lördag, november 01, 2014

Tyngden.

Det är som om sorgen har komprimerats,
blivit konkret, verkligare.
Som om den har landat i mig
med hela sin kraft,
gjort mig mer förtvivlad.
Jag trodde inte det var möjligt.
Jag trodde inte det kunde bli värre än det var.

Kanske är det den dimmiga allhelgonahelgen,
kanske är det efterdyningarna av två-timmarsgråten
hos psykologen häromdagen, kanske är det året som har fått förflyta,
tiden som långsamt har samlat ihop den spretiga smärtan.
Vad det än är så är det dovt. Fruktansvärt.
Vetskapen att sorg inte går över tränger in i mig.
Jag trodde jag visste, hulkar jag när ångesten vältrar sig över mig.
Jag trodde jag skulle klara det.
Men jag orkar inte.

Jag vill inte att han är död.
Håll ut säger jag till mig själv. Håll ut säger jag till dig som läser.
Om något år är allt ljusare och jag berättar om framtid,
det är det jag vill säga till oss.
Fel, säger min psykolog,
jag försöker alltid lugna, trösta, finnas för andra
fast det är jag som behöver omsorgen.
Finns det inte någon som kan bara finnas för dig, lägga sig själv åt sidan?
frågar han försiktigt.
Jag kvider när jag inser att "nej" det finns ingen sådan.
Jag har inte tillräckligt många runt mig som jag får gråta ut hos
utan att själv trösta samtidigt.
Jag vet inte om jag har någon inser jag.
Jag är en lyssnare, roller går inte att byta så lätt.

Han ser på mig med milda ögon, säger att
han inte släpper mig, bokar ny tid innan jul.

lördag, oktober 18, 2014

Jag tycker om sittvagnen på nattåget till Stockholm.
Det är något med leenden i blickarna som utväxlas
då man försöker "bädda" ner sig så gott det går i stolen,
i bästa fall även få sträcka ut benen på sätet bredvid,
någonting med dåsigheten när tåget står stilla i Linköping
och folk vandrar runt lite planlöst eftersom det rytmiska
vaggandet upphörde,
någonting med morgonrufsigheten när man drar på sig jackan
och sömndrucket styr stegen mot kaffestället som har öppet tidigt.
Och sen sitter man där en stund och jag njuter av att höra personalen
fråga absolut varenda kund något personligt om hur dom mår,
vart dom är på väg eller kommer ifrån.
Microkonversationer, vi borde ha fler sådana kl 06.30 varje morgon
med främlingar.
Jo, vänligheten känns faktiskt tillräckligt äkta. Vi måste börja någonstans.

Jag åkte upp i förrgår natt, och tillbaks i går kväll.
Mitt sätt att hantera livet nu, att lära mig leva med "efter honom",
är att lita på min intuition om vad som helar.
Man ångrar det ogjorda, inte tvärtom,
(skulle det bli fel, finns förlåtelse att få och ge,
bara när du inte vågar det ordet har du något större att våndas över).
Jag kom, hursomhelst, på att jag ville plantera vårlökar på graven innan
marken blir frusen och snötäckt. Snödroppar, krokus, scillor och pärlhyacinter
ska långsamt sprida sig i det vilda. En vår i framtiden hoppas jag att de
lockar fram leenden hos alla som kommer in genom grindarna och ser
den tidiga färgprakten.
Livet som segrar över döden.

När tanken väl slog rot och jag i huvudet bestämde dag,
såg jag att det var ettårsdagen av begravningen.
Så självklart att just den dagen få gräva i jorden där han sänktes.
Och som om han inte kan sluta måna om oss, ger han mig dessutom
infallet att i sista minuten låta bli "ensamtanken" och kontakta systern
som bor i den andra världsdelen och är på mycket kort Sverige-besök
för att lära känna första barnbarnet
(hon blir så glad, berättar att hon hade legat och funderat på att be mig
komma upp men inte riktigt vågat, trott att det skulle
vara en för lång och dyr resa så plötsligt).

Jag får några vackra timmar i stillheten,
min bukett med nypon från september lyser fortfarande
och jag fyller på den med nya kvistar jag burit med mig hemifrån.
Sedan kommer hon, vi kramas hårt, gråter lite när klockorna samtidigt
börjar ringa efter en begravning,
gråter lite till när vi pratar om honom samtidigt som vi samlar höstlöv
att lägga runt stenen. När regnet så småningom kommer går vi in
i det nu tomma kapellet, tänder små ljus och pratar om rädslor.

På eftermiddagen sitter vi runt ett köksbord,
tre kvinnor i samma ålder och två yngre.
Vi pratar om det viktiga i att få följa sin personliga väg
genom sorgens landskap. I min famn vilar en liten
prins på tre veckor. Jag ser på hans fina anletsdrag och
inom mig drar jag efter andan.

På väg till tåget stiger jag av t-banan vid Hornstull.
Bara ett andetag, bara ett till, viskar jag tyst.

söndag, oktober 05, 2014

När slutar man skriva den sorgeberättelse som
tröttar läsaren?
När slutar man lyssna inåt?
När kommer en framtid?

Jag vet inte. Jag vet fortfarande inte.
Kanske fortsätter jag mitt ältande för att du ska förstå
att sorg är på svartaste allvar, aldrig kan skyfflas undan?
Kanske fortsätter jag för att jag inte kan något annat än vara sann.

För ett tag sedan sa jag till en vän - "jag måste skärpa mig".
Du, sa hon, sätt dig bredvid dig själv och lyssna på
din berättelse, du behöver inte skärpa dig!
Idag fick jag en påminnelse om det igen, via något så banalt
som en polissida på fb.
Jag har "min helvetes sorg".

Jag försöker. Jag försöker leva i tacksamhet, är tacksam,
har så mycket att vara tacksam för.
Jag vet det. Jag vet. Och jag är.
Jag vet också hur helvetet känns, tro mig jag vet.
Jag har suttit på första parkett.

torsdag, oktober 02, 2014

Tiden läker alla sår?
Jag vet inte, orkar inte tro på det.
Mitt sår, det öppnar sig ständigt på nytt,
börjar blöda så ymnigt utan förvarning och jag står där,
försöker hjälplöst hantera smärtan. För att i nästa sekund tänka -
jag kan, jag kunde, kommer att kunna.
Om igen denna berg- och dalbana,
omöjligheten att föreställa sig, minnas,
hur det känns att vara lugn när du är i kaos.
Och tvärtom.

Jag är plötsligt så rädd för döden. Eller nej, jag är rädd för
sorgen. För sorgen jag kommer att lämna efter mig en dag,
jag vill inte att andra får uppleva gråt som sliter sönder,
och lika rädd för sorg som kan drabba mig - jag kommer
inte att orka mer än det jag bär på nu. Ändå är det så,
det finns aldrig garantier, det finns inte ett utmätt mått smärta
för var och ens liv. Det finns aldrig garantier.

Det är också fortfarande så att min utsida inte parerar min insida.
Jag rör mig långsamt och lugnt, möter leenden med leenden,
tänder ljus och sätter färska blommor i vas, bäddar rent, går ut
med hunden, kramar krigarprinsessan hårt och skrattar åt hennes
tvåårs-trots, leker med minsta prinsessan och försöker skapa lika
innerliga band till henne som till hennes kusin. Jag jobbar,
jag anstränger mig med att tacka ja till en del aktiviter och resor.
Men jag är så tom på insidan.
Så tom. Ett darrande asplöv i ett ekande universum.
En vän sa till mig, när han hörde om mina ensamma dagar på ön
(människor förundras över att jag gjorde detta, idag ska livet
levas i flock) och jag berättade att jag faktiskt är stolt över mig själv
och hur jag har bejakat sorgen, att han tror jag mår bra av bejakandet
eftersom jag inte kunde styra över döden men till viss del kan styra över
hur jag hanterar smärtan som följde. Det ligger något i det tror jag.

Blodflödet från såret, vågorna av sorg som plötsligt slår omkull mig,
är saker jag inte styr över.

måndag, september 15, 2014

Att vakna till detta.
Man vill gråta.
Man ska kämpa.

söndag, september 14, 2014

September. 
September dig har jag älskat så länge jag minns. 
Sensommarvärme som blandas med stillsam lovsång om höst. 
Hur kunde du få förmörkas så? 

Ett år har gått. 
Den första av sorgens cirklar är sluten.

_________

Utdrag ur dagboksanteckningarna
från veckan som var:

6 september
Tar tåget till Stockholm. Jag är lugn, blir sådan med ett mål i sikte. 
Målet nu? Att ta mig igenom dagarna som kommer. 
De svartaste av svarta. Mina o-f-a-t-t-b-a-r-a dagar.

