kraft
som räckte långt, som svepte in vackra dagar,
som tillät mig andas.
Att hugga gran och klä den,
att placera ut tomtar i alla vrår och sedan
få vandra runt och förundrat räkna dem tillsammans
med en två och halvt-åring är kärlek det också.
Och snön föll under natten.

Så många sorters kärlek finns, så många.
Jo jag vet att jag ältar min sorg här, för ut måste den och
göms gör den förvisso aldrig men ältas i alla sammanhang
görs den inte heller,
så var sak på sin plats ungefär.
Det är en gåva att ha en familj som den jag har
jag är tacksam för all omsorg jag får, det känns viktigt
att skriva ner sådan med.

Dock, någon tom plats vid julbordet dukade jag inte i år
(inte heller förra året), då hade jag inte klarat att sedan sitta där.
En lång tradition är bruten.
Symboler, jag tar dem på allvar.

söndag, januari 04, 2015

Storstadsglimtar på en skärm, gator jag vandrat på, tunnelbanestationer,
vatten, vatten. Överallt vatten.
Jag sitter uppkrupen i soffan, TVn står på i bakgrunden,
nuet känns sådär vanligt som jag inbillar mig det är för många,
musiken som spelas får mig t.o.m. att skratta högt.
En vag värme.
Samtidigt ligger gråten på lur, bubblar väsande någonstans bakom vänstra
ansiktshalvan, strupen tjocknar.
En märklig känsla som inte går att förtydliga men jag behöver hela tiden
vara på min vakt, inte släppa in.
Inte släppa ut. Inte bryta ihop.
Inte nu.

Svag is.

Stockholm blev fördärvat för mig just när konturerna
hade blivit skarpa igen. Det spelar ingen roll att jag som ung rörde mig
hemtamt både i gamla gränder och finkvarter,
det var inte förrän långt, långt senare
jag fick den inträdesbiljett jag ville ta emot.
Bitar la sig på plats.

Det är som om inte bara han, inte bara framtiden men även en hel stad
ryckts ur min hand.

Jag tappade något värdefullt. Det gör ont så är det.
(under en av de första träffarna sa psykologen "du tappade inte, försök istället tänka 
att en vacker fågel satt i din kupade hand för att sedan lätta och flyga vidare" men 
sanningen är ju att döden kom och ryckte, roffade, tog)

lördag, januari 03, 2015

Fortfarande vandrar jag över förrädisk is inte starkare än att den kunde
vara endast nattgammal. Jag trampar igenom, faller ner i det
mörka kalla utan förvarning gång på gång trots att jag verkligen
tror mig veta var jag sätter fötterna.
Jag tappar bort mig i ett ändlöst vinterlandskap,
måste, måste rita min karta.
Måste.

Jag tittar på skrivblocket. Det är inte tankarna som saknas,
bara förmågan att formulera, orken att fästa så att något blir synligt,
ihågkommet och därigenom möjligt att hitta en tråd i,
en tråd värd att följas.
Jag tittar på skrivblocket igen, fingrar på datorn, suckar.
Att bara verbalisera tumultet de få gånger jag träffar min psykolog
räcker inte men så har det blivit, hösten har varit svår.
Bara Maria har fått enstaka tankar.
Jag glömmer, hela tiden glömmer jag och det är där när jag går vilse som
det farligaste skulle kunna ske får jag för mig.
Att jag fastnar. I sorgen.
(så många gånger jag med darrande röst har frågat "har jag fastnat nu?" 
varje gång har han lugnat "nej, ser du inte hur långt du har kommit" 
jag vill tro honom, åh jag vill tro honom)

För mitt minnes skull och för att ord bör behandlas som om de
kräver mod men inte med så stor respekt att de kvävs,
ska jag försöka skriva igen. Här eller i det svarta blocket.
Eller i hans bok.
Försöka.