måndag, februari 24, 2014

Min kropp är som ihophållen av något vitt ärmlöst när jag vaknar,
det är det enda, får jag för mig, som håller ihop mig,
gör att livet inte försvinner.
Jag gråter innan jag har stigit upp.
Förnimmelser som dröjer sig kvar, ändå minns jag aldrig drömmarna,
han finns inte i dem och jag tror det är något fel på mig,
tror han har övergivit mig för att han inte orkar min gråt.
Nej, lugnar man, det är för tidigt helt enkelt, sorgen är för tjock,
för ogenomtränglig, allt har sin tid.
Livet är inte som i litteraturen, där har man bråttom med  det mesta,
där drömmer du genast och sätter ditt eget först.
Inte ens kärleken och döden lyckas man beskriva med sin verkliga hastighet.
De överrumplar oss på mindre än en hundratusendels-sekund.
Varför tror vi att andra någonsin ska förstå?
Vi faller, och allt blir tyst. Vi faller.

I torsdags sjöng lärkan för första gången.
Jag stillnade, saknade och grät, ändå sjöng hon.
Hörde du, skriver jag till honom. Hörde du?
Du borde vara här, vintern blev inte så lång som du fasade för.
Kom, vänd om, var hos mig nu.

onsdag, februari 19, 2014

Det är milt och grått, alldeles vindstilla och
vore det inte för bäckens porlande skulle världen
vara ett vakuum nu.
Hur tar jag mig igenom dagarna? I efterhand är det
så enkelt att säga "det gick" men i stunden är känslan
tröstlös. Kanske är det just den förnimmelsen man glömmer
när man tecknar ner något i efterhand?
Ingenting jag gör är för egen glädje, det är andras leenden
som driver mig, en livslång önskan om att inte svika,
att finnas till hands, att undvika vara den som skär alltför djupa
sår i de som älskar mig. Så jag stiger upp, jag dricker mitt kaffe,
jag bär in lite ved och går ut med hunden. Vissa dagar kör jag till
jobbet och en dag i veckan är min och krigarprinsessans alldeles speciella.
Jag tar foton av henne som jag visar världen och stunderna är
i sanning fina, jag ljuger inte när jag säger så. Men glädjen
är inte beständig, varje leende betalas med tårar så småningom
och med trötthet, förlamande utmattning. Fast jag inte vill det.

Hur skulle jag ha handlat om detta som nu händer mig hade drabbat en
vän? Fortfarande grunnar jag över frånvaron. Över att den "syster"
jag satte min tillit till inte hör av sig. Det blir som ytterligare ett sår i det
oläkta stora. Ett tecken på att jag inte duger som den jag är.
Att jag är oförmögen sann vänskap.
Att jag inte passar in någonstans, och nu finns inte längre ett pussel,
nu saknas inte längre en bit, nu är de alla borttappade och jag ser inte helheten.
Om igen slår det mig att mörker i nutid antagligen skrämmer,
att den vi tröstar behöver ha gått igenom för att vi ska kunna ta emot
och ge. "Se på allt du har, det blev ju så bra ändå" säger vi då till varandra.
Och hela tiden finns hoppet och tilliten där. Att en dag hittar vi mer.
Eller kan vi kanske bara trösta om vi själva är i ett liknande mörker?
För där i ljuset förtränger vi det som var, vill inte minnas nattens mardrömmar,
orkar inte bli påminda om skräcken som bodde även i oss.
"Se på mig, jag klarade det" försöker de som lagt undan och gått vidare
lugna med. Men, förstår ni inte, i sorgen tror vi oss vara den mest drabbade
utav alla och sådana ord tränger inte igenom manteln som ligger tung
över våra axlar.
Och så mycket förminskar jag mig att jag inte tror mig om rätten till
lyckan du vill visa fram.
Det räcker att finnas vill jag viska, det räcker med att berätta att du
fortfarande tycker jag är värd att hålla kvar i din stora vänkrets.
Men jag lägger band på mig. Orkar inte tystnad i retur.

Och någonstans sjunger en ensam fågel en mild februariförmiddag.
Om imorgon kommer blir jag en av dem som kan säga
"jag tog mig igenom ännu en dag".

torsdag, februari 13, 2014

Man pratar ofta om den randiga sorgen,
framför allt barn är duktiga på att gå mellan rummen.
Ständig rörelse.
Jag är inte där ännu att jag kommer över tröskeln,
det händer dock att jag står vid den, ser solljuset
som strilar in i den andra kammaren, anar
att även den är en plats som finns inte bara i minnet,
inte bara i det förgångna.
Och jag påminner mig den kloka psykologens ord om
att det inte finns någon brådska. Jag försöker om igen hitta
känslan som emellanåt är så stark, den att han inte har släppt
mig vind för våg, att han hjälper mig ta stegen när det är dags,
när han ser att han kan sätta ner mig mjukt där jag känner mig
trygg. Tills dess står jag stilla, övar mig i att se konturerna i
det mörka. Känner hans hand i min.