7 september
Det ÄR märkligt. Lugn och trött kryper jag ner i sängen 
För att sedan kastas mellan otydliga, kantiga drömmar. 
Vaknar, slumrar, drömmer, vaknar. Strax innan gryningen ger jag upp, 
tänder ett ljus vid det stora fånget nypon du ska få imorgon 
och sitter och ser dagen komma. 
Så trött är jag att inte förrän då förstår det jag redan visste.
Jag hölls vaken för att se ettårs-stunden passera förbi,
minnet av ett vidunderligt vackert, flämtande bloss som brann ut.
Hulkande sveper jag in mig i täcket och lyckas sova tungt i två timmar.
När jag vaknar finns lugnet igen. Din syster har skrivit till mig under natten,
ord om oss som faktiskt tröstar en stund.
Jag åker till graven och stannar länge.
Med mitt finger ritar jag ditt namn i sanden i kapellet.

8 september
I morse var jag nästan rädd för att de kommande dagarna 
skulle bli för "fina", ödslas bort, rädd att konfrontationen med mörkret
skulle utebli. 
Men redan på bussen kom klumpen, på båten rann tårarna tyst, 
väl framme i huset övergick gråten till skrik.
Jag skriver till dig och pratar högt med dig, snyftar och kvider, 
men vilar också och läser mycket.
Så många samtal jag måste försöka avsluta på egen hand nu 
(i den mån de behöver avslutas, kanske behöver de bara pausas). 
Jag citerar Ulla Isaksson: 
"Det var alldeles för mycket som stämde mellan oss, 
det hade aldrig kunnat "gå över" hur länge vi än väntat." 
Det går inte över.
Tid och rum är bagateller. 
Skriv om det nu när jag sover, säger jag till dig. 
Skriv om hur lycklig du var med mig.
Skriv om det nu.

9 september 
Allt är en flykt. Allt vi människor gör. Du visste det också.
Jag vandrar med fötterna och i tankarna. Det är skönt att få gråta högt, 
skönt att hinna följa trådar.
Ön är så vacker och folktom, nyponbuskarna stryker tätt mot huset,
björnbären är stora och söta, så mogna att de faller sönder när
mina fingrar rör vid dem.
Varje minut här blir värdefull, allt är som jag hoppades. 
Allt är samtidigt en flykt.
Fyren ritar vita sträck på den svarta himlen,
stearinljusen brinner.
Bara havet, klockans tickande och raspet från min penna hörs.
Allt är en flykt.
Vart är vi på väg?

10 september
Jag tror inte på det omöjliga. Det händer att jag ser uppåt stigen 
och manar fram känslan som skulle uppfylla mig om jag såg dig 
komma gåendes emot mig. 
Men jag tror inte på det, på att det skulle kunna ske.
Däremot tror jag på närvaron av dig. 
Som om den Gud vi lärde oss finns låter sig "personifieras"
i varje liten människa, ger själen fria möjligheter att dröja sig kvar
och värma den kärlek man är förbunden med och som ännu
vandrar på jorden och fryser av sorg.
Regnet har piskat idag, solen har värmt. Jag har suttit vid havet
lutad mot en varm klippa och du har funnits i varje del av mig,
gjort mig lugn.

11 september
Nu har året gått. Till fullo. Jag överlevde det, tänker jag. 
Det måste vara djupt rotat i oss, detta med årsdagar 
för jag kommer inte ifrån hur jag vill ropa det högt.
- Jag har klarat det första året!
Jag drömde mardrömmar inatt igen. 
Under ett år har sömnen tyckts vara utan innehåll, 
endast en mycket tydlig dröm har stannat och jag har helt sluppit maror. 
Så märkligt därför att just dessa två nätter...
En mjuk dimma omsluter ön. Jag samlar stenar till dig.
Sen eftermiddag tar jag båten till fastlandet.
Jag vill hinna till din grav idag igen. 
Det är mörkt när jag går genom skogen dit, svart när jag går tillbaks. 
Men jag har tänt din lykta, du har ett ljus hos dig inatt.

12 september
Pratar länge i telefon med L. Dom är sjuka, hon låter bedrövlig, 
vi ställer in planerna. Det känns ok, som om jag visste det skulle bli så. 
M är på begravning, C är på landet, sjuk hon också,
dit orkar jag inte ta mig.
Det är som om du vill ha mig för dig själv och jag finner mig i det.
Du vill att jag känner din ensamhet.
Så jag bokar ett rum för natten, vill vara kvar här och nu.
När jag vandrar på holmen möter jag plötsligt K med sina hundar och får 
en varm kram. 
Vid hennes fråga om sorgen, svämmar mina ögon över. 
Jag var vid graven igår, svarar jag. Åk dit igen, blir hennes råd. 
Annars ångrar du dig. Jag gör som hon säger. 

13 september
Ännu en gång går jag längst vägen man sa mig var för lång. 
Det blir sista vandringen på ett bra tag troligtvis.  
Jag satt hos dig på huk, bad för din frid, att du inte ska behöva trösta alla. 
Jag vet samtidigt att du kan både och nu. 
Flyga fri och vara nära. 
När jag gick höll du min hand i din.

fredag, augusti 29, 2014

Äntligen får jag träffa psykologen igen efter långt sommaruppehåll.
Jag tror jag har tappat alla mina ord men rädslan är falsk.
Där i tryggheten pratar och gråter jag oavbrutet
under en och en halv timme.
Vid några tillfällen t.o.m. skrattar vi.
Jag berättar om stupet, om hur nära kanten jag varit,
om det omöjliga i att ringa samtalet jag lovat honom om
tankarna kroknar, om att ana hur det är att inte vilja.
Han förstår men ser bekymrad ut, frågar om jag minns hur jag tänkte.
Sådant går inte att beskriva i efterhand, man är endast där just då, även om
detta "då" varar i veckor. Och som det ordlösa landskap det var gick det inte
skriva om när jag fanns där heller.
Det är ett obegripligt tillstånd.
"Vad fick det att vända?" undrar han milt. Jag funderar, säger som det är
att jag inte vet men kanske är det så med mig att jag måste,
hela tiden måste, våga. Våga modet och dess motsatts, rädslan.
Vi har tidigare pratat om hur de flesta människor bär "ögonbindlar"
där de går en meter från avgrunden och han upprepar detta.
Döden skrämmer så pass att "vi" inte mäktar medvetenheten om den,
men min ögonbindel slets brutalt bort.
Det är inte döden som skrämmer, säger jag då.
Det är sorgen som andra skulle tvingas gå igenom. Den skrämmer.
Skrämmer.  Bromsar.
Jag tror, viskar jag, att envisheten drev mig, det gick inte att vända blicken,
gick inte att låta den följa kanten av stupet innan jag hade fått se ut
över avgrunden.
Se och gråta i vanmakt.
Om jag kommer att stå där igen? Jo, men jag vet inte hur nära.
Även vid branten finns mark under mina fötter.
Även där kan man stå.

Senare säger jag att jag, när jag ser tillbaks på förra hösten,
inte idag kan förstå hur jag klarade den, hur jag i det kompakta
mörkret alls lyckades andas. Att jag fortsatte.
Nej svarar han, du var och är fantastisk, det var otroligt och vi såg det.
"Pauserna" på jobbet var nog bra för mig men risken att jag skulle kollapsa
och därmed "stänga av allt" var samtidigt överhängande.
Det sorgearbete jag hela tiden gav så stort utrymme skulle i så fall
ha funnits kvar att göra.
Idag eller i framtiden.
Jag följde mitt inre. Han såg det och vakade.

Vi pratar även om de två personer (det är ju faktiskt bara två)
som inte klarat min sorg utan har vänt sig bort. Han är tydlig.
Sådant handlar om något i dem, inte något i mig.

Och, om igen säger han det - "du är fantastisk".
Hans tonläge, hans blick, av någon anledning vågar jag tro honom.
Jag kör hem.
När det svarta utan förvarning redan samma kväll omsluter mig igen
har jag glömt hans ord.

Sådan är min verklighet, som om jag står i ett rum, inte längre becksvart
snarare fyllt av ett "intet". Där finns dörrar. En som är stor,
vidöppen mot mörkret, den andra mindre på glänt mot något annat.
Och jag styr inte över vad som väller in. Kan inte värja mig.
Det är så det är.

onsdag, juli 30, 2014

Ett stilla duggregn faller.
Luften är lätt att andas igen.
Jag rör mig långsamt, ständigt långsamt,
som om min kropp mjukt vill kompensera för tumultet i själen,
vill samarbeta med saknaden och få skärvorna
att lägga sig på sin rätta plats.
Utåt sett ser jag ut att vara en människa i stor harmoni
med sig själv, det är jag nästan smärtsamt medveten om
när jag går där mitt ibland de som hastar fram.
Så lätt luras ögat.

