fredag, januari 31, 2014


Svårt för att skriva nu, ändå finns ett behov av det.
Ute är grått, kallt och vitt eftersom snön vräker ner.
Jag bestämde mig för att både tvätta sängkläderna och
frosta av frysen idag, just för att orden inte hittas.
Det kanske är ett sundhetstecken, detta att jag hela tiden försöker
göra vanliga saker, samtidigt blir det ett svek. Världen får inte vara
normal längre. Får inte. Är inte.

Detta att vara rädd för att glömma,
tack Ann för din kommentar
för det handlar om precis det du skrev.
Jag går vidare (inte för att jag vill men ändå), får jag det för honom,
vill han se mig lycklig? Ja säger ni säkert, men vad vet ni?
Han ville ju vara lycklig med mig.
Jag är rädd för att vi inte ska betyda något.
Han ville vara allt för mig.
Jag är rädd.
Och i rädslan bor känslan av att ingenting längre
b-e-t-y-d-e-r något.

Det snöar så mycket. Jag ville hänga ut hans påslakan för luftning,
inte tvätta, aldrig tvätta, bara ge honom lite syre.
Men det snöar så mycket.

onsdag, januari 29, 2014

Det finns tystnad. Och tystnad.
Jag åkte till Irland ett par dagar. Ville verkligen  
försöka göra något normalt. 
Försöka, försöka, försöka.
Människor jag känt i 30 år som visste vad som har hänt, 
mitt hopp var perspektiv, samtal, fördjupad vänskap.
Så, de var överlyckliga över att se mig.
Men inte ett ord om mitt helvete, 
så fort vi var nära gick någon en omväg. 
Jag är inte en person som tar plats, 
tro inte det, ville inte älta, inte ständigt prata om det, 
men att inte alls få nämna, berätta vem jag är idag? 
Och jag som är annorlunda eftersom sorg gör oss till något nytt, 
blev utsuddad, tvungen att gömma mig varje gång tårarna brände 
och jag föll. 
För faller gör jag, 
kan inte hjälpa det.

Mitt är ett pärlband. Stor lycka, fasansfull tragik
och jag vet att det skrämmer. 
Ingen vill behöva vara med om det jag var med om.

Det finns tystnad och tystnad.
Jag hittar inte många ord längre så snälla, 
vi sitter här tillsammans.
I den trygga sortens tystnad.
Ok?

torsdag, januari 23, 2014


Jag är, förutom sorgen, i (trauma)kris, säger lyssnaren.
Sorgen är den jag skrev om tidigare och den kommer att finnas kvar, 
kommer inte försvinna. Kris är något man skulle kunna fly från 
genom att just glömma, gömma sig. Skulle jag visa tecken 
på att göra det skulle han (lyssnaren) vara orolig. 
Men, säger han, jag vänder och vrider på allt, 
ser på det, inser att jag är förändrad, sätter ord på mig. 
Så han är inte orolig för mig där heller. 
För det viktiga är just att vända och vrida på det som har hänt, 
våga se på det.
Jag kommer inte att glömma. 
Och det är bra. 
Jag har blivit någon annan och det är också bra. 
Men jag har så ont i sinnet, mitt hjärta har gått sönder,
min längtan är försvunnen. 
Det är väl inte bra?

Det ofattbara har hänt. Det o-fatt-bara har hänt och
ingenting blir någonsin som det ska.
Det är väl inte bra?

tisdag, januari 21, 2014

Januari är så mörk, det är som om himlen letar efter
sin svartaste klädsel när den sänker sig.
Jag vet inte hur jag ska orka. Ändå gör jag det,
dag följer på dag och livet fortsätter.

Igår var jag hos min professionelle lyssnare,
min fantastiske psykolog. Är jag lyckligt lottad 
(vågar jag ens tänka så) som har fått just honom? 
Han bekräftar mina tankar iaf, 
stärker mig i mitt ältande. 
Raraste T, tänker jag ibland, var stolt över mig, 
jo ibland tänker jag faktiskt så, var stolt för att jag orkar, 
står för den jag är, försöker sätta ord på allt. 
Du som var, nej är vill jag tro, så känslig för ord, 
var stolt över mig, tänker jag tyst.

