tisdag, mars 25, 2014

Bra dagar följs av hjärtslitande nätter,
sedan kommer nya dagar. Jag styr inte.
Kan inte styra.
Var hos min p-s-y-k-o-l-o-g i morse.
Det är åtminstone bra tänker jag varje gång,
jag som inte har någon tidigare erfarenhet av sådant.
Han har blivit en av de kloka punkterna i det svarta, ger mig långa pass,
bekräftar vilsna tankar, låter mig snörvla och fundera högt.
Sex månader är ingen tid för det jag har varit med om säger han,
vägen är lång.
Så jag gråter, pratar, pratar, gråter, han lyssnar, ritar några bilder
och mitt i allt kan vi skratta åt att jag t.o.m lyckas få
skuldkänslor över att ta upp hans tid.
Jag får betalt ler han och jag hm:ar att
ok, du kunde ju få någon mycket "vanligare" än mig annars.
Så är det faktiskt.
Min styrka är mina känslor, hur jag vänder och vrider
på allt, vill dela med mig. Inte gömma undan.
Jag går vilse, hittar rätt, trasslar in mig, reder ut,
vill förklara.
Och jag känner tacksamhet över mycket, bl.a att jag
inte har behövt ta något lugnande alls.
Istället gråter jag.
Insvept i ett mjukt påslakan som fortfarande doftar sömn och kärlek,
gråter jag ut min saknad.
Varje natt.

måndag, mars 24, 2014

Skrivandet är nyttigt och jag borde försöka sätta ord på
dagarna oftare. Det är som om en viss distans infinner sig,
när man läser sitt eget igen, ser det utifrån.
För mycket "tänkande" i orden måhända men sådan är verkligheten
att försöka stuva undan är meningslöst. Ingenting handlar om att
fastna i gamla hjulspår, den väg jag går på är ny, tror du
någonting annat har du inte sett sorgens och fasans landskap ännu.
Det är mörka ord här ofta, vilket jag anar kan ge en
felaktig bild, få dig att tro att jag är en alltigenom svart själ.
Jag är ledsen nu, hur skulle det se ut om jag inte var det,
efter allt det som skedde? Jag är ledsen nu, han är värd de tårarna,
men fortfarande sker de där små, ofattbara sakerna som får mig att
tro att han finns och hjälper när det blir för mycket.
Så mycket i livet kan inte förklaras, varför skulle döden var annorlunda
skrev en vän till mig.
Lite mer än sex månader har gått.
Det är allt!
Sett i ett livsperspektiv är det ingenting och jag bestämmer mig
för att aldrig ha dåligt samvete. Ett år. Sedan ser vi hur jag mår.
Ok?
Därute har morgondimman lättat och solen lyser. Just nu, just nu,
har jag lugn i sinnet, acceptans och snudd på en viss tilltro till mitt.
Stunder som dessa kommer lika plötsligt som de då jag faller,
jag styr inte men stannar i nuet, vilar när vila ges,
inser att mitt är speciellt.
Få, om någon, har varit med om det jag var med om.
Intuitionen, jag skulle ha lyssnat på den långt tidigare men
nu vet jag (och många med mig) att jag ser vad andra
inte nås av.

Och det finns så många lyckliga minnen, de är i sig den största av gåvor.
Hellre verkliga minnen än luddiga fantasier om sådant vi hoppas ska ske.
Du gav mig så mycket. Skriver jag.
Kaffet kallnar, luften är sval, i morgon väntas snö.
Min resa blir lång.
Men det finns rastplatser. Jag vill att du vet det.

söndag, mars 23, 2014

Tröttheten som ständigt är närvarande,
avgrunden jag handlöst faller ner i trots att jag inte vill.
Hur tog de som också säger sig ha varit här upp?
Jag försöker läsa mig till svaret, men tror inte på orden.
Ingenting är som mitt hulkar jag tyst, ingen var som han.
Ingen. Just så sa ju prästen också den dagen
"They don't make them like that anymore"
och kapellet fylldes av stilla gråt.
They don't make them like that anymore.

Dagarna som går. Vintern blev mild, rosmarinen har övervintrat
nergrävd bland vitlök och fjolårspersilja och jag plockar en skål
full med kvarglömda gulbetor.
Jag tog tag i växthuset och kryddgården också,
har börjat rensa så smått i trädgårdslandet, men ännu inte sått ett
enda tomatfrö. Jag hittar inte glädjen, min själ tycks inte längre följa
mig dit, vägrar samsas men den svarta, fuktiga myllan.
Jag vill trötta ut mig, ber att min tid ska gå fort.