Jag funderar på de som yogar och mediterar, förstår visst den goda
kraften i sådant, men vill inte, inte nu.
Nej jag vill inte på något sätt varken blunda för kaoset och mörkret
eller döva det, vill inte gå kringvägar, vill undvika genvägar.
För mig är det ett måste att veta hur avgrundsdjupets skrovliga
väggar känns, hur stenarna under fötternas hud skaver.
Kanhända verkar det märkligt men vi är de vi är.
Sorgen kommer alltid att finnas, jag måste bli vän med den.
På mitt sätt. Genom att vandra långsamt.

lördag, juli 26, 2014

Jag kan inte längre.
Kan.
Inte.
Det är som om insidan har sprängts sönder,
som om en rostig rem av järn
samtidigt kramar hela mitt innanmäte.
Den har dragits åt så hårt nu,
går inte att lossa.
Och jag tror att alla andra har gått vidare,
lämnat mig och helst vill glömma.
"I tacksamt minne bevarad."
Det går inte att blotta sig inför, och be om hjälp i,
en sådan värld.
I tystnaden och ensamheten har alla avspärrningar vid
stupet vittrat sönder, alla dörrar slagits upp på vid gavel.
Hur jag än försöker lyckas jag inte vända huvudet åt andra hållet
och se inåt heden. Jag lyckas inte ens gå längst med kanten.
Blicken söker sig ut och bort.
Söker sig bara ut.
Jag står still.
Ser bort.

måndag, juli 21, 2014

Det finns tankar jag måste få göra mig av med.
Det handlar inte om avsky, inte om saknad.
Det handlar om klarsyn, om att se mig själv.
Just här är den avstjälpningsplats som duger.

Vi är ingenting om vi inte f-ö-r-s-ö-k-e-r finnas för andra.
Ingenting.
Motargumentet jag en gång fick
- det är mycket tungt att bära en annan människa -
ekar ihåligt, nu som då. Och jag minns den blixtrande insikten
jag inte ville ha. Hur det jag såg skavde.

Jag har orkat många under de stunder någon
har bett mig om det och blev på så sätt den jag är.
En långsam vandrare, älskad av en annan hjälpare.
Tilliten, kärleken, förklarar oss, låter oss också bära
med en annorlunda styrka än då vi bara vill se oss själva
som någon som gör det rätta.
För vad, frågar jag dig, är det rätta? Hur vet du?
Tänk om hon istället hade kunnat säga att hon fanns där? Bakom.
För att stötta.
Inte insnärjd i sin egen bild.
Nu skadades tilliten till mänskligheten åter
hos den som kämpade för sitt liv.
Konsekvenserna outhärdliga.

Kanhända kommer en dag en odefinierbar sorg
att nudda vid hennes själ,
en flyktig vind som vill
lägga bitar på plats.
Jag skyddar inte mot den.

onsdag, juli 16, 2014

När tankarna ibland blir ett tumult
lägger jag patiens, den sortens som alltid går upp.
Varför? undrar du.
För att det går att tänka rätt, för att det tröstar
mig att se det. För att just lösningen stillar mig.
Jag vill berätta för lyssnaren, rädd för att jag kanhända
håller på att bli galen som gör sådant, vill jag
bekänna det. Tror du att du håller på att bli galen skulle
han antagligen fråga och leendet i hans röst skulle
höras. Nej, skulle jag nog svara, men jag funderar för mycket.

Allt bryr jag mig inte om att vinna,
det är som med livets vänskaper.
Man kan ge upp somligt,
avbryta när orken inte finns.
En lättnad att lägga undan helt enkelt.

Igår fyllde krigarprinsessan två år och
av ett gammalt örngott sydde jag
madrass, täcke och kudde att lägga i
trädockvagnen jag köpt.
Hennes skratt blev en underbar paus bort från det mörka.

lördag, juli 12, 2014

Regnet har kommit.
Jag hinner plocka vinbär under mörka moln.
Det är inte som att plocka vildhallon, där får inte ett bär försakas,
även de minsta blir betydelsefulla, de enda jag lämnar är de
som nässlorna skyddar, ibland inte ens de
för kroppslig smärta är att föredra framför själslig.
Men de röda och svarta buskarna i trädgården dignar,
där orkar jag bara de största, resten blir fåglarnas.
Jag lösfryser på brickor och stoppar sedan i påsar.
Varför, tänker jag, jag längtar ju inte framåt?
Ändå kan jag inte se dem förfaras.
Senare samlar jag lavendel i buntar,
det finns många sätt att få tiden att passera.
När åskan börjar mullra går jag in,
tänder ljuset som varje kväll får brinna.

Hos Karin Fossum (jag plockar verkligen på måfå i bokhögarna,
vill att sorg i alla dess former ska hjälpa mig)
hittar jag detta:

"Du tänker kanske att jag ska klara mig bra för att jag finner ord.
I verkligheten är jag livrädd för tystnaden."

Hur många gånger har jag inte tänkt exakt så?
Jag pratar,
jag skriver.
Jag vill inte ödsligheten,
fasar för tystnaden.

Linor, jag griper efter dem som en drunknande trots allt.

fredag, juli 11, 2014

Krock med betong.
Bilen är inte ok.
Jag är.
Det är som om slussar öppnats.
Jag vill faktiskt inte mer.
Ok.

torsdag, juli 10, 2014

Jag orkar inte fly, tillhör inte de som kan blicka framåt,
inte de som finner tröst i att fylla dagarna för att tränga undan,
inte de som längre vill tro att allt har en mening.
Inte längre.
Framtiden skrämmer mig.
Hur ska jag då orka?
Livlinorna jag nämner ibland, min hand är för svag nu.
Just idag ser jag dem för vad de är, linor på en oändlig
ocean av tårar. De är förankrade i andra människors lycka,
leder inte in i min hamn.
Varför hålla sig flytande på en sådan?
Det salta vattnet torkar ut min själ, ger ingen svalka.

Krocken i gathörnet, jag var med om den. Något liknande
kommer aldrig att kunna ske igen. Förstår du då hur banalt
det blir när någon säger "man vet aldrig vad som väntar"?

Det är varmt.
Jag är hudlös,
kan inte skala av mig fler lager.

lördag, juli 05, 2014

Jag köpte ett svart A5 block där sidorna går att riva ut.
Ville ha till hands för plötsliga tankar som kanske en gång
kan renskrivas. Det är förlösande! Orden flödar,
allt rinner ur mig, allt vill jag minnas.
Hinna renskriva lär jag aldrig göra,
inte heller skriva av och spara på datorn.
Men mina funderingar blir verkligare
när jag kan bläddra tillbaks bland dem.
Och jag önskar han kunde läsa vartenda ord.

Vägen till kapellet kändes inte så lång idag, men jag bävade
så för gråten som skulle komma att jag vandrade
en timme extra bort till det som en gång var barndomshemmet.
Jag har blivit visad det flera gånger förut men nu var det skönt
att gå dit ensam.
En stilla idyll vid glittrande vatten.
Här låg hans första båtar en gång,
här lekte han sina ensamlekar,
här cyklade vännen förbi för att få följe till skolan.
I kanten av trädgården växer en schersminbuske,
jag bröt försiktigt loss några vita blomklasar till graven.
Jag och mina symbolhandlingar.

Sedan satt jag nära, nära i många, många timmar,
åt sallad och jordgubbar, delade en mycket liten flaska
champagne med honom. Klockan som ringde så dovt vid
begravningen ringde idag både för bröllop och helg.
Bröllop ska vara vackra. Förlåt ville jag ropa,
förlåt för att jag sitter här och stör med min sorg,
sitter på gräset och gråter. Men jag sa ingenting,
glädjen och sorgen är följeslagare,
vill påminna om varandra.

Innan jag gick tände jag lyktan.

fredag, juli 04, 2014

Verkligheten är minst lika verklig utan att den skrivs ner men i skrivandet finns efterreflektionen. Orden föds inte i och med att de hamnar här, innebörden blir tydligare för mig bara.   
Någon sa att det är de dåliga minnena som etsar sig fast i oss. Jag är inte säker på det, för mig finns fler ljusa än mörka stunder sparade. Långt fler och det är de som glimmar när jag rör runt i det grumliga vattnet. Kanske har jag flytt? vill du genast protestera, men nej säger jag då. Jag har varit medveten om skålarna. De väger långt ifrån jämt alla gånger men de finns båda. I den mörka ligger stora bitar av svart kol, i den ljusa ett oändligt antal små skimrande pärlor i flertalet färger, mjukare att fingra på, mer bestående. Kolet, som ibland kan flyta upp till ytan, behöver få brinna, glöda tills dess endast värmen dröjer sig kvar, tränger in i och tinar upp min själ. Då släpps något fritt, svarta minnen etsar sig inte fast.

Jag gör en resa på många plan just nu. Igår träffade jag två vänner. Dessutom satt jag på gräset vid graven länge och grät så att jag trodde jag skulle gå sönder. Detta att inte fly sin smärta. Åh det var fruktansvärt.