Jag berättade bl.a. för lyssnaren om min rädsla för att glömma. 
Han sa att jag inte kommer att glömma. 
Det kommer så småningom att gå längre och längre mellan 
de gånger jag faller, det blir det bara en gång om dagen, 
sedan varannan dag, en gång i veckan, 
i månaden, om året – ja ni fattar. 
Men sorgen kommer att vara lika intensiv som nu, 
komma lika plötsligt de gånger den kommer, 
göra lika helvetiskt ont, få mig att falla lika djupt. 
Bara inte lika ofta. Det är sorgen. 
Det finns dessutom ingen bestämd tidsrymd för sorg 
(det visste jag redan, det har vi sagt så många gånger 
men han påminner mig ständigt om det) och det ska vi komma ihåg. 
Det är så lätt att människor får för sig att det finns givna ramar, 
givna parametrar. Efter begravningen ska man må bättre säger man, 
men fram till dess har vi ju något mycket konkret att ”arbeta” mot. 
Därefter kommer tomheten rusande. Jag vet.

Det är så små saker som välter, en fras, en nyans i en röst,
en melodi, ett bestick i kökslådan, en tröjärm,
sättet yngste skämtade om en lustig dekal på chatten
(samma skämt som han fnissande drog),
tanken på nästa sommar, doften av kaffe, ett brev från hans vän.
Jag såg ett foto nyss, hos en bloggare jag sällan läser,
en vardaglig bild där en halv man syntes och jag tappade allt,
föll tusen meter under jorden och skakar av gråt.
Det gör så ont. Det gör så fruktansvärt ont att sakna.
Jag trodde aldrig det kunde vara så här.

onsdag, januari 15, 2014

I natt sov jag åtta timmar. Det är första gången på fyra månader
som det har blivit mer än tre timmars sammanhängande sömn.
Men om någon säger att det är ett bra steg så blir jag rädd,
det kan lika gärna vara ett steg mot att sova tio, tolv, fjorton,
sexton timmar. En flykt det också.
Dessutom är jag rädd för framtid, rädd att glömma.
Tänk om jag glömmer???
Jag vet inte om ni förstår den känslan, men den är otäck.
Att glömma känns som ett svek.

Det är vemodigt i dag. Inte svart, bara grått.
Jag är inte ännu där att jag kan skriva om ljuset och det
får mig att skämmas.
Att ha en avstjälpningsplats så otillgänglig att inte
en enda liten tidig vårblomma orkar sig upp och lovar fortsatt liv,
det får mig att skämmas.
Att inte vara till inspiration för någon annan,
kunna visa vägen ut ur sorgen, det får mig att skämmas.

Tålamodet, det är inte jag som behöver det, det är du som läser,
du som ännu inte har gett upp vår vänskap.
Sådana tankar skäms jag över. Jag som en gång var den som ville rädda.
Jag som var den som hade tillit och drömde om framtid,
jag skäms över min otillräcklighet.

Men kanske, djupt där nere i det mörka, ligger ett litet frö
som han stoppade dit. Ett frö fullt med kärlek och omsorg.
Om det någon gång växer sig till en blomma, då ska du få den,
du som fanns här i mörkret.

tisdag, januari 14, 2014

Kommer jag att en dag se tillbaks på dessa månader,
den höst där milt solljus slogs med mörkret men aldrig vann
sin seger utan istället transformerade världen till en grå sörja som
inga tårar lyckades tvätta bort, kommer jag att se tillbaks på denna vinter
dit gråheten fortsatte sin vandring, höll jämna steg med min själ,
svepte in mig i frysande våt dimma och gjorde mig stum och otillgänglig,
kommer jag att en dag se tillbaks på dessa dagar med mitt förnuft i behåll?
Kommer jag att en dag kunna berätta att liv är liv oavsett färg eller form?
Jag vet inte, bara ett vet jag - jag har blivit någon annan.

Kanske var det så det var tänkt.

Idag är en ny dag, strider ska utkämpas, små hinder övervinnas och en
mus, vad är en liten mus att gråta över egentligen?
Jag samlar ihop mig och kan det jag kan.

måndag, januari 13, 2014

Idag for jag till jobbet.
Jag vill fungera normalt (kan jag ibland lura mig själv
när jag tittar på min utsida i spegeln då kan jag lura de som gör allt
för att slippa se sorg, så är det), vill inte lämna människor i sticket.
Men orken tar slut utan förvarning, jag trodde inte det kunde vara såhär.
Mitt i ett samtal kan marken gunga till, magen knyta sig.
Ingen förstår inser jag. Ord är bara ord,
hur ska någon begripa om de inte har upplevt det jag gjorde?

