torsdag, april 24, 2014

Min sorg är stor.
Orden skimrar, låter sig bäras.
Det stora svarta är sprunget ur
den största glädje som gavs.

onsdag, april 23, 2014

Dagar försvinner, dagar kommer. Jag är stark en stund,
för att falla djupt nästa. Vårvärme och grönska,
snart kan jag gömma mig helt i det lummiga,
ta skydd där, istället för i mörkret.

Jag tystnade, rädd för att göra omvärlden besviken,
någonstans har jag ju fått för mig att man vill se mig gå framåt
fortare än jag gör, både i vardagen här och i skrivandet.
Det är en feltolkning antagligen, men jag sväljer ändå,
går i ensamhet, biter ihop, funderar.
Hos psykologen gråter jag sedan ut hejdlöst, gör mig av med allt
som har varit inkapslat. Han är fantastisk, säger att vi pratar om
det mest existentiella och att gråt är nödvändigt. Den respekt han
möter mig med och det allvar han tar sorgen på är det som håller
mig vid liv tror jag ibland. Jag önskar det inte var så, vi människor
borde räcka till för varandra utan sådan hjälp som jag får,
men jag har accepterat att det är en utopi. Så jag gråter,
förklarar, och gråter igen. Det är den mjuka uppmärksamheten
från någon som uppskattar olikheter vi behöver när livet krisar,
jag ser tillbaks på mina försök till "självläkning" för många år sedan
då annat behövde få komma upp till ytan och inser att jag på många
sätt gjorde rätt även då - jag vågade se och gå igenom lagren av
det skadade. Men, för att berätta den gången ville jag lyssna samtidigt,
och jag lyssnade för intensivt, jag är sådan, kunde inte annat,
såg upp till, lyssnade, ville hjälpa, ignorerade tomheten som smög
längst in i mig när mina ord om mitt föll i tomhet.

I sorgen möter man alltid någon, sa den klokaste vännen som har kommit att
betyda så mycket. Hur rätt har hon inte? I sorgen möter man alltid någon och
det är en nåd. Där ligger min tacksamhet. I sorgen står du ensam, avklädd,
utan förmågan att skyla dig. De som ändå orkar se dig, får ditt sanna jag,
de som ändå orkar se är kanske de som inte letar efter sig själva just i det ögonblicket?
Jag tystnar ibland (som jag skrev), rädd för att bli suckad åt.
Mina tankar går i spinn och det jag säger ena minuten vill jag rätta nästa,
det är det enda sättet jag kan gå vidare på, genom att följa trådarna, nysta ut.
Orkar du följa med mig i de svängarna?
Jag är en sörjande människa, en därför ensam människa.
Jag är också en människa omsluten av nåd.
I den vill jag vila.

Sedan tar jag tag i mig själv, firar Påskens alla dagar, de som
idag har fått en djupare innebörd.
"Jag stiger ut ur min skugga" sa en underbar ung kvinna,
ord jag bär med mig.

Köksträdgården ska på sikt hela mig tänker jag också,
tomatplantorna planteras om, gurkan tittar upp,
lök och morötter är i jorden, potatisen förgror och ramslöken är skördad.
Jag orkar jobbet och är tacksam över att jag tackade nej till sjukskrivning.
När skulle jag ha känt mig redo att återvända efter en sådan?
Aldrig. Jag blir ju inte den människa jag en gång var. Aldrig.
Är det därför vissa flyr mig och andra kommer nära?
Varför står inte alla ut med att se förändringar, fortfarande
grubblar jag över det. Är det för att det var en spegelbild
vi tyckte om, som vi trodde oss se? Ett ansikte som nu skrämmer,
som påminner för mycket om skörheten i att vara just människa?

Hur ska jag kunna förklara alla tankar jag har om döden?
Om livet som bara är tillfälligt?
Om trösten i en medaljong som oförklarligt återfanns,
om mjukheten i slitet blått tyg?
Hur ska jag kunna förklara för dig?
Jag vill försöka.

torsdag, april 17, 2014

I sorgen är man ensam, i periferin finns livet,
det som fortgår. Så klartänkt är jag att jag vet det, 
ser det, men det gör ingenting lättare. Tvärtom ger det mig 
dåligt samvete, allt jag inte är, allt jag inte blev. 
Mina underverk är kloka och ömsinta trots att de inte delar min avgrund, 
säger att de har lärt sig så mycket om livet, men jag önskade  
dem inte detta, ville inte att de skulle se mig så vilse som nu. 
De skulle se mig skratta som jag aldrig skrattat förr. 
De skulle se mig lugn.  
De skulle förstå ordet hemmahamn. 
Tankarna, jag får ingen ordning på tankarna. 

Vem vill inte orka finnas för andra, orka glädja omvärlden, 
hjälpa där det går? Vem vill inte sådant?
Krigarprinsessan och jag tillbringar en dag i veckan tillsammans, 
en glädjedag när hon motar undan mörkret.
Oftast faller jag hårt när jag väl kommer hem, det är som jag skrev, 
mängden tårar verkar förutbestämd men kan med en kraftansträngning sparas.
Jag betalar dyrt, med en enorm trötthet både psykiskt och fysisk
som följd, men det är en investering i framtiden. Hennes.
Min egen? Jag är inte där än, den känns fortfarande som en 
transportsträcka mot något diffust. Mot vilan.

Och jag ville skriva om tröst. Om oss människor, om varför somliga flyr
och andra vet precis vad som är rätt även om de inte tror det själva.
Jag ville skriva om vänskap. Om ny och stark sådan men framför allt
vill jag rensa mitt inre på tankarna kring den vän som svek. Som tystnade
så totalt eftersom jag sörjer. Vad är det vi söker i andra människor? 
Är det bara en glimt av oss själva som vi sedan inte står ut med när
den blir alltför smärtsam?


tisdag, april 01, 2014

Planet som hotar störta, paniken, gråten.
Liknelsen om hur du måste ta på dig din egen syrgasmask
innan du kan hjälpa andra, är klok, så klok.
Men jag vet inte var min mask är.
Jag vet inte hur den ser ut längre, vet inte var jag ska leta.
Hittar inte.
Och jag kan inte andas.