onsdag, juli 30, 2014

Ett stilla duggregn faller.
Luften är lätt att andas igen.
Jag rör mig långsamt, ständigt långsamt,
som om min kropp mjukt vill kompensera för tumultet i själen,
vill samarbeta med saknaden och få skärvorna
att lägga sig på sin rätta plats.
Utåt sett ser jag ut att vara en människa i stor harmoni
med sig själv, det är jag nästan smärtsamt medveten om
när jag går där mitt ibland de som hastar fram.
Så lätt luras ögat.

Jag funderar på de som yogar och mediterar, förstår visst den goda
kraften i sådant, men vill inte, inte nu.
Nej jag vill inte på något sätt varken blunda för kaoset och mörkret
eller döva det, vill inte gå kringvägar, vill undvika genvägar.
För mig är det ett måste att veta hur avgrundsdjupets skrovliga
väggar känns, hur stenarna under fötternas hud skaver.
Kanhända verkar det märkligt men vi är de vi är.
Sorgen kommer alltid att finnas, jag måste bli vän med den.
På mitt sätt. Genom att vandra långsamt.

lördag, juli 26, 2014

Jag kan inte längre.
Kan.
Inte.
Det är som om insidan har sprängts sönder,
som om en rostig rem av järn
samtidigt kramar hela mitt innanmäte.
Den har dragits åt så hårt nu,
går inte att lossa.
Och jag tror att alla andra har gått vidare,
lämnat mig och helst vill glömma.
"I tacksamt minne bevarad."
Det går inte att blotta sig inför, och be om hjälp i,
en sådan värld.
I tystnaden och ensamheten har alla avspärrningar vid
stupet vittrat sönder, alla dörrar slagits upp på vid gavel.
Hur jag än försöker lyckas jag inte vända huvudet åt andra hållet
och se inåt heden. Jag lyckas inte ens gå längst med kanten.
Blicken söker sig ut och bort.
Söker sig bara ut.
Jag står still.
Ser bort.

måndag, juli 21, 2014

Det finns tankar jag måste få göra mig av med.
Det handlar inte om avsky, inte om saknad.
Det handlar om klarsyn, om att se mig själv.
Just här är den avstjälpningsplats som duger.

Vi är ingenting om vi inte f-ö-r-s-ö-k-e-r finnas för andra.
Ingenting.
Motargumentet jag en gång fick
- det är mycket tungt att bära en annan människa -
ekar ihåligt, nu som då. Och jag minns den blixtrande insikten
jag inte ville ha. Hur det jag såg skavde.

Jag har orkat många under de stunder någon
har bett mig om det och blev på så sätt den jag är.
En långsam vandrare, älskad av en annan hjälpare.
Tilliten, kärleken, förklarar oss, låter oss också bära
med en annorlunda styrka än då vi bara vill se oss själva
som någon som gör det rätta.
För vad, frågar jag dig, är det rätta? Hur vet du?
Tänk om hon istället hade kunnat säga att hon fanns där? Bakom.
För att stötta.
Inte insnärjd i sin egen bild.
Nu skadades tilliten till mänskligheten åter
hos den som kämpade för sitt liv.
Konsekvenserna outhärdliga.

Kanhända kommer en dag en odefinierbar sorg
att nudda vid hennes själ,
en flyktig vind som vill
lägga bitar på plats.
Jag skyddar inte mot den.

onsdag, juli 16, 2014

När tankarna ibland blir ett tumult
lägger jag patiens, den sortens som alltid går upp.
Varför? undrar du.
För att det går att tänka rätt, för att det tröstar
mig att se det. För att just lösningen stillar mig.
Jag vill berätta för lyssnaren, rädd för att jag kanhända
håller på att bli galen som gör sådant, vill jag
bekänna det. Tror du att du håller på att bli galen skulle
han antagligen fråga och leendet i hans röst skulle
höras. Nej, skulle jag nog svara, men jag funderar för mycket.

Allt bryr jag mig inte om att vinna,
det är som med livets vänskaper.
Man kan ge upp somligt,
avbryta när orken inte finns.
En lättnad att lägga undan helt enkelt.

Igår fyllde krigarprinsessan två år och
av ett gammalt örngott sydde jag
madrass, täcke och kudde att lägga i
trädockvagnen jag köpt.
Hennes skratt blev en underbar paus bort från det mörka.

lördag, juli 12, 2014

Regnet har kommit.
Jag hinner plocka vinbär under mörka moln.
Det är inte som att plocka vildhallon, där får inte ett bär försakas,
även de minsta blir betydelsefulla, de enda jag lämnar är de
som nässlorna skyddar, ibland inte ens de
för kroppslig smärta är att föredra framför själslig.
Men de röda och svarta buskarna i trädgården dignar,
där orkar jag bara de största, resten blir fåglarnas.
Jag lösfryser på brickor och stoppar sedan i påsar.
Varför, tänker jag, jag längtar ju inte framåt?
Ändå kan jag inte se dem förfaras.
Senare samlar jag lavendel i buntar,
det finns många sätt att få tiden att passera.
När åskan börjar mullra går jag in,
tänder ljuset som varje kväll får brinna.

Hos Karin Fossum (jag plockar verkligen på måfå i bokhögarna,
vill att sorg i alla dess former ska hjälpa mig)
hittar jag detta:

"Du tänker kanske att jag ska klara mig bra för att jag finner ord.
I verkligheten är jag livrädd för tystnaden."

Hur många gånger har jag inte tänkt exakt så?
Jag pratar,
jag skriver.
Jag vill inte ödsligheten,
fasar för tystnaden.