Vid två-tiden när jag hade gömt mig på mitt rum såg jag ur ögonvrån
hur en svart mus sprang över golvet, in under bordet.
Jag har bilder på näthinnan som långt ifrån alla skulle orka med
och ändå klarar jag inte just detta lilla.
Jag kör hem, gråter hela vägen. Någonstans har jag läst att i mitt fall
är en dag med tårar en bra dag.

Därute faller snön tungt.

söndag, januari 12, 2014

Jag vill inte leva tills dess jag blir gammal.
Vi har lurat oss själva, tänker jag som om jag nyss har insett en djup sanning.
Vi vill bara ha och ha, blir aldrig nöjda.
Det räcker inte längre med att sikta mot drömmen en gång,
mänskligheten verkar vilja göra om och göra om och göra om.
Igen.

Jag har fått fostra fantastiska underverk, odlat min trädgård,
sett det jag vill av världen och jag har sist, men störst av allt
älskat och blivit älskad.
Jag fick uppleva lugnet.

Räcker det inte med en gång?
Jag vill inte mer.
Ok?
Ett par rader om dagen, jag borde orka det.
En slags rapport om att jag fortfarande existerar,
ännu inte har gett upp. Det vill sig inte, jag hittar
inte rätt vare sig bland ord eller tankar, min sorg
går inte att beskriva här, går inte att beskriva alls kanske.

Igår blev en kraftansträngning, jag slängde ut julen,
körde in till stan, vandrade i ösregn, köpte tulpaner och anemoner.
En gång var det just sådant som kunde bära livet,
stundens tacksamhet över möjligheten att unna mig förgänglig skönhet,
nu blev det en automatisk skugghandling som lämnade själen tom
trots småprat med floristen.
Gav bort en del och körde så småningom hem.
Jag skriver hem, för det måste vara så, jag är vilse,
är inte på rätt plats, känner inte något lugn någonstans,
känslan av att ha ryckts upp från rötterna består men jag vet att jag
måste förhålla mig till livet på det s-a-n-s-a-d-e sättet, alltså körde jag hem.
Blommorna var för många, det tog tid att diskret placera ut dem så att
de anas utan att kväva i falsk tillförsikt.
Så småningom somnade jag i vanlig ordning på soffan under filten.

Ute blåser kallt och vinden tilltar.

onsdag, januari 08, 2014

Jag tror att jag ska kunna så mycket mer.
Jag försöker verkligen.
Men vaknar, ser till min förtvivlan att det är personalmöte om 2 timmar
och sådant en del kanhända benämner ångest slår
utan förvarning sina klor i mig.
Att möta många människor igen, nej det är en omöjlighet.
Jag kan inte. Kan faktiskt inte. Inte nu. Inte idag.
Frågar någon kommer jag att skylla på migrän.
För vem orkar min sorg längre?

tisdag, januari 07, 2014

Flykten, jag kommer in på den igen.
Det jag skrev tidigare var osant inser jag när
jag har funderat över det en stund.
Skrivandet är inte reträtt, inte ens för en kort stund,
skrivandet är standstill med mod. Mod att se mig själv som sådan jag är.
Att tårarna slutar rinna dessa stunder medför inte
att jag glömmer sorgen. Snarare ser jag den i vitögat,
försöker mig lamt på att formulera dess väsen och får via
den ansträngningen en stunds vila från just gråten.
Det lämnar mig som sagt utmattad.

Läsandet är flykten.
Så svår att hitta.
Dagarna går, jag harvar mig fram - ingen tanke för stor,
ingen tanke för liten, alla måste följas till sitt slut.
Största rädslan i mitt är att fastna, inte kunna fullfölja
resonemangen jag håller med mig själv.
Att inte komma vidare, det livsfarliga.
Systrarna håller kontakt, delar sin sorg
och detta att våga älta inför varandra är en hjälp.
Inga ord eller funderingar skrämmer eller river upp,
det finns inget sår som har läkt såpass att det inte istället
behöver läggas om med nya förband stundligen.
Gör något ont är det tystnaden, detta att vara osedd
i mörkret.