Vännerna då? En lyssnar, förstår, sörjer och kan faktiskt trösta utan många ord. En verkar vilja analysera mig och inombords brister något då, jag får tunghäfta. Ingen ilska mot henne finns, att försöka förklara blir bara meningslöst. "men minns du?" säger hon, "är du säker på att inte..." Så är det, tänker jag, vissa tror sig om sanningar de inte greppar, tar platser som inte tillhör dem. Du var min vän, tänker jag tyst. Jag var rädd men samtidigt stark och ville dela, ge av vår glädje.
Ångrar jag något?  Kanske att jag inte lyssnade till min inre röst en gång. Men han förstod, hade också hört den lilla som sa "men jag vill ju att..." 
Det senare blev ett ytligt möte, men ändå ett möte bättre än inget.

Idag är hans dag,
han har fått sina vildrosor.
Fortsätter han att fylla år?
Nej så kan det inte vara, oändlig tid räknas inte i år
och det betyder att om ett par månader är vi
jämgamla i jordelivet.

Han kan inte längre skämta om
hur ung och oerfaren jag är här.
Det är som det är.

torsdag, juli 03, 2014

Nattåg till Stockholm.
Insvept (och emellanåt gömd för blickar)
i min mjukslitna blå tröst ser jag gryning bli till dag.

Allt handlar om att fullfölja,
att inte skygga för någon del av sorgen.
Jag tror verkligen att jag har styrkan och gläds åt att snart få
träffa en efterlängtad vän men när jag stiger ut i morgonsolen
brister något ändå. Minnen sköljer över mig som en flodvåg,
jag blir stående en stund med strimmiga kinder,
sedan vänder jag och går in igen.

Nu sitter jag och dricker kaffe, samlar ihop mitt mod.

Jag vill inte skygga.

måndag, juni 30, 2014

Förra veckan var sista mötet med Lyssnaren inför sommaren.
Jag missade det p.g.a försenat flyg men han var snabb med att
ge mig tid redan nästa dag när jag skrev ett uppgivet mejl.
Jag var rädd för att det skulle vara Det Sista Mötet.
Det är det inte.
Han håller kvar, ger mig sitt röda lilla kort med ny tid och en hälsning.

Livlina.

Minnen:
Den första måndagen.
Den första av en o-ä-n-d-l-i-g räcka måndagar.
Jag sätter mig i stolen längst in, inte den närmast dörren,
jag vet redan då att jag inte vill fly, att jag är trygg
(långt senare inser jag, eftersom han oftast flyttar
sitt anteckningsblock från just den platsen, att jag frångår ett mönster).
Och jag gråter. Berättar, som en vän långt senare säger,
utan punkter, bara kommatecken, kommatecken, kommatecken.

Sedan säger jag: "Så, nu är jag färdig" och jag minns hur jag
andas ut.
Han är tagen, i efterhand vet jag det, men säger bara milt att
"färdig är du inte på länge".
Jag tror det är en av de starkaste livlinorna han ger mig i det ögonblicket.
Allvaret.
Vi pratar om stupet. Avgrunden. Mörkret.
Om hur vi alla faktiskt går en meter från kanten,
men hur de flesta blundar, drar för gardiner,
försöker bygga murar. Om hur jag trotsar det svåra,
hur jag ser, hur jag gråter med öppna ögon, försöker balansera.
Jag säger tyst att jag undrar om jag kommer att bli mjuk eller hård.
Någonstans har jag läst att sorg förändrar, att man blir antingen eller.
"Vilket vill du bli?" frågar han. "Mjuk" säger jag "nu är jag mjuk".
"Men tänk om jag blir hård?"

Jag gick över ön med kompass, jag gjorde en omöjlig resa.

"Det är svårt att orka se" säger han "det är svårt att vara mjuk".

söndag, juni 29, 2014

Det var en bra dag igår. Jag tröttar ut mig genom att
vara i trädgården, sliter i ogräset, röjer i växthuset och
går däremellan hundpromenader bort från allt.
Vildhallonen börjar mogna, det är som om de skyndar sig,
vill mana fram glädjen i det lilla.
Jag bokar äntligen Stockholmsresorna. Boendet är självplågeri,
jag väljer att vara så nära jag kan, undrar samtidigt över mitt sunda förnuft.
Det finns stunder när jag "ser" på mig själv utifrån, tänker "ryck upp dig",
bli vuxen, acceptera. Men. Det är nu jag har rätt att sörja och jag vill inte
trycka undan, vill inte vakna om 10 (15? 30?) år och tänka att jag schabblade
bort något viktigt. Innerst inne vet jag att jag gör rätt.
Ärligheten, den jag alltid levt i men så ofta brottades med förr
när den blev för stor, är numera min vän. Jag är den jag är.

Idag är jag trött, idag är inte en bra dag.

lördag, juni 28, 2014

Jag glömde nämna vildrosorna, fattigdomens blommor.
De som blev så viktiga.
Som blommade i juni/juli.
Som bar nypon i september.
Som blev en krans på graven i oktober.

Dessa buskar nämns självklart i boken,
jag får återigen känslan av att saker läggs i min väg av en anledning.
I minnet ser jag oss sitta där, blicka ut över fjärden.
Någonstans i mitt innersta vet jag att jag är en människa
rik på kärlek.
Kierkegaards ord blir plötsligt till tröst även för mig
- "Vi kan inte förstå förrän efteråt".
Vi kan inte.

torsdag, juni 26, 2014

Jag tappar orden om jag inte skriver,
tappar mitt språk.
Men det är så svårt, denna flödesskrivning,
denna ärlighet som vill rädda mig och samtidigt vill
skydda så många. Vi äger aldrig historien. Vi är inte öar.

Jag går under av saknad. Jag, jag, jag.
Detta ständiga jag.
Omvärlden värjer sig, vågar inte fråga varför tårarna kommer trots att
det i princip alltid finns ett svar. Idag plockade jag upp
en bok i en boklåda, en bok som jag för femton år sedan gav bort,
en bok med ett huvudsakligt ämne som tillhör mitt förflutna
och vad vet jag, kanske min framtid. Jag blev glad när jag hittade den,
tänkte att den vill jag läsa nu. Men det gick inte.
Tårarna kom, gråten, hulkandet.
Inte på grund av demensen, den skrämmer inte, kommer den så kommer den.
Jag klarade bara inte platsen trots att jag visste, trodde det skulle vara ok.
Stigarna. Stenarna. Stammarna.
Av alla platser på jorden så är det den platsen.

Jag vill inte längre.

fredag, juni 06, 2014

Igår morse skrev jag

- Världen är god där jag sitter vid vattnet, ser ut över segelbåtar och tankfartyg,
Människor går förbi, ler mot mig och jag möter blickarna, ler tillbaks.
Styrkan i mig, fanns den alltid? Antagligen, men någon behövde
se den, se den och svagheterna i ett, älska helheten,
för att jag skulle bli trygg.
Han kom. Och trots svärtan, trots den oerhörda smärtan,
lever tryggheten kvar i mig. -

Jag vilar i lugnet just då. Det är sonens examensdag, nuet.
Ett par timmar senare faller jag, som alltid oförberedd.
Faller.
Eftersom musiken under ceremonin i sång efter sång tycks
handla om oss, som en påminnelse om att han är med oss.
Eftersom havet är så nära på alla möjliga och omöjliga sätt,
Eftersom, eftersom, eftersom.

Man klarar det man ska klara.
Styrkan igen.
Jag andas djupt, berättar i tankarna allt för honom,
Det kan verka som envägskommunikation,
men tro mig det är ngt annat.


Så skimrande var aldrig havet.

onsdag, maj 28, 2014

Sådant som är tungt just nu

- gravstenen står på plats, datum inristade i sten
- båtarna är sålda
- hans tfnsvar fungerar inte längre

tisdag, maj 27, 2014

.

Vi pratar om det djupaste. Jag är inte och var inte sjuk,
behöver inte behandlas, har inte fastnat i sorgen. 

Jag är, säger min psykolog, människa, 
en människa som försöker förstå och finna ord för 
det som alla bär på, l-ä-n-g-t-a-n. 
Varför behöver jag höra honom säga det? 
Varför tvivlar jag sedan ändå på hans ord om hur alla har drömmar?
Han bemöter mitt tvivel igen och trots att jag inte ser på honom kan jag 
höra leendet i rösten när han säger att 
"jo du, så är det, längtan finns hos alla". 
Men jag har ju förlorat den! 
(och kan jag vara utan den måste andra kunna förtränga den, 
eller helt enkelt klara sig utan den, är det inte så?)
Jag hade den, jag mötte den och nu finns 
i-n-g-e-n-t-i-n-g.
Ingenting, snyftar jag, och säger att det ger ångest att känna så, 
för jag har så mycket att vara tacksam för. 

Vi tar ett steg i taget, lugnar han.

Förälskelse, och att älska. Det kan beskrivas så här.

Man förväxlar den älskade med Gud.

Man ser den älskade med Guds ögon, man älskar trots alla 
fel och brister. 

