måndag, juni 30, 2014

Förra veckan var sista mötet med Lyssnaren inför sommaren.
Jag missade det p.g.a försenat flyg men han var snabb med att
ge mig tid redan nästa dag när jag skrev ett uppgivet mejl.
Jag var rädd för att det skulle vara Det Sista Mötet.
Det är det inte.
Han håller kvar, ger mig sitt röda lilla kort med ny tid och en hälsning.

Livlina.

Minnen:
Den första måndagen.
Den första av en o-ä-n-d-l-i-g räcka måndagar.
Jag sätter mig i stolen längst in, inte den närmast dörren,
jag vet redan då att jag inte vill fly, att jag är trygg
(långt senare inser jag, eftersom han oftast flyttar
sitt anteckningsblock från just den platsen, att jag frångår ett mönster).
Och jag gråter. Berättar, som en vän långt senare säger,
utan punkter, bara kommatecken, kommatecken, kommatecken.

Sedan säger jag: "Så, nu är jag färdig" och jag minns hur jag
andas ut.
Han är tagen, i efterhand vet jag det, men säger bara milt att
"färdig är du inte på länge".
Jag tror det är en av de starkaste livlinorna han ger mig i det ögonblicket.
Allvaret.
Vi pratar om stupet. Avgrunden. Mörkret.
Om hur vi alla faktiskt går en meter från kanten,
men hur de flesta blundar, drar för gardiner,
försöker bygga murar. Om hur jag trotsar det svåra,
hur jag ser, hur jag gråter med öppna ögon, försöker balansera.
Jag säger tyst att jag undrar om jag kommer att bli mjuk eller hård.
Någonstans har jag läst att sorg förändrar, att man blir antingen eller.
"Vilket vill du bli?" frågar han. "Mjuk" säger jag "nu är jag mjuk".
"Men tänk om jag blir hård?"

Jag gick över ön med kompass, jag gjorde en omöjlig resa.

"Det är svårt att orka se" säger han "det är svårt att vara mjuk".

söndag, juni 29, 2014

Det var en bra dag igår. Jag tröttar ut mig genom att
vara i trädgården, sliter i ogräset, röjer i växthuset och
går däremellan hundpromenader bort från allt.
Vildhallonen börjar mogna, det är som om de skyndar sig,
vill mana fram glädjen i det lilla.
Jag bokar äntligen Stockholmsresorna. Boendet är självplågeri,
jag väljer att vara så nära jag kan, undrar samtidigt över mitt sunda förnuft.
Det finns stunder när jag "ser" på mig själv utifrån, tänker "ryck upp dig",
bli vuxen, acceptera. Men. Det är nu jag har rätt att sörja och jag vill inte
trycka undan, vill inte vakna om 10 (15? 30?) år och tänka att jag schabblade
bort något viktigt. Innerst inne vet jag att jag gör rätt.
Ärligheten, den jag alltid levt i men så ofta brottades med förr
när den blev för stor, är numera min vän. Jag är den jag är.

Idag är jag trött, idag är inte en bra dag.

lördag, juni 28, 2014

Jag glömde nämna vildrosorna, fattigdomens blommor.
De som blev så viktiga.
Som blommade i juni/juli.
Som bar nypon i september.
Som blev en krans på graven i oktober.

Dessa buskar nämns självklart i boken,
jag får återigen känslan av att saker läggs i min väg av en anledning.
I minnet ser jag oss sitta där, blicka ut över fjärden.
Någonstans i mitt innersta vet jag att jag är en människa
rik på kärlek.
Kierkegaards ord blir plötsligt till tröst även för mig
- "Vi kan inte förstå förrän efteråt".
Vi kan inte.

torsdag, juni 26, 2014

Jag tappar orden om jag inte skriver,
tappar mitt språk.
Men det är så svårt, denna flödesskrivning,
denna ärlighet som vill rädda mig och samtidigt vill
skydda så många. Vi äger aldrig historien. Vi är inte öar.

Jag går under av saknad. Jag, jag, jag.
Detta ständiga jag.
Omvärlden värjer sig, vågar inte fråga varför tårarna kommer trots att
det i princip alltid finns ett svar. Idag plockade jag upp
en bok i en boklåda, en bok som jag för femton år sedan gav bort,
en bok med ett huvudsakligt ämne som tillhör mitt förflutna
och vad vet jag, kanske min framtid. Jag blev glad när jag hittade den,
tänkte att den vill jag läsa nu. Men det gick inte.
Tårarna kom, gråten, hulkandet.
Inte på grund av demensen, den skrämmer inte, kommer den så kommer den.
Jag klarade bara inte platsen trots att jag visste, trodde det skulle vara ok.
Stigarna. Stenarna. Stammarna.
Av alla platser på jorden så är det den platsen.

Jag vill inte längre.

fredag, juni 06, 2014

Igår morse skrev jag

- Världen är god där jag sitter vid vattnet, ser ut över segelbåtar och tankfartyg,
Människor går förbi, ler mot mig och jag möter blickarna, ler tillbaks.
Styrkan i mig, fanns den alltid? Antagligen, men någon behövde
se den, se den och svagheterna i ett, älska helheten,
för att jag skulle bli trygg.
Han kom. Och trots svärtan, trots den oerhörda smärtan,
lever tryggheten kvar i mig. -

Jag vilar i lugnet just då. Det är sonens examensdag, nuet.
Ett par timmar senare faller jag, som alltid oförberedd.
Faller.
Eftersom musiken under ceremonin i sång efter sång tycks
handla om oss, som en påminnelse om att han är med oss.
Eftersom havet är så nära på alla möjliga och omöjliga sätt,
Eftersom, eftersom, eftersom.

Man klarar det man ska klara.
Styrkan igen.
Jag andas djupt, berättar i tankarna allt för honom,
Det kan verka som envägskommunikation,
men tro mig det är ngt annat.


Så skimrande var aldrig havet.