onsdag, maj 28, 2014

Sådant som är tungt just nu

- gravstenen står på plats, datum inristade i sten
- båtarna är sålda
- hans tfnsvar fungerar inte längre

tisdag, maj 27, 2014

.

Vi pratar om det djupaste. Jag är inte och var inte sjuk,
behöver inte behandlas, har inte fastnat i sorgen. 

Jag är, säger min psykolog, människa, 
en människa som försöker förstå och finna ord för 
det som alla bär på, l-ä-n-g-t-a-n. 
Varför behöver jag höra honom säga det? 
Varför tvivlar jag sedan ändå på hans ord om hur alla har drömmar?
Han bemöter mitt tvivel igen och trots att jag inte ser på honom kan jag 
höra leendet i rösten när han säger att 
"jo du, så är det, längtan finns hos alla". 
Men jag har ju förlorat den! 
(och kan jag vara utan den måste andra kunna förtränga den, 
eller helt enkelt klara sig utan den, är det inte så?)
Jag hade den, jag mötte den och nu finns 
i-n-g-e-n-t-i-n-g.
Ingenting, snyftar jag, och säger att det ger ångest att känna så, 
för jag har så mycket att vara tacksam för. 

Vi tar ett steg i taget, lugnar han.

Förälskelse, och att älska. Det kan beskrivas så här.

Man förväxlar den älskade med Gud.

Man ser den älskade med Guds ögon, man älskar trots alla 
fel och brister. 

Mina tårar rinner när han säger det, 
jag inser det storslagna i vad jag har varit med om. 
Jag såg hela människan, jag såg felen och bristerna.
Och vågade älska. 
Jag såg. Och blev älskad tillbaks.

Sedan blir min gråt förtvivlad, varför kan vi inte se alla med 
sådana ögon? vill jag veta. Varför? 
På det finns inte något svar, 
mer än att det är en mycket klok fråga, säger han tyst.

tisdag, maj 20, 2014

Kanske finns vi inte ännu. Inte någon av oss.
Jag försöker hitta mitt jag. Men det är som om jag då stod på tröskeln,
hann ta ett steg in och sedan. Allt försvann. Nu vet jag ingenting. Ingenting.
Kanske finns jag inte ännu, kanske fanns jag alltid. Jag är den jag är,
i grunden den samma, trots det som skett i själen inte förvanskad.
Bara ensam, alltid ensam men på ett annat sätt nu.
Vi söker, vi finner, vi förlorar. Vad händer sen? Jag vill veta vart själarna far,
jag vill veta om han hör mig? Om han väntar.
Mitt otåliga jag brottas med tilliten.

Och jag har tystat på många plan. Tröttheten har på allvar omfamnat mig.
I det svartaste var min mur raserad, mitt sinne vidöppet,
nu letar jag stenar, med vemod försöker jag bygga upp igen.

I skymningen, just innan mörkret lade sig, gick jag ut och plockade blommor. Någonstans har jag läst att kryddor ska plockas i gryningen och blommor i skymningen. Nu blev det det både och. Allt växer denna vår, från en dag till en annan förändras rabatter och trädgårdsland. Jag ville plocka tulpaner men fann bara två, sedan fick jag famnen full av kaprifol, citronmeliss och mynta.
Mina sinnen dövas av dofter, fönstret står öppet, näktergalen sjunger,
nattdimman sveper sin mjuka svala filt runt allt som är.

Min verklighet.

Väck mig.

tisdag, maj 13, 2014

Sorg är märkligt. Efter åtta månader tillhör jag den skara
som i skrivande stund kan säga "jag överlevde".
Det är stora ord. All sorg är unik, aldrig att jag skulle ta lätt
på någon annans smärta, men, som antagligen de flesta sörjande,
säger jag: "aldrig önskar jag dig min sorg".

Ingen kan undkomma det svarta, förr eller senare står du också
vid din avgrund. Den kommer att vara din, bara din.
Och kanske just därför kommer du att överleva trots att
du står vid stupet med ena benet över kanten.
Din sorg.
Min sorg.
Du kommer att vara bäst på att hitta vägen in i den.
Och det enda råd jag vill ge dig är just att våga den resan med öppna ögon
när det är dags. Jag är glad att jag genast stängde min dörr för den som
ville få mig att skynda på stegen. Jag är tacksam för så många som
har orkat lyssna på och läsa mina ständiga upprepningar.
Sorgen förändrar oss, den förvanskar oss inte, den får oss
snarare att hitta oss själva, se våra styrkor och svagheter
i ett nytt, klarare ljus. Den förändrar oss på så sätt, vi blir
mer sanna. Eller, det är så den har förändrat mig, bör jag skriva.

Det är ofta, inser jag, som orden "jag grät" står här.
Du får inte bli rädd för sådant. Gråten är inte av ondo, den finns och jag
behöver helt enkelt berätta att det är så, värre är det inte.
Skrattet finns också. Det finns inte längre samvetskval i de stunderna,
men melankolin följer i dess spår.
Varför finns han inte här och ser mig le? Varför hann vi inte detta?
Kan du höra mig? frågar jag tyst. Skrattar du med mig nu?
Det har gått åtta månader. Jag tappar orden trots att jag inte vill.
Det är inte det samma som att förlora tankarna,
de finns, finns och formulerar sig ständigt på insidan.
Men jag orkar inte skriva ner dem,
bevarar dem inte, delar inte.
En trötthet har kommit över mig, den blir inte
mindre när jag ser hur andra väljer att gå vidare.
Men styrkan finns också.
Mitt tempo är långsamt. Nej, jag har inte fastnat.
Inte heller flyr jag min saknad.
Även den tid som är nu ska jag minnas.
A year of magical thinking. Joan Didion valde en sann titel,
aldrig har tankarna svävat så som dessa åtta månader,
tyngda av det svarta trotsar de alltet, blir klarare, vägrar sjunka.

Näktergalen sjöng nyss (han är tidig) och jag grät.
Göken gol häromdagen, i norr. Det är som det är,
så som det ska vara och jag skyggade inte. I fjol hördes den i
söder och jag vägrade lyssna. Hur kunde jag annat den våren?

När någon frågar hur det är säger jag ofta just de orden -
"det är som det är". Det är inte att ha gett upp, tvärtom är det
så nära som jag kan komma tilliten just nu. En acceptans.
Han dog. Det är som det är.

Och musikersonen gråter. Han och flickvännen har brutit.
Jag försöker inte trösta, vet hans mörker, lyssnar men ger inga
råd när han delar sina tankar med mig.
I kärlekens spår går sorgen, kanske blir vi inte hela utan att ha fått
uppleva dem båda.
Det är som det är.