Mina tårar rinner när han säger det, 
jag inser det storslagna i vad jag har varit med om. 
Jag såg hela människan, jag såg felen och bristerna.
Och vågade älska. 
Jag såg. Och blev älskad tillbaks.

Sedan blir min gråt förtvivlad, varför kan vi inte se alla med 
sådana ögon? vill jag veta. Varför? 
På det finns inte något svar, 
mer än att det är en mycket klok fråga, säger han tyst.

tisdag, maj 20, 2014

Kanske finns vi inte ännu. Inte någon av oss.
Jag försöker hitta mitt jag. Men det är som om jag då stod på tröskeln,
hann ta ett steg in och sedan. Allt försvann. Nu vet jag ingenting. Ingenting.
Kanske finns jag inte ännu, kanske fanns jag alltid. Jag är den jag är,
i grunden den samma, trots det som skett i själen inte förvanskad.
Bara ensam, alltid ensam men på ett annat sätt nu.
Vi söker, vi finner, vi förlorar. Vad händer sen? Jag vill veta vart själarna far,
jag vill veta om han hör mig? Om han väntar.
Mitt otåliga jag brottas med tilliten.

Och jag har tystat på många plan. Tröttheten har på allvar omfamnat mig.
I det svartaste var min mur raserad, mitt sinne vidöppet,
nu letar jag stenar, med vemod försöker jag bygga upp igen.

I skymningen, just innan mörkret lade sig, gick jag ut och plockade blommor. Någonstans har jag läst att kryddor ska plockas i gryningen och blommor i skymningen. Nu blev det det både och. Allt växer denna vår, från en dag till en annan förändras rabatter och trädgårdsland. Jag ville plocka tulpaner men fann bara två, sedan fick jag famnen full av kaprifol, citronmeliss och mynta.
Mina sinnen dövas av dofter, fönstret står öppet, näktergalen sjunger,
nattdimman sveper sin mjuka svala filt runt allt som är.

Min verklighet.

Väck mig.

tisdag, maj 13, 2014

Sorg är märkligt. Efter åtta månader tillhör jag den skara
som i skrivande stund kan säga "jag överlevde".
Det är stora ord. All sorg är unik, aldrig att jag skulle ta lätt
på någon annans smärta, men, som antagligen de flesta sörjande,
säger jag: "aldrig önskar jag dig min sorg".

Ingen kan undkomma det svarta, förr eller senare står du också
vid din avgrund. Den kommer att vara din, bara din.
Och kanske just därför kommer du att överleva trots att
du står vid stupet med ena benet över kanten.
Din sorg.
Min sorg.
Du kommer att vara bäst på att hitta vägen in i den.
Och det enda råd jag vill ge dig är just att våga den resan med öppna ögon
när det är dags. Jag är glad att jag genast stängde min dörr för den som
ville få mig att skynda på stegen. Jag är tacksam för så många som
har orkat lyssna på och läsa mina ständiga upprepningar.
Sorgen förändrar oss, den förvanskar oss inte, den får oss
snarare att hitta oss själva, se våra styrkor och svagheter
i ett nytt, klarare ljus. Den förändrar oss på så sätt, vi blir
mer sanna. Eller, det är så den har förändrat mig, bör jag skriva.

Det är ofta, inser jag, som orden "jag grät" står här.
Du får inte bli rädd för sådant. Gråten är inte av ondo, den finns och jag
behöver helt enkelt berätta att det är så, värre är det inte.
Skrattet finns också. Det finns inte längre samvetskval i de stunderna,
men melankolin följer i dess spår.
Varför finns han inte här och ser mig le? Varför hann vi inte detta?
Kan du höra mig? frågar jag tyst. Skrattar du med mig nu?
Det har gått åtta månader. Jag tappar orden trots att jag inte vill.
Det är inte det samma som att förlora tankarna,
de finns, finns och formulerar sig ständigt på insidan.
Men jag orkar inte skriva ner dem,
bevarar dem inte, delar inte.
En trötthet har kommit över mig, den blir inte
mindre när jag ser hur andra väljer att gå vidare.
Men styrkan finns också.
Mitt tempo är långsamt. Nej, jag har inte fastnat.
Inte heller flyr jag min saknad.
Även den tid som är nu ska jag minnas.
A year of magical thinking. Joan Didion valde en sann titel,
aldrig har tankarna svävat så som dessa åtta månader,
tyngda av det svarta trotsar de alltet, blir klarare, vägrar sjunka.

Näktergalen sjöng nyss (han är tidig) och jag grät.
Göken gol häromdagen, i norr. Det är som det är,
så som det ska vara och jag skyggade inte. I fjol hördes den i
söder och jag vägrade lyssna. Hur kunde jag annat den våren?

När någon frågar hur det är säger jag ofta just de orden -
"det är som det är". Det är inte att ha gett upp, tvärtom är det
så nära som jag kan komma tilliten just nu. En acceptans.
Han dog. Det är som det är.

Och musikersonen gråter. Han och flickvännen har brutit.
Jag försöker inte trösta, vet hans mörker, lyssnar men ger inga
råd när han delar sina tankar med mig.
I kärlekens spår går sorgen, kanske blir vi inte hela utan att ha fått
uppleva dem båda.
Det är som det är.

torsdag, april 24, 2014

Min sorg är stor.
Orden skimrar, låter sig bäras.
Det stora svarta är sprunget ur
den största glädje som gavs.

onsdag, april 23, 2014

Dagar försvinner, dagar kommer. Jag är stark en stund,
för att falla djupt nästa. Vårvärme och grönska,
snart kan jag gömma mig helt i det lummiga,
ta skydd där, istället för i mörkret.

Jag tystnade, rädd för att göra omvärlden besviken,
någonstans har jag ju fått för mig att man vill se mig gå framåt
fortare än jag gör, både i vardagen här och i skrivandet.
Det är en feltolkning antagligen, men jag sväljer ändå,
går i ensamhet, biter ihop, funderar.
Hos psykologen gråter jag sedan ut hejdlöst, gör mig av med allt
som har varit inkapslat. Han är fantastisk, säger att vi pratar om
det mest existentiella och att gråt är nödvändigt. Den respekt han
möter mig med och det allvar han tar sorgen på är det som håller
mig vid liv tror jag ibland. Jag önskar det inte var så, vi människor
borde räcka till för varandra utan sådan hjälp som jag får,
men jag har accepterat att det är en utopi. Så jag gråter,
förklarar, och gråter igen. Det är den mjuka uppmärksamheten
från någon som uppskattar olikheter vi behöver när livet krisar,
jag ser tillbaks på mina försök till "självläkning" för många år sedan
då annat behövde få komma upp till ytan och inser att jag på många
sätt gjorde rätt även då - jag vågade se och gå igenom lagren av
det skadade. Men, för att berätta den gången ville jag lyssna samtidigt,
och jag lyssnade för intensivt, jag är sådan, kunde inte annat,
såg upp till, lyssnade, ville hjälpa, ignorerade tomheten som smög
längst in i mig när mina ord om mitt föll i tomhet.

I sorgen möter man alltid någon, sa den klokaste vännen som har kommit att
betyda så mycket. Hur rätt har hon inte? I sorgen möter man alltid någon och
det är en nåd. Där ligger min tacksamhet. I sorgen står du ensam, avklädd,
utan förmågan att skyla dig. De som ändå orkar se dig, får ditt sanna jag,
de som ändå orkar se är kanske de som inte letar efter sig själva just i det ögonblicket?
Jag tystnar ibland (som jag skrev), rädd för att bli suckad åt.
Mina tankar går i spinn och det jag säger ena minuten vill jag rätta nästa,
det är det enda sättet jag kan gå vidare på, genom att följa trådarna, nysta ut.
Orkar du följa med mig i de svängarna?
Jag är en sörjande människa, en därför ensam människa.
Jag är också en människa omsluten av nåd.
I den vill jag vila.

Sedan tar jag tag i mig själv, firar Påskens alla dagar, de som
idag har fått en djupare innebörd.
"Jag stiger ut ur min skugga" sa en underbar ung kvinna,
ord jag bär med mig.

Köksträdgården ska på sikt hela mig tänker jag också,
tomatplantorna planteras om, gurkan tittar upp,
lök och morötter är i jorden, potatisen förgror och ramslöken är skördad.
Jag orkar jobbet och är tacksam över att jag tackade nej till sjukskrivning.
När skulle jag ha känt mig redo att återvända efter en sådan?
Aldrig. Jag blir ju inte den människa jag en gång var. Aldrig.
Är det därför vissa flyr mig och andra kommer nära?
Varför står inte alla ut med att se förändringar, fortfarande
grubblar jag över det. Är det för att det var en spegelbild
vi tyckte om, som vi trodde oss se? Ett ansikte som nu skrämmer,
som påminner för mycket om skörheten i att vara just människa?