Linor, jag griper efter dem som en drunknande trots allt.

fredag, juli 11, 2014

Krock med betong.
Bilen är inte ok.
Jag är.
Det är som om slussar öppnats.
Jag vill faktiskt inte mer.
Ok.

torsdag, juli 10, 2014

Jag orkar inte fly, tillhör inte de som kan blicka framåt,
inte de som finner tröst i att fylla dagarna för att tränga undan,
inte de som längre vill tro att allt har en mening.
Inte längre.
Framtiden skrämmer mig.
Hur ska jag då orka?
Livlinorna jag nämner ibland, min hand är för svag nu.
Just idag ser jag dem för vad de är, linor på en oändlig
ocean av tårar. De är förankrade i andra människors lycka,
leder inte in i min hamn.
Varför hålla sig flytande på en sådan?
Det salta vattnet torkar ut min själ, ger ingen svalka.

Krocken i gathörnet, jag var med om den. Något liknande
kommer aldrig att kunna ske igen. Förstår du då hur banalt
det blir när någon säger "man vet aldrig vad som väntar"?

Det är varmt.
Jag är hudlös,
kan inte skala av mig fler lager.

lördag, juli 05, 2014

Jag köpte ett svart A5 block där sidorna går att riva ut.
Ville ha till hands för plötsliga tankar som kanske en gång
kan renskrivas. Det är förlösande! Orden flödar,
allt rinner ur mig, allt vill jag minnas.
Hinna renskriva lär jag aldrig göra,
inte heller skriva av och spara på datorn.
Men mina funderingar blir verkligare
när jag kan bläddra tillbaks bland dem.
Och jag önskar han kunde läsa vartenda ord.

Vägen till kapellet kändes inte så lång idag, men jag bävade
så för gråten som skulle komma att jag vandrade
en timme extra bort till det som en gång var barndomshemmet.
Jag har blivit visad det flera gånger förut men nu var det skönt
att gå dit ensam.
En stilla idyll vid glittrande vatten.
Här låg hans första båtar en gång,
här lekte han sina ensamlekar,
här cyklade vännen förbi för att få följe till skolan.
I kanten av trädgården växer en schersminbuske,
jag bröt försiktigt loss några vita blomklasar till graven.
Jag och mina symbolhandlingar.

Sedan satt jag nära, nära i många, många timmar,
åt sallad och jordgubbar, delade en mycket liten flaska
champagne med honom. Klockan som ringde så dovt vid
begravningen ringde idag både för bröllop och helg.
Bröllop ska vara vackra. Förlåt ville jag ropa,
förlåt för att jag sitter här och stör med min sorg,
sitter på gräset och gråter. Men jag sa ingenting,
glädjen och sorgen är följeslagare,
vill påminna om varandra.

Innan jag gick tände jag lyktan.

fredag, juli 04, 2014

Verkligheten är minst lika verklig utan att den skrivs ner men i skrivandet finns efterreflektionen. Orden föds inte i och med att de hamnar här, innebörden blir tydligare för mig bara.   
Någon sa att det är de dåliga minnena som etsar sig fast i oss. Jag är inte säker på det, för mig finns fler ljusa än mörka stunder sparade. Långt fler och det är de som glimmar när jag rör runt i det grumliga vattnet. Kanske har jag flytt? vill du genast protestera, men nej säger jag då. Jag har varit medveten om skålarna. De väger långt ifrån jämt alla gånger men de finns båda. I den mörka ligger stora bitar av svart kol, i den ljusa ett oändligt antal små skimrande pärlor i flertalet färger, mjukare att fingra på, mer bestående. Kolet, som ibland kan flyta upp till ytan, behöver få brinna, glöda tills dess endast värmen dröjer sig kvar, tränger in i och tinar upp min själ. Då släpps något fritt, svarta minnen etsar sig inte fast.

Jag gör en resa på många plan just nu. Igår träffade jag två vänner. Dessutom satt jag på gräset vid graven länge och grät så att jag trodde jag skulle gå sönder. Detta att inte fly sin smärta. Åh det var fruktansvärt.

Vännerna då? En lyssnar, förstår, sörjer och kan faktiskt trösta utan många ord. En verkar vilja analysera mig och inombords brister något då, jag får tunghäfta. Ingen ilska mot henne finns, att försöka förklara blir bara meningslöst. "men minns du?" säger hon, "är du säker på att inte..." Så är det, tänker jag, vissa tror sig om sanningar de inte greppar, tar platser som inte tillhör dem. Du var min vän, tänker jag tyst. Jag var rädd men samtidigt stark och ville dela, ge av vår glädje.
Ångrar jag något?  Kanske att jag inte lyssnade till min inre röst en gång. Men han förstod, hade också hört den lilla som sa "men jag vill ju att..." 
Det senare blev ett ytligt möte, men ändå ett möte bättre än inget.

Idag är hans dag,
han har fått sina vildrosor.
Fortsätter han att fylla år?
Nej så kan det inte vara, oändlig tid räknas inte i år
och det betyder att om ett par månader är vi
jämgamla i jordelivet.

Han kan inte längre skämta om
hur ung och oerfaren jag är här.
Det är som det är.

torsdag, juli 03, 2014

Nattåg till Stockholm.
Insvept (och emellanåt gömd för blickar)
i min mjukslitna blå tröst ser jag gryning bli till dag.

Allt handlar om att fullfölja,
att inte skygga för någon del av sorgen.
Jag tror verkligen att jag har styrkan och gläds åt att snart få
träffa en efterlängtad vän men när jag stiger ut i morgonsolen
brister något ändå. Minnen sköljer över mig som en flodvåg,
jag blir stående en stund med strimmiga kinder,
sedan vänder jag och går in igen.

Nu sitter jag och dricker kaffe, samlar ihop mitt mod.

Jag vill inte skygga.