Och tankarna rör sig, mellan tvivlet på jaget och viljan att
trots det visa det som för mig är realiteten. Att sorg tar tid,
att sorg är svårt och tröst inte räcker hela vägen dit de som
försöker önskar. Så, ska jag skriva måste det vara nu,
mitt i det svarta, för bara då är det en sanning och bara
sådana hjälper oss vidare i verkligheten.

Nyss fick jag ett mejl med en enkel vägbeskrivning
och imorgon ska jag ta tåget och luncha igen med
hans goda vän, som verkligen vill träffa mig.
Jag tar emot vänskap, vill våga det, vet att han gläder sig
åt att hans förflutna söker upp mig, ser mig.

Det är att stå nära tröskeln,
ana ljuset.

onsdag, februari 12, 2014

Nej, man ska inte skriva så svart som jag gör.
Livet är föränderligt, vi rår inte på det och det är
en acceptans att sträva efter.
För att skriva om fasan ska man ha gått igenom den,
kommit ut hel och ren på andra sidan, först då blir
orden meningsfulla för andra att ta del av, då när du själv
har lärt dig hantera smärtan.
Vi vill ju lyckliga slut.
Sägs det.
Vi vill hopp.

tisdag, februari 11, 2014

En kort stund idag trodde jag det skulle gå att skriva  
något här om tillförsikt, om snö som smälter bort och styrkan
man får av att finnas i mörkret. Jag ville skriva något om mitt gamla
mantra - livet är föränderligt. Om hur det en gång bar mig genom sådant
som jag då tyckte var fasor, då innan jag på allvar förstod ordets verkliga innebörd.

Men jag faller, ögonblicket är borta och kvar finns bara den ständiga förtvivlan.
Hur är det möjligt? Detta? Hur fortsätter vår värld att snurra,
hur fortsätter vinden att viska, hur reser sig de sörjande och går igen?
Tankarna orkar inte längre fullföljas, varje litet leende jag ger verkar
behöva betalas dyrt av tårar några timmar senare och jag begriper inte hur
jag ska orka morgondagen, nästa vecka, nästa år.
Jag vill inte.
Fem månader i dag.
Det är ingen tid. Ändå är det all tid. Tid som har förändrat mig fullständigt.
Fem månader och jag vill inte mer.

lördag, februari 08, 2014

Då, när det ofattbara var färskt, ställde min dotter
frågan "när på dygnet är det värst?"
Bra, eftersom så konkreta frågor visar att den som ser dig
också vill veta.
"Morgnarna" svarade jag "de är värst".

När du slår upp ögonen och minns, inser att verkligheten har gått i kras,
då är paniken inte hanterbar alls. Det hände gång på gång att man gjorde
misstaget de första veckorna att väcka mig, ställa en kopp kaffe på
sängbordet, säga "hejdå". Jag grät förtvivlat över något jag såg som
oerhört brutalt, drog täcket över huvudet och skrek i förtvivlan.

Så småningom vänjer man sig, minns inte längre hur det
känns med tillförsikt och längtan. Redan innan
jag slår upp ögonen händer det visserligen att jag har gråtit,
men oftast är jag helt enkelt bara inställd på tomhet.
Ligger kvar och funderar lite, stiger sedan upp och gör kaffe.
Nu är kvällarna värst. Det är som om mängden tårar per dygn
är förutbestämd och ju bättre dagen har varit
desto hårdare faller jag på kvällen.
Faller av små, små detaljer som jag skrev tidigare,
av små saker som borde ha blivit vårt liv.

Nu ska jag plocka undan, göra iordning brasan tills dess mörkret faller,
slänga sopor, plantera mejram- och basilikaplantor i krukorna där
amaryllis blommat ut.
Är det överlevnadsinstinkt att inte vilja se döda blommor?

Den tanken får mig plötsligt att snyfta till.

fredag, februari 07, 2014

Vi går så olika fort fram, jag vet det gäller i allt och jag
hyllar individens rätt att ta steg först när tiden är inne.
Men jag, här i det svarta nu? Som vanligt är jag mer förlåtande
mot andra än mig själv, förtvivlad över att jag är den som inte
håller jämna steg med omvärlden ger jag mig själv skulden för
att jag fortfarande inte har kommit vidare.
Jag är inte en osynlig grå person som aldrig i något sammanhang
säger vad jag tycker, så missförstå mig inte, ofta är jag tvärtom
för impulsiv och delar med mig av många tankar.
Men jag är försiktig med att pracka på människor MIG, speciellt
i det tillstånd jag befinner mig nu. Å andra sidan visst, jag har
heller aldrig kastat min lycka över andra.
Varför stoltsera liksom? Varför vilja vara så duktig?
Sådant har jag aldrig förstått.

