lördag, november 01, 2014

Tyngden.

Det är som om sorgen har komprimerats,
blivit konkret, verkligare.
Som om den har landat i mig
med hela sin kraft,
gjort mig mer förtvivlad.
Jag trodde inte det var möjligt.
Jag trodde inte det kunde bli värre än det var.

Kanske är det den dimmiga allhelgonahelgen,
kanske är det efterdyningarna av två-timmarsgråten
hos psykologen häromdagen, kanske är det året som har fått förflyta,
tiden som långsamt har samlat ihop den spretiga smärtan.
Vad det än är så är det dovt. Fruktansvärt.
Vetskapen att sorg inte går över tränger in i mig.
Jag trodde jag visste, hulkar jag när ångesten vältrar sig över mig.
Jag trodde jag skulle klara det.
Men jag orkar inte.

Jag vill inte att han är död.
Håll ut säger jag till mig själv. Håll ut säger jag till dig som läser.
Om något år är allt ljusare och jag berättar om framtid,
det är det jag vill säga till oss.
Fel, säger min psykolog,
jag försöker alltid lugna, trösta, finnas för andra
fast det är jag som behöver omsorgen.
Finns det inte någon som kan bara finnas för dig, lägga sig själv åt sidan?
frågar han försiktigt.
Jag kvider när jag inser att "nej" det finns ingen sådan.
Jag har inte tillräckligt många runt mig som jag får gråta ut hos
utan att själv trösta samtidigt.
Jag vet inte om jag har någon inser jag.
Jag är en lyssnare, roller går inte att byta så lätt.

Han ser på mig med milda ögon, säger att
han inte släpper mig, bokar ny tid innan jul.