Som en paradox, trots att jag inte vill mer nu,
köper jag starkaste dosen B-vitamin.
Ingen påminner den som sörjer om hur kroppens depåer äts upp
men damen i hälsokostaffären säger, med ett vänligt tonfall,
att det som sker är fullkomligt naturligt för någon som mig.
Åtta av mina tio en gång starka, lättskötta naglar fick i oktober
breda vita fält tvärs över vid roten,
sex månader, så lång tid tar det för en nagel att växa ut.
Nu är de fransiga, trasiga, sköra.
Kropp och själ följs åt.

lördag, mars 08, 2014

Vårsolen. Jag satte mig på stolen
där jag brukade sitta. Utsikt över fälten,
ljudet av en porlande bäck, duvor som har hittat hit igen,
trollhassel med ljusgröna hängen.
Valnötsträdets svarta grenar.
Nedanför finns mycket av det jag en gång höll
så hårt i, det som jag format, det som på
många sätt var min rustning, min sköld mot en
värld jag inte visste om jag tillhörde. Min mur mot
aningen att allt skulle kunna vittra sönder, att något
sannare fanns. Där nere står växthuset med rutor som
måste tvättas, köksträdgården väntar på att bli grävd,
kryddgården borde rensas.
Jag satt kvar i fem minuter, längre gick inte.
Ljuset skrämmer mig, på allvar. Jag orkar inte vara synlig
i min vilsenhet. Så djupt sitter det i mig detta att le mot andra,
så djupt att det sker automatiskt trots mina insides skrik.
Och med tårarna kommer känslan av att vara hemlös.
Mitt mörker är större än sorgen i sig, sorgen och saknaden som sveper
sin mantel runt mig har ytterligare ett lager, det existensiella rämnar.
Förklarar det vidden för dig?
Förstår du då att jag måste få älta här, utan ork att ge dig något
i retur?
Jag såg, jag segrade, jag fann mig själv.
Sedan förlorade jag.

Vi vill räcka till för andra, men viljan innehåller inte alltid orken.
Förlåt.

tisdag, mars 04, 2014

Jag öppnar takföntret och ligger kvar länge i sängen.
Våren är på väg, ett genomskinligt ljus, fåglar som sjunger,
tankar som inte låter sig fångas. Ofärdiga sådana.
Är han lycklig? Är han stolt över mig, över vår kärlek,
över hur jag har en plats i andra, förknippad med minnet av honom?

Han vill inte se mig tröstlös, han ville mig allt väl,
han vill så fortfarande.

Att våga följa tankarna, inte skämmas för försöken
att sätta ord på dem, är att göra det som måste göras.
Att skriva dem här är att se dem,
att prata med min lyssnare är att höra dem (han är fantastisk).

Igår suckade jag, sa att nu kommer ljuset alla längtar efter,
jag kan inte gömma mig.
Du ska visa dig, skrattade lyssnaren, gömma dig behöver du aldrig.
Samtidigt, trots skrattet, ser han min svarta smärta,
är allvarlig, förringar aldrig det som skett.

Och jag ska försöka sätta mig ner och andas,
hitta den lycka som går jämsides med oss,
bära ömheten nära. 

måndag, mars 03, 2014

Min längtan är osynlig, jag vet inte
hur eller vad jag ska skriva längre.

För den var den var märkligt nog den eviga drivkraften,
fick mig att leka med orden,
hjälpte mig att leva i nuet,
var mitt rättesnöre när jag stundtals famlade mig fram.
Jo faktiskt, mitt rättesnöre.
Lev väl, var varsam med de som behöver dig,
gör rätt och en dag blir du belönad.
Men glöm samtidigt aldrig din själ.
Ungefär så.
Det lilla fick bli det stora, så gör man för att finnas
här och nu. Brödet som jäser, oreganon som blommar,
kängornas kliv över lerig åker.
Livet jag levde var den jag var.
Den diffusa längtan, den som låter orden sväva,
blir som en långsam dans, tilliten din kavaljer,
vemodet din tunna sjal.

I en låda hittade jag ett utkast till en dikt, gammal,
för personlig, lite banal, ingenting jag är stolt över.
Men det jag skrev skedde senare.

Längtan är inte alltid en fantasi,
min längtan hade längtat som jag,
vi bokstavligen seglade in i vår hamn.

Och orden.
Viskande, berättande, skrattande kände vi igen oss i varandra.
Orden fanns i våra mjuka fingertoppar, i ögonens lugn,
i hjärtats slag. I dåtid och nutid och framtid fanns de.
I tystnaden fanns de.
Nu är det svårare.


"Har alltid vetat att det sker
en dag.
Vi ser varandras jag.
Ditt leende, din hand,
du hittar mig. 
Du hjälper mig iland.
Och inga ord behövs
för att förklara,
Och ingen räds att tiden har
satt spår.

Visst går det att få liv
till låns
i väntan på det rätta?
Vi vet det nu.
Har båda levt med
gömda minnen,
drömt och väntat.

Får bli varandras 
sista andetag."

(och jo, den är stolpig, idag som då,
men värd att sparas)

söndag, mars 02, 2014

Längtan skall vara vacker.