fredag, augusti 29, 2014

Äntligen får jag träffa psykologen igen efter långt sommaruppehåll.
Jag tror jag har tappat alla mina ord men rädslan är falsk.
Där i tryggheten pratar och gråter jag oavbrutet
under en och en halv timme.
Vid några tillfällen t.o.m. skrattar vi.
Jag berättar om stupet, om hur nära kanten jag varit,
om det omöjliga i att ringa samtalet jag lovat honom om
tankarna kroknar, om att ana hur det är att inte vilja.
Han förstår men ser bekymrad ut, frågar om jag minns hur jag tänkte.
Sådant går inte att beskriva i efterhand, man är endast där just då, även om
detta "då" varar i veckor. Och som det ordlösa landskap det var gick det inte
skriva om när jag fanns där heller.
Det är ett obegripligt tillstånd.
"Vad fick det att vända?" undrar han milt. Jag funderar, säger som det är
att jag inte vet men kanske är det så med mig att jag måste,
hela tiden måste, våga. Våga modet och dess motsatts, rädslan.
Vi har tidigare pratat om hur de flesta människor bär "ögonbindlar"
där de går en meter från avgrunden och han upprepar detta.
Döden skrämmer så pass att "vi" inte mäktar medvetenheten om den,
men min ögonbindel slets brutalt bort.
Det är inte döden som skrämmer, säger jag då.
Det är sorgen som andra skulle tvingas gå igenom. Den skrämmer.
Skrämmer.  Bromsar.
Jag tror, viskar jag, att envisheten drev mig, det gick inte att vända blicken,
gick inte att låta den följa kanten av stupet innan jag hade fått se ut
över avgrunden.
Se och gråta i vanmakt.
Om jag kommer att stå där igen? Jo, men jag vet inte hur nära.
Även vid branten finns mark under mina fötter.
Även där kan man stå.

Senare säger jag att jag, när jag ser tillbaks på förra hösten,
inte idag kan förstå hur jag klarade den, hur jag i det kompakta
mörkret alls lyckades andas. Att jag fortsatte.
Nej svarar han, du var och är fantastisk, det var otroligt och vi såg det.
"Pauserna" på jobbet var nog bra för mig men risken att jag skulle kollapsa
och därmed "stänga av allt" var samtidigt överhängande.
Det sorgearbete jag hela tiden gav så stort utrymme skulle i så fall
ha funnits kvar att göra.
Idag eller i framtiden.
Jag följde mitt inre. Han såg det och vakade.

Vi pratar även om de två personer (det är ju faktiskt bara två)
som inte klarat min sorg utan har vänt sig bort. Han är tydlig.
Sådant handlar om något i dem, inte något i mig.

Och, om igen säger han det - "du är fantastisk".
Hans tonläge, hans blick, av någon anledning vågar jag tro honom.
Jag kör hem.
När det svarta utan förvarning redan samma kväll omsluter mig igen
har jag glömt hans ord.

Sådan är min verklighet, som om jag står i ett rum, inte längre becksvart
snarare fyllt av ett "intet". Där finns dörrar. En som är stor,
vidöppen mot mörkret, den andra mindre på glänt mot något annat.
Och jag styr inte över vad som väller in. Kan inte värja mig.
Det är så det är.