lördag, oktober 18, 2014

Jag tycker om sittvagnen på nattåget till Stockholm.
Det är något med leenden i blickarna som utväxlas
då man försöker "bädda" ner sig så gott det går i stolen,
i bästa fall även få sträcka ut benen på sätet bredvid,
någonting med dåsigheten när tåget står stilla i Linköping
och folk vandrar runt lite planlöst eftersom det rytmiska
vaggandet upphörde,
någonting med morgonrufsigheten när man drar på sig jackan
och sömndrucket styr stegen mot kaffestället som har öppet tidigt.
Och sen sitter man där en stund och jag njuter av att höra personalen
fråga absolut varenda kund något personligt om hur dom mår,
vart dom är på väg eller kommer ifrån.
Microkonversationer, vi borde ha fler sådana kl 06.30 varje morgon
med främlingar.
Jo, vänligheten känns faktiskt tillräckligt äkta. Vi måste börja någonstans.

Jag åkte upp i förrgår natt, och tillbaks i går kväll.
Mitt sätt att hantera livet nu, att lära mig leva med "efter honom",
är att lita på min intuition om vad som helar.
Man ångrar det ogjorda, inte tvärtom,
(skulle det bli fel, finns förlåtelse att få och ge,
bara när du inte vågar det ordet har du något större att våndas över).
Jag kom, hursomhelst, på att jag ville plantera vårlökar på graven innan
marken blir frusen och snötäckt. Snödroppar, krokus, scillor och pärlhyacinter
ska långsamt sprida sig i det vilda. En vår i framtiden hoppas jag att de
lockar fram leenden hos alla som kommer in genom grindarna och ser
den tidiga färgprakten.
Livet som segrar över döden.

När tanken väl slog rot och jag i huvudet bestämde dag,
såg jag att det var ettårsdagen av begravningen.
Så självklart att just den dagen få gräva i jorden där han sänktes.
Och som om han inte kan sluta måna om oss, ger han mig dessutom
infallet att i sista minuten låta bli "ensamtanken" och kontakta systern
som bor i den andra världsdelen och är på mycket kort Sverige-besök
för att lära känna första barnbarnet
(hon blir så glad, berättar att hon hade legat och funderat på att be mig
komma upp men inte riktigt vågat, trott att det skulle
vara en för lång och dyr resa så plötsligt).

Jag får några vackra timmar i stillheten,
min bukett med nypon från september lyser fortfarande
och jag fyller på den med nya kvistar jag burit med mig hemifrån.
Sedan kommer hon, vi kramas hårt, gråter lite när klockorna samtidigt
börjar ringa efter en begravning,
gråter lite till när vi pratar om honom samtidigt som vi samlar höstlöv
att lägga runt stenen. När regnet så småningom kommer går vi in
i det nu tomma kapellet, tänder små ljus och pratar om rädslor.

På eftermiddagen sitter vi runt ett köksbord,
tre kvinnor i samma ålder och två yngre.
Vi pratar om det viktiga i att få följa sin personliga väg
genom sorgens landskap. I min famn vilar en liten
prins på tre veckor. Jag ser på hans fina anletsdrag och
inom mig drar jag efter andan.

På väg till tåget stiger jag av t-banan vid Hornstull.
Bara ett andetag, bara ett till, viskar jag tyst.

söndag, oktober 05, 2014

När slutar man skriva den sorgeberättelse som
tröttar läsaren?
När slutar man lyssna inåt?
När kommer en framtid?

Jag vet inte. Jag vet fortfarande inte.
Kanske fortsätter jag mitt ältande för att du ska förstå
att sorg är på svartaste allvar, aldrig kan skyfflas undan?
Kanske fortsätter jag för att jag inte kan något annat än vara sann.

För ett tag sedan sa jag till en vän - "jag måste skärpa mig".
Du, sa hon, sätt dig bredvid dig själv och lyssna på
din berättelse, du behöver inte skärpa dig!
Idag fick jag en påminnelse om det igen, via något så banalt
som en polissida på fb.
Jag har "min helvetes sorg".

Jag försöker. Jag försöker leva i tacksamhet, är tacksam,
har så mycket att vara tacksam för.
Jag vet det. Jag vet. Och jag är.
Jag vet också hur helvetet känns, tro mig jag vet.
Jag har suttit på första parkett.

torsdag, oktober 02, 2014

Tiden läker alla sår?
Jag vet inte, orkar inte tro på det.
Mitt sår, det öppnar sig ständigt på nytt,
börjar blöda så ymnigt utan förvarning och jag står där,
försöker hjälplöst hantera smärtan. För att i nästa sekund tänka -
jag kan, jag kunde, kommer att kunna.
Om igen denna berg- och dalbana,
omöjligheten att föreställa sig, minnas,
hur det känns att vara lugn när du är i kaos.
Och tvärtom.

Jag är plötsligt så rädd för döden. Eller nej, jag är rädd för
sorgen. För sorgen jag kommer att lämna efter mig en dag,
jag vill inte att andra får uppleva gråt som sliter sönder,
och lika rädd för sorg som kan drabba mig - jag kommer
inte att orka mer än det jag bär på nu. Ändå är det så,
det finns aldrig garantier, det finns inte ett utmätt mått smärta
för var och ens liv. Det finns aldrig garantier.

Det är också fortfarande så att min utsida inte parerar min insida.
Jag rör mig långsamt och lugnt, möter leenden med leenden,
tänder ljus och sätter färska blommor i vas, bäddar rent, går ut
med hunden, kramar krigarprinsessan hårt och skrattar åt hennes
tvåårs-trots, leker med minsta prinsessan och försöker skapa lika
innerliga band till henne som till hennes kusin. Jag jobbar,
jag anstränger mig med att tacka ja till en del aktiviter och resor.
Men jag är så tom på insidan.
Så tom. Ett darrande asplöv i ett ekande universum.
En vän sa till mig, när han hörde om mina ensamma dagar på ön
(människor förundras över att jag gjorde detta, idag ska livet
levas i flock) och jag berättade att jag faktiskt är stolt över mig själv
och hur jag har bejakat sorgen, att han tror jag mår bra av bejakandet
eftersom jag inte kunde styra över döden men till viss del kan styra över
hur jag hanterar smärtan som följde. Det ligger något i det tror jag.

Blodflödet från såret, vågorna av sorg som plötsligt slår omkull mig,
är saker jag inte styr över.