Jag läste Lena Andersson "Egenmäktigt förfarande" i ett svep nyss.
Det är inte historien i sig som fångar,
vilket jag heller aldrig förväntade mig
(möjligtvis ser jag Stockholm för mitt inre),
för det är ju så att ingen fantasi, som inte liknar min verklighet,
berör mig på djupet längre.
Det är nu så.

Det är formuleringar jag drunknar i.
Sträckläsningen blir endast bortkastad energi,
en jakt på fler lösryckta meningar.
När jag går tillbaks måste jag försöka hitta det som grep mig.
Inte lägga vikt vid innehåll.

Jag andas. Det är för mig att finnas. Jag andas.

måndag, januari 06, 2014

Det pratas om att leva "här och nu".
Jag, som för tillfället är orimligt kitslig,
tänker vad är här om inte där vi är?
Här.
Nu.
Där.
Då.
Sedan.
Och finns det verkligen någon av oss som i längden önskar
livet utan längtan, utan blick mot framtid?
Sluta inte drömma.
Sluta inte fantisera, sluta inte läsa, sluta inte skriva.
Sorg förpassar en dag allt detta vackra till ett mörker där
vi ingenting ser. Så länge ni inte är i det, fortsätt drömma.
I mörker kan man inte andas.

Här och nu är även att se det som inte skimrar.
Här och nu var för mig en gång att våga längta efter lugnet.
Det fanns.
Här och nu är, tror jag, att våga dela med sig av det
ofullkomliga. Försöka stava till det oskrivbara.

Här och nu får göra ont.

torsdag, januari 02, 2014

Det är inte helt sant det jag påstår,
att jag inte flyr sorgen. Vi flyr omedvetet
korta stunder tror jag, kanske för överlevnads skull.
Så är det varje gång jag skriver, vare sig det är en litet inlägg
här eller på puffen, vare sig det är i boken till honom eller
ett mail till någon jag bryr mig om. Orden tar över, tankarna
förflyttas, jag koncentrerar mig på att vara sann i formuleringarna.
Det varar inte länge och det lämnar mig utmattad, men jag hinner
andas, jag slutar gråta, därefter hinner verkligheten ifatt mig. Igen.
Och jag inser att jag använder ordet gråta ofta, men det är fortfarande så.
Jag hulkar, snörvlar, krampar.
Jag snyftar tyst, jag skriker högt.
Jag gråter, med eller utan tårar.

Igår var katastrof. Jag föll djupt vid tanken på alla de dagar
som ligger framför mig, ser endast mörker där och
i sådant kan ingen bära mig. Jag försöker förklara vem
jag är men det resulterar i konflikter. Så ofta säger vi idag att man måste se
till sig själv, då först kan man göra andra lyckliga.
Så har jag aldrig levt tidigare, i feghet har jag stuvat undan mitt,
stillhet och ro hos omgivningen ett första mål.
Fortfarande vet jag inte om det var rätt eller fel.
Och nu?
Nu spelar det inte längre någon roll.
Nu finns det inte längre något sen.

Varför vill jag försvara mig? Varför detta behov av att inte bli misstolkad?
När jag ändå inte, av hänsyn till så många, kan skriva helt öppet
om allt som har hänt?
Jag vet att jag alltid har haft ett melankoliskt drag i skrivandet,
det blev en gång ett sätt att ge mig själv perspektiv,
att i det dagliga sedan se glädjen.
Eller, tänker jag nu ibland, var det ett sätt att förbereda mig,
inför något som jag då aldrig kunde föreställa mig skulle göra så ont?

Detta har blivit en blogg om svart sorg. Skriven vid fel tillfälle, mitt i fasan,
utan perspektiv på livets helhet, utan hopp om tröst. Det hjälper ingen att
läsa sådant. Säger jag, samtidigt kan jag inte själv finna vila hos
de som tagit sig igenom. Eller de som vill se något annat i mig.
Jag tror dem inte. Inte nu. Det är därför jag berättar
för dig här. Att min tillit är borta.
Att det är fruktansvärt när den man älskar dör.