Nu är jag avskärmad, får jag för mig. Ensam inspärrad.
Igår gick det upp för mig att jag numera aldrig gråter
framför någon annan än min psykolog.
Det i sig är sorgligt, inser ni hur sorgligt?
Jag som sörjer honom (till skillnad från många som trots allt har sin
trygghet kvar i någon annans bultande hjärta) i den
framtid som inte blev, mer än i dåtiden som var, är ensam.
Morgondagen som inte överhuvudtaget finns är ett mardrömslikt
maraton av tomhet för mig. "Omfamna livet älskade Y"
skrev någon och ville mig verkligen allt det bästa, det vet jag.
Men hur gärna jag än vill så kan jag inte!
Jag ser glädjen i krigarprinsessans ögon, känner hennes starka armar,
nu bär hon mig tänker jag, inte tvärtom. Och jag lyfter varsamt lilla minsta,
sjunger för henne med bruten stämma, lyssnar på hennes försök att härma.
Men nuet är för flyktigt och denna kärlek är inte densamma som den jag miste.
Jag försöker läsa trots att alltför många fraser, helt tagna ur sammanhanget,
väcker osannolika associationer till något som antingen var
eller borde ha blivit, vilket gör att sidorna tar tid samtidigt som
bokhögarna växer (jag tror ju att böcker är räddningen alltid).
Jag vill inte städa längre.
Min garderob är överflödig, det händer att jag tittar in där, det slutar
ständigt med att jag klär mig i en av de två svarta klänningarna,
varierar koftan ibland och sjalen, men inget annat.
Jag är blek.
Jag äter dåligt, sover inte bra, hittar inte de ord jag söker,
ser allt som förgängligt och undrar varför alla tycks konsumera
till ingen nytta. Jobbet tömmer mig på kraft trots att jag ger extremt
lite jämfört med hur det en gång var, ändå tröttar det ut mig fullständigt.
Jag var på väg in i väggen redan för ett år sedan har jag fått höra,
men det var en annan sorts mur framför mig då.
För någon fanns som sten för sten varsamt plockade ner den.

Jag blottar mig här.
Ännu en upprepning.
Som för att lägga tyngd vid det som redan sjunker.

måndag, februari 03, 2014

Vill du verkligen veta hur det känns?
Det är inte mycket som är bra, stunderna när tillvaron
fungerar är flyktiga, glädjen går inte att hålla kvar,
hinnan är så tunn mellan verklighet och varande,
så tunn att den inte bär.
Inte ens krigarprinsessans armar runt min hals
eller lilla minstas ansikte i min halsgrop håller
mig flytande.
Och jag funderar på varför jag inte
gör det som så många gör, skönskriver min tillvaro,
blir en av de envisa som ständigt letar små guldkorn
att visa upp?
"Fem tips om dagen på hur du överlever det du inte trodde du kunde."
Typ.
Men jag vill ärlighet, det är det enda jag vill, det enda jag tror
kommer att rädda oss, därför vill jag att du vet att det är svart.
Länge.
Kanske finns det olika sorters korn för jag ser igenom självbedrägeriet,
guldet är bara sand som någon sjöng och jag vill
begravas i den, slippa detta nu.
Om du letar fram mitt skriv om ett par år så visst,
kanske ger jag dig lön för mödan,
finns kvar här, skriver om annat än smärta.
Glad men på ett annat sätt än förr,
glad men aldrig densamma.
Glad men aldrig, aldrig lycklig som då.
Kanske.

Ingen orkar med människor som är ledsna på allvar, är det inte så?
Det är därför vi skaffar oss masker.
Värst är väl att somliga hör talas om dessa masker och tror att man
måste bära dem långt innan man blivit en börda för andra.
Så onödigt.
Vi är alla människor, små och sårbara. Vi borde dela mer, bli belönade med
igenkänningen i varandra. Vi borde lära oss att ingenting finns
att skämmas för,
att vi alla faller ibland, att tröstandet tar tid och kraft.

Ett av de blad jag tog från hans mycket gamla monstrera, den från
barndomshemmet, lever fortfarande och har fått två vita små rotskott.
Jag gråter när jag ser dem, tänker att det är
som om han vill göra allt för att trösta.
Men tänk om den ändå vissnar, dör? Tänk om jag inte
kan hålla den vid liv heller?
Och i inboxen ligger ett mail från hans vän,
han som besökte graven förra veckan och la en sten från oss båda där.
Han vill träffa mig igen i veckan och jag gråter för det är som om omsorgen
kommer när det är som mörkast.
Som om han vet när han måste puffa på andra så att de tröstar mig.

Jag är förtvivlad.
Jag sitter i sängen och gråter.
Jag är övergiven.

Sorg går inte över på ett par månader,
sorg gör så ont att ord inte finns.
Ändå vill jag försöka berätta.