måndag, september 15, 2014

Att vakna till detta.
Man vill gråta.
Man ska kämpa.

söndag, september 14, 2014

September. 
September dig har jag älskat så länge jag minns. 
Sensommarvärme som blandas med stillsam lovsång om höst. 
Hur kunde du få förmörkas så? 

Ett år har gått. 
Den första av sorgens cirklar är sluten.

_________

Utdrag ur dagboksanteckningarna
från veckan som var:

6 september
Tar tåget till Stockholm. Jag är lugn, blir sådan med ett mål i sikte. 
Målet nu? Att ta mig igenom dagarna som kommer. 
De svartaste av svarta. Mina o-f-a-t-t-b-a-r-a dagar.

7 september
Det ÄR märkligt. Lugn och trött kryper jag ner i sängen 
För att sedan kastas mellan otydliga, kantiga drömmar. 
Vaknar, slumrar, drömmer, vaknar. Strax innan gryningen ger jag upp, 
tänder ett ljus vid det stora fånget nypon du ska få imorgon 
och sitter och ser dagen komma. 
Så trött är jag att inte förrän då förstår det jag redan visste.
Jag hölls vaken för att se ettårs-stunden passera förbi,
minnet av ett vidunderligt vackert, flämtande bloss som brann ut.
Hulkande sveper jag in mig i täcket och lyckas sova tungt i två timmar.
När jag vaknar finns lugnet igen. Din syster har skrivit till mig under natten,
ord om oss som faktiskt tröstar en stund.
Jag åker till graven och stannar länge.
Med mitt finger ritar jag ditt namn i sanden i kapellet.

8 september
I morse var jag nästan rädd för att de kommande dagarna 
skulle bli för "fina", ödslas bort, rädd att konfrontationen med mörkret
skulle utebli. 
Men redan på bussen kom klumpen, på båten rann tårarna tyst, 
väl framme i huset övergick gråten till skrik.
Jag skriver till dig och pratar högt med dig, snyftar och kvider, 
men vilar också och läser mycket.
Så många samtal jag måste försöka avsluta på egen hand nu 
(i den mån de behöver avslutas, kanske behöver de bara pausas). 
Jag citerar Ulla Isaksson: 
"Det var alldeles för mycket som stämde mellan oss, 
det hade aldrig kunnat "gå över" hur länge vi än väntat." 
Det går inte över.
Tid och rum är bagateller. 
Skriv om det nu när jag sover, säger jag till dig. 
Skriv om hur lycklig du var med mig.
Skriv om det nu.

9 september 
Allt är en flykt. Allt vi människor gör. Du visste det också.
Jag vandrar med fötterna och i tankarna. Det är skönt att få gråta högt, 
skönt att hinna följa trådar.
Ön är så vacker och folktom, nyponbuskarna stryker tätt mot huset,
björnbären är stora och söta, så mogna att de faller sönder när
mina fingrar rör vid dem.
Varje minut här blir värdefull, allt är som jag hoppades. 
Allt är samtidigt en flykt.
Fyren ritar vita sträck på den svarta himlen,
stearinljusen brinner.
Bara havet, klockans tickande och raspet från min penna hörs.
Allt är en flykt.
Vart är vi på väg?

10 september
Jag tror inte på det omöjliga. Det händer att jag ser uppåt stigen 
och manar fram känslan som skulle uppfylla mig om jag såg dig 
komma gåendes emot mig. 
Men jag tror inte på det, på att det skulle kunna ske.
Däremot tror jag på närvaron av dig. 
Som om den Gud vi lärde oss finns låter sig "personifieras"
i varje liten människa, ger själen fria möjligheter att dröja sig kvar
och värma den kärlek man är förbunden med och som ännu
vandrar på jorden och fryser av sorg.
Regnet har piskat idag, solen har värmt. Jag har suttit vid havet
lutad mot en varm klippa och du har funnits i varje del av mig,
gjort mig lugn.

11 september
Nu har året gått. Till fullo. Jag överlevde det, tänker jag. 
Det måste vara djupt rotat i oss, detta med årsdagar 
för jag kommer inte ifrån hur jag vill ropa det högt.
- Jag har klarat det första året!
Jag drömde mardrömmar inatt igen. 
Under ett år har sömnen tyckts vara utan innehåll, 
endast en mycket tydlig dröm har stannat och jag har helt sluppit maror. 
Så märkligt därför att just dessa två nätter...
En mjuk dimma omsluter ön. Jag samlar stenar till dig.
Sen eftermiddag tar jag båten till fastlandet.
Jag vill hinna till din grav idag igen. 
Det är mörkt när jag går genom skogen dit, svart när jag går tillbaks. 
Men jag har tänt din lykta, du har ett ljus hos dig inatt.

12 september
Pratar länge i telefon med L. Dom är sjuka, hon låter bedrövlig, 
vi ställer in planerna. Det känns ok, som om jag visste det skulle bli så. 
M är på begravning, C är på landet, sjuk hon också,
dit orkar jag inte ta mig.
Det är som om du vill ha mig för dig själv och jag finner mig i det.
Du vill att jag känner din ensamhet.
Så jag bokar ett rum för natten, vill vara kvar här och nu.
När jag vandrar på holmen möter jag plötsligt K med sina hundar och får 
en varm kram. 
Vid hennes fråga om sorgen, svämmar mina ögon över. 
Jag var vid graven igår, svarar jag. Åk dit igen, blir hennes råd. 
Annars ångrar du dig. Jag gör som hon säger. 

13 september
Ännu en gång går jag längst vägen man sa mig var för lång. 
Det blir sista vandringen på ett bra tag troligtvis.  
Jag satt hos dig på huk, bad för din frid, att du inte ska behöva trösta alla. 
Jag vet samtidigt att du kan både och nu. 
Flyga fri och vara nära. 
När jag gick höll du min hand i din.