Hur ska jag kunna förklara alla tankar jag har om döden?
Om livet som bara är tillfälligt?
Om trösten i en medaljong som oförklarligt återfanns,
om mjukheten i slitet blått tyg?
Hur ska jag kunna förklara för dig?
Jag vill försöka.

torsdag, april 17, 2014

I sorgen är man ensam, i periferin finns livet,
det som fortgår. Så klartänkt är jag att jag vet det, 
ser det, men det gör ingenting lättare. Tvärtom ger det mig 
dåligt samvete, allt jag inte är, allt jag inte blev. 
Mina underverk är kloka och ömsinta trots att de inte delar min avgrund, 
säger att de har lärt sig så mycket om livet, men jag önskade  
dem inte detta, ville inte att de skulle se mig så vilse som nu. 
De skulle se mig skratta som jag aldrig skrattat förr. 
De skulle se mig lugn.  
De skulle förstå ordet hemmahamn. 
Tankarna, jag får ingen ordning på tankarna. 

Vem vill inte orka finnas för andra, orka glädja omvärlden, 
hjälpa där det går? Vem vill inte sådant?
Krigarprinsessan och jag tillbringar en dag i veckan tillsammans, 
en glädjedag när hon motar undan mörkret.
Oftast faller jag hårt när jag väl kommer hem, det är som jag skrev, 
mängden tårar verkar förutbestämd men kan med en kraftansträngning sparas.
Jag betalar dyrt, med en enorm trötthet både psykiskt och fysisk
som följd, men det är en investering i framtiden. Hennes.
Min egen? Jag är inte där än, den känns fortfarande som en 
transportsträcka mot något diffust. Mot vilan.

Och jag ville skriva om tröst. Om oss människor, om varför somliga flyr
och andra vet precis vad som är rätt även om de inte tror det själva.
Jag ville skriva om vänskap. Om ny och stark sådan men framför allt
vill jag rensa mitt inre på tankarna kring den vän som svek. Som tystnade
så totalt eftersom jag sörjer. Vad är det vi söker i andra människor? 
Är det bara en glimt av oss själva som vi sedan inte står ut med när
den blir alltför smärtsam?


tisdag, april 01, 2014

Planet som hotar störta, paniken, gråten.
Liknelsen om hur du måste ta på dig din egen syrgasmask
innan du kan hjälpa andra, är klok, så klok.
Men jag vet inte var min mask är.
Jag vet inte hur den ser ut längre, vet inte var jag ska leta.
Hittar inte.
Och jag kan inte andas.

tisdag, mars 25, 2014

Bra dagar följs av hjärtslitande nätter,
sedan kommer nya dagar. Jag styr inte.
Kan inte styra.
Var hos min p-s-y-k-o-l-o-g i morse.
Det är åtminstone bra tänker jag varje gång,
jag som inte har någon tidigare erfarenhet av sådant.
Han har blivit en av de kloka punkterna i det svarta, ger mig långa pass,
bekräftar vilsna tankar, låter mig snörvla och fundera högt.
Sex månader är ingen tid för det jag har varit med om säger han,
vägen är lång.
Så jag gråter, pratar, pratar, gråter, han lyssnar, ritar några bilder
och mitt i allt kan vi skratta åt att jag t.o.m lyckas få
skuldkänslor över att ta upp hans tid.
Jag får betalt ler han och jag hm:ar att
ok, du kunde ju få någon mycket "vanligare" än mig annars.
Så är det faktiskt.
Min styrka är mina känslor, hur jag vänder och vrider
på allt, vill dela med mig. Inte gömma undan.
Jag går vilse, hittar rätt, trasslar in mig, reder ut,
vill förklara.
Och jag känner tacksamhet över mycket, bl.a att jag
inte har behövt ta något lugnande alls.
Istället gråter jag.
Insvept i ett mjukt påslakan som fortfarande doftar sömn och kärlek,
gråter jag ut min saknad.
Varje natt.

måndag, mars 24, 2014

Skrivandet är nyttigt och jag borde försöka sätta ord på
dagarna oftare. Det är som om en viss distans infinner sig,
när man läser sitt eget igen, ser det utifrån.
För mycket "tänkande" i orden måhända men sådan är verkligheten
att försöka stuva undan är meningslöst. Ingenting handlar om att
fastna i gamla hjulspår, den väg jag går på är ny, tror du
någonting annat har du inte sett sorgens och fasans landskap ännu.
Det är mörka ord här ofta, vilket jag anar kan ge en
felaktig bild, få dig att tro att jag är en alltigenom svart själ.
Jag är ledsen nu, hur skulle det se ut om jag inte var det,
efter allt det som skedde? Jag är ledsen nu, han är värd de tårarna,
men fortfarande sker de där små, ofattbara sakerna som får mig att
tro att han finns och hjälper när det blir för mycket.
Så mycket i livet kan inte förklaras, varför skulle döden var annorlunda
skrev en vän till mig.
Lite mer än sex månader har gått.
Det är allt!
Sett i ett livsperspektiv är det ingenting och jag bestämmer mig
för att aldrig ha dåligt samvete. Ett år. Sedan ser vi hur jag mår.
Ok?
Därute har morgondimman lättat och solen lyser. Just nu, just nu,
har jag lugn i sinnet, acceptans och snudd på en viss tilltro till mitt.
Stunder som dessa kommer lika plötsligt som de då jag faller,
jag styr inte men stannar i nuet, vilar när vila ges,
inser att mitt är speciellt.
Få, om någon, har varit med om det jag var med om.
Intuitionen, jag skulle ha lyssnat på den långt tidigare men
nu vet jag (och många med mig) att jag ser vad andra
inte nås av.

Och det finns så många lyckliga minnen, de är i sig den största av gåvor.
Hellre verkliga minnen än luddiga fantasier om sådant vi hoppas ska ske.
Du gav mig så mycket. Skriver jag.
Kaffet kallnar, luften är sval, i morgon väntas snö.
Min resa blir lång.
Men det finns rastplatser. Jag vill att du vet det.

söndag, mars 23, 2014

Tröttheten som ständigt är närvarande,
avgrunden jag handlöst faller ner i trots att jag inte vill.
Hur tog de som också säger sig ha varit här upp?
Jag försöker läsa mig till svaret, men tror inte på orden.
Ingenting är som mitt hulkar jag tyst, ingen var som han.
Ingen. Just så sa ju prästen också den dagen
"They don't make them like that anymore"
och kapellet fylldes av stilla gråt.
They don't make them like that anymore.

Dagarna som går. Vintern blev mild, rosmarinen har övervintrat
nergrävd bland vitlök och fjolårspersilja och jag plockar en skål
full med kvarglömda gulbetor.
Jag tog tag i växthuset och kryddgården också,
har börjat rensa så smått i trädgårdslandet, men ännu inte sått ett
enda tomatfrö. Jag hittar inte glädjen, min själ tycks inte längre följa
mig dit, vägrar samsas men den svarta, fuktiga myllan.
Jag vill trötta ut mig, ber att min tid ska gå fort.

Som en paradox, trots att jag inte vill mer nu,
köper jag starkaste dosen B-vitamin.
Ingen påminner den som sörjer om hur kroppens depåer äts upp
men damen i hälsokostaffären säger, med ett vänligt tonfall,
att det som sker är fullkomligt naturligt för någon som mig.
Åtta av mina tio en gång starka, lättskötta naglar fick i oktober
breda vita fält tvärs över vid roten,
sex månader, så lång tid tar det för en nagel att växa ut.
Nu är de fransiga, trasiga, sköra.
Kropp och själ följs åt.

lördag, mars 08, 2014

Vårsolen. Jag satte mig på stolen
där jag brukade sitta. Utsikt över fälten,
ljudet av en porlande bäck, duvor som har hittat hit igen,
trollhassel med ljusgröna hängen.
Valnötsträdets svarta grenar.
Nedanför finns mycket av det jag en gång höll
så hårt i, det som jag format, det som på
många sätt var min rustning, min sköld mot en
värld jag inte visste om jag tillhörde. Min mur mot
aningen att allt skulle kunna vittra sönder, att något
sannare fanns. Där nere står växthuset med rutor som
måste tvättas, köksträdgården väntar på att bli grävd,
kryddgården borde rensas.
Jag satt kvar i fem minuter, längre gick inte.
Ljuset skrämmer mig, på allvar. Jag orkar inte vara synlig
i min vilsenhet. Så djupt sitter det i mig detta att le mot andra,
så djupt att det sker automatiskt trots mina insides skrik.
Och med tårarna kommer känslan av att vara hemlös.
Mitt mörker är större än sorgen i sig, sorgen och saknaden som sveper
sin mantel runt mig har ytterligare ett lager, det existensiella rämnar.
Förklarar det vidden för dig?
Förstår du då att jag måste få älta här, utan ork att ge dig något
i retur?
Jag såg, jag segrade, jag fann mig själv.
Sedan förlorade jag.

Vi vill räcka till för andra, men viljan innehåller inte alltid orken.
Förlåt.

tisdag, mars 04, 2014

Jag öppnar takföntret och ligger kvar länge i sängen.
Våren är på väg, ett genomskinligt ljus, fåglar som sjunger,
tankar som inte låter sig fångas. Ofärdiga sådana.
Är han lycklig? Är han stolt över mig, över vår kärlek,
över hur jag har en plats i andra, förknippad med minnet av honom?

Han vill inte se mig tröstlös, han ville mig allt väl,
han vill så fortfarande.

Att våga följa tankarna, inte skämmas för försöken
att sätta ord på dem, är att göra det som måste göras.
Att skriva dem här är att se dem,
att prata med min lyssnare är att höra dem (han är fantastisk).

Igår suckade jag, sa att nu kommer ljuset alla längtar efter,
jag kan inte gömma mig.
Du ska visa dig, skrattade lyssnaren, gömma dig behöver du aldrig.
Samtidigt, trots skrattet, ser han min svarta smärta,
är allvarlig, förringar aldrig det som skett.

Och jag ska försöka sätta mig ner och andas,
hitta den lycka som går jämsides med oss,
bära ömheten nära. 

måndag, mars 03, 2014

Min längtan är osynlig, jag vet inte
hur eller vad jag ska skriva längre.

För den var den var märkligt nog den eviga drivkraften,
fick mig att leka med orden,
hjälpte mig att leva i nuet,
var mitt rättesnöre när jag stundtals famlade mig fram.
Jo faktiskt, mitt rättesnöre.
Lev väl, var varsam med de som behöver dig,
gör rätt och en dag blir du belönad.
Men glöm samtidigt aldrig din själ.
Ungefär så.
Det lilla fick bli det stora, så gör man för att finnas
här och nu. Brödet som jäser, oreganon som blommar,
kängornas kliv över lerig åker.
Livet jag levde var den jag var.
Den diffusa längtan, den som låter orden sväva,
blir som en långsam dans, tilliten din kavaljer,
vemodet din tunna sjal.

I en låda hittade jag ett utkast till en dikt, gammal,
för personlig, lite banal, ingenting jag är stolt över.
Men det jag skrev skedde senare.

Längtan är inte alltid en fantasi,
min längtan hade längtat som jag,
vi bokstavligen seglade in i vår hamn.

Och orden.
Viskande, berättande, skrattande kände vi igen oss i varandra.
Orden fanns i våra mjuka fingertoppar, i ögonens lugn,
i hjärtats slag. I dåtid och nutid och framtid fanns de.
I tystnaden fanns de.
Nu är det svårare.


"Har alltid vetat att det sker
en dag.
Vi ser varandras jag.
Ditt leende, din hand,
du hittar mig. 
Du hjälper mig iland.
Och inga ord behövs
för att förklara,
Och ingen räds att tiden har
satt spår.

Visst går det att få liv
till låns
i väntan på det rätta?
Vi vet det nu.
Har båda levt med
gömda minnen,
drömt och väntat.

Får bli varandras 
sista andetag."

(och jo, den är stolpig, idag som då,
men värd att sparas)

söndag, mars 02, 2014

Längtan skall vara vacker.

måndag, februari 24, 2014

Min kropp är som ihophållen av något vitt ärmlöst när jag vaknar,
det är det enda, får jag för mig, som håller ihop mig,
gör att livet inte försvinner.
Jag gråter innan jag har stigit upp.
Förnimmelser som dröjer sig kvar, ändå minns jag aldrig drömmarna,
han finns inte i dem och jag tror det är något fel på mig,
tror han har övergivit mig för att han inte orkar min gråt.
Nej, lugnar man, det är för tidigt helt enkelt, sorgen är för tjock,
för ogenomtränglig, allt har sin tid.
Livet är inte som i litteraturen, där har man bråttom med  det mesta,
där drömmer du genast och sätter ditt eget först.
Inte ens kärleken och döden lyckas man beskriva med sin verkliga hastighet.
De överrumplar oss på mindre än en hundratusendels-sekund.
Varför tror vi att andra någonsin ska förstå?
Vi faller, och allt blir tyst. Vi faller.

I torsdags sjöng lärkan för första gången.
Jag stillnade, saknade och grät, ändå sjöng hon.
Hörde du, skriver jag till honom. Hörde du?
Du borde vara här, vintern blev inte så lång som du fasade för.
Kom, vänd om, var hos mig nu.

onsdag, februari 19, 2014

Det är milt och grått, alldeles vindstilla och
vore det inte för bäckens porlande skulle världen
vara ett vakuum nu.
Hur tar jag mig igenom dagarna? I efterhand är det
så enkelt att säga "det gick" men i stunden är känslan
tröstlös. Kanske är det just den förnimmelsen man glömmer
när man tecknar ner något i efterhand?
Ingenting jag gör är för egen glädje, det är andras leenden
som driver mig, en livslång önskan om att inte svika,
att finnas till hands, att undvika vara den som skär alltför djupa
sår i de som älskar mig. Så jag stiger upp, jag dricker mitt kaffe,
jag bär in lite ved och går ut med hunden. Vissa dagar kör jag till
jobbet och en dag i veckan är min och krigarprinsessans alldeles speciella.
Jag tar foton av henne som jag visar världen och stunderna är
i sanning fina, jag ljuger inte när jag säger så. Men glädjen
är inte beständig, varje leende betalas med tårar så småningom
och med trötthet, förlamande utmattning. Fast jag inte vill det.

Hur skulle jag ha handlat om detta som nu händer mig hade drabbat en
vän? Fortfarande grunnar jag över frånvaron. Över att den "syster"
jag satte min tillit till inte hör av sig. Det blir som ytterligare ett sår i det
oläkta stora. Ett tecken på att jag inte duger som den jag är.
Att jag är oförmögen sann vänskap.
Att jag inte passar in någonstans, och nu finns inte längre ett pussel,
nu saknas inte längre en bit, nu är de alla borttappade och jag ser inte helheten.
Om igen slår det mig att mörker i nutid antagligen skrämmer,
att den vi tröstar behöver ha gått igenom för att vi ska kunna ta emot
och ge. "Se på allt du har, det blev ju så bra ändå" säger vi då till varandra.
Och hela tiden finns hoppet och tilliten där. Att en dag hittar vi mer.
Eller kan vi kanske bara trösta om vi själva är i ett liknande mörker?
För där i ljuset förtränger vi det som var, vill inte minnas nattens mardrömmar,
orkar inte bli påminda om skräcken som bodde även i oss.
"Se på mig, jag klarade det" försöker de som lagt undan och gått vidare
lugna med. Men, förstår ni inte, i sorgen tror vi oss vara den mest drabbade
utav alla och sådana ord tränger inte igenom manteln som ligger tung
över våra axlar.
Och så mycket förminskar jag mig att jag inte tror mig om rätten till
lyckan du vill visa fram.
Det räcker att finnas vill jag viska, det räcker med att berätta att du
fortfarande tycker jag är värd att hålla kvar i din stora vänkrets.
Men jag lägger band på mig. Orkar inte tystnad i retur.

Och någonstans sjunger en ensam fågel en mild februariförmiddag.
Om imorgon kommer blir jag en av dem som kan säga
"jag tog mig igenom ännu en dag".

torsdag, februari 13, 2014

Man pratar ofta om den randiga sorgen,
framför allt barn är duktiga på att gå mellan rummen.
Ständig rörelse.
Jag är inte där ännu att jag kommer över tröskeln,
det händer dock att jag står vid den, ser solljuset
som strilar in i den andra kammaren, anar
att även den är en plats som finns inte bara i minnet,
inte bara i det förgångna.
Och jag påminner mig den kloka psykologens ord om
att det inte finns någon brådska. Jag försöker om igen hitta
känslan som emellanåt är så stark, den att han inte har släppt
mig vind för våg, att han hjälper mig ta stegen när det är dags,
när han ser att han kan sätta ner mig mjukt där jag känner mig
trygg. Tills dess står jag stilla, övar mig i att se konturerna i
det mörka. Känner hans hand i min.

Och tankarna rör sig, mellan tvivlet på jaget och viljan att
trots det visa det som för mig är realiteten. Att sorg tar tid,
att sorg är svårt och tröst inte räcker hela vägen dit de som
försöker önskar. Så, ska jag skriva måste det vara nu,
mitt i det svarta, för bara då är det en sanning och bara
sådana hjälper oss vidare i verkligheten.

Nyss fick jag ett mejl med en enkel vägbeskrivning
och imorgon ska jag ta tåget och luncha igen med
hans goda vän, som verkligen vill träffa mig.
Jag tar emot vänskap, vill våga det, vet att han gläder sig
åt att hans förflutna söker upp mig, ser mig.

Det är att stå nära tröskeln,
ana ljuset.

onsdag, februari 12, 2014

Nej, man ska inte skriva så svart som jag gör.
Livet är föränderligt, vi rår inte på det och det är
en acceptans att sträva efter.
För att skriva om fasan ska man ha gått igenom den,
kommit ut hel och ren på andra sidan, först då blir
orden meningsfulla för andra att ta del av, då när du själv
har lärt dig hantera smärtan.
Vi vill ju lyckliga slut.
Sägs det.
Vi vill hopp.

tisdag, februari 11, 2014

En kort stund idag trodde jag det skulle gå att skriva  
något här om tillförsikt, om snö som smälter bort och styrkan
man får av att finnas i mörkret. Jag ville skriva något om mitt gamla
mantra - livet är föränderligt. Om hur det en gång bar mig genom sådant
som jag då tyckte var fasor, då innan jag på allvar förstod ordets verkliga innebörd.

Men jag faller, ögonblicket är borta och kvar finns bara den ständiga förtvivlan.
Hur är det möjligt? Detta? Hur fortsätter vår värld att snurra,
hur fortsätter vinden att viska, hur reser sig de sörjande och går igen?
Tankarna orkar inte längre fullföljas, varje litet leende jag ger verkar
behöva betalas dyrt av tårar några timmar senare och jag begriper inte hur
jag ska orka morgondagen, nästa vecka, nästa år.
Jag vill inte.
Fem månader i dag.
Det är ingen tid. Ändå är det all tid. Tid som har förändrat mig fullständigt.
Fem månader och jag vill inte mer.

lördag, februari 08, 2014

Då, när det ofattbara var färskt, ställde min dotter
frågan "när på dygnet är det värst?"
Bra, eftersom så konkreta frågor visar att den som ser dig
också vill veta.
"Morgnarna" svarade jag "de är värst".

När du slår upp ögonen och minns, inser att verkligheten har gått i kras,
då är paniken inte hanterbar alls. Det hände gång på gång att man gjorde
misstaget de första veckorna att väcka mig, ställa en kopp kaffe på
sängbordet, säga "hejdå". Jag grät förtvivlat över något jag såg som
oerhört brutalt, drog täcket över huvudet och skrek i förtvivlan.

Så småningom vänjer man sig, minns inte längre hur det
känns med tillförsikt och längtan. Redan innan
jag slår upp ögonen händer det visserligen att jag har gråtit,
men oftast är jag helt enkelt bara inställd på tomhet.
Ligger kvar och funderar lite, stiger sedan upp och gör kaffe.
Nu är kvällarna värst. Det är som om mängden tårar per dygn
är förutbestämd och ju bättre dagen har varit
desto hårdare faller jag på kvällen.
Faller av små, små detaljer som jag skrev tidigare,
av små saker som borde ha blivit vårt liv.

Nu ska jag plocka undan, göra iordning brasan tills dess mörkret faller,
slänga sopor, plantera mejram- och basilikaplantor i krukorna där
amaryllis blommat ut.
Är det överlevnadsinstinkt att inte vilja se döda blommor?

Den tanken får mig plötsligt att snyfta till.

fredag, februari 07, 2014

Vi går så olika fort fram, jag vet det gäller i allt och jag
hyllar individens rätt att ta steg först när tiden är inne.
Men jag, här i det svarta nu? Som vanligt är jag mer förlåtande
mot andra än mig själv, förtvivlad över att jag är den som inte
håller jämna steg med omvärlden ger jag mig själv skulden för
att jag fortfarande inte har kommit vidare.
Jag är inte en osynlig grå person som aldrig i något sammanhang
säger vad jag tycker, så missförstå mig inte, ofta är jag tvärtom
för impulsiv och delar med mig av många tankar.
Men jag är försiktig med att pracka på människor MIG, speciellt
i det tillstånd jag befinner mig nu. Å andra sidan visst, jag har
heller aldrig kastat min lycka över andra.
Varför stoltsera liksom? Varför vilja vara så duktig?
Sådant har jag aldrig förstått.

Nu är jag avskärmad, får jag för mig. Ensam inspärrad.
Igår gick det upp för mig att jag numera aldrig gråter
framför någon annan än min psykolog.
Det i sig är sorgligt, inser ni hur sorgligt?
Jag som sörjer honom (till skillnad från många som trots allt har sin
trygghet kvar i någon annans bultande hjärta) i den
framtid som inte blev, mer än i dåtiden som var, är ensam.
Morgondagen som inte överhuvudtaget finns är ett mardrömslikt
maraton av tomhet för mig. "Omfamna livet älskade Y"
skrev någon och ville mig verkligen allt det bästa, det vet jag.
Men hur gärna jag än vill så kan jag inte!
Jag ser glädjen i krigarprinsessans ögon, känner hennes starka armar,
nu bär hon mig tänker jag, inte tvärtom. Och jag lyfter varsamt lilla minsta,
sjunger för henne med bruten stämma, lyssnar på hennes försök att härma.
Men nuet är för flyktigt och denna kärlek är inte densamma som den jag miste.
Jag försöker läsa trots att alltför många fraser, helt tagna ur sammanhanget,
väcker osannolika associationer till något som antingen var
eller borde ha blivit, vilket gör att sidorna tar tid samtidigt som
bokhögarna växer (jag tror ju att böcker är räddningen alltid).
Jag vill inte städa längre.
Min garderob är överflödig, det händer att jag tittar in där, det slutar
ständigt med att jag klär mig i en av de två svarta klänningarna,
varierar koftan ibland och sjalen, men inget annat.
Jag är blek.
Jag äter dåligt, sover inte bra, hittar inte de ord jag söker,
ser allt som förgängligt och undrar varför alla tycks konsumera
till ingen nytta. Jobbet tömmer mig på kraft trots att jag ger extremt
lite jämfört med hur det en gång var, ändå tröttar det ut mig fullständigt.
Jag var på väg in i väggen redan för ett år sedan har jag fått höra,
men det var en annan sorts mur framför mig då.
För någon fanns som sten för sten varsamt plockade ner den.

Jag blottar mig här.
Ännu en upprepning.
Som för att lägga tyngd vid det som redan sjunker.

måndag, februari 03, 2014

Vill du verkligen veta hur det känns?
Det är inte mycket som är bra, stunderna när tillvaron
fungerar är flyktiga, glädjen går inte att hålla kvar,
hinnan är så tunn mellan verklighet och varande,
så tunn att den inte bär.
Inte ens krigarprinsessans armar runt min hals
eller lilla minstas ansikte i min halsgrop håller
mig flytande.
Och jag funderar på varför jag inte
gör det som så många gör, skönskriver min tillvaro,
blir en av de envisa som ständigt letar små guldkorn
att visa upp?
"Fem tips om dagen på hur du överlever det du inte trodde du kunde."
Typ.
Men jag vill ärlighet, det är det enda jag vill, det enda jag tror
kommer att rädda oss, därför vill jag att du vet att det är svart.
Länge.
Kanske finns det olika sorters korn för jag ser igenom självbedrägeriet,
guldet är bara sand som någon sjöng och jag vill
begravas i den, slippa detta nu.
Om du letar fram mitt skriv om ett par år så visst,
kanske ger jag dig lön för mödan,
finns kvar här, skriver om annat än smärta.
Glad men på ett annat sätt än förr,
glad men aldrig densamma.
Glad men aldrig, aldrig lycklig som då.
Kanske.

Ingen orkar med människor som är ledsna på allvar, är det inte så?
Det är därför vi skaffar oss masker.
Värst är väl att somliga hör talas om dessa masker och tror att man
måste bära dem långt innan man blivit en börda för andra.
Så onödigt.
Vi är alla människor, små och sårbara. Vi borde dela mer, bli belönade med
igenkänningen i varandra. Vi borde lära oss att ingenting finns
att skämmas för,
att vi alla faller ibland, att tröstandet tar tid och kraft.

Ett av de blad jag tog från hans mycket gamla monstrera, den från
barndomshemmet, lever fortfarande och har fått två vita små rotskott.
Jag gråter när jag ser dem, tänker att det är
som om han vill göra allt för att trösta.
Men tänk om den ändå vissnar, dör? Tänk om jag inte
kan hålla den vid liv heller?
Och i inboxen ligger ett mail från hans vän,
han som besökte graven förra veckan och la en sten från oss båda där.
Han vill träffa mig igen i veckan och jag gråter för det är som om omsorgen
kommer när det är som mörkast.
Som om han vet när han måste puffa på andra så att de tröstar mig.

Jag är förtvivlad.
Jag sitter i sängen och gråter.
Jag är övergiven.

Sorg går inte över på ett par månader,
sorg gör så ont att ord inte finns.
Ändå vill jag försöka berätta.

fredag, januari 31, 2014


Svårt för att skriva nu, ändå finns ett behov av det.
Ute är grått, kallt och vitt eftersom snön vräker ner.
Jag bestämde mig för att både tvätta sängkläderna och
frosta av frysen idag, just för att orden inte hittas.
Det kanske är ett sundhetstecken, detta att jag hela tiden försöker
göra vanliga saker, samtidigt blir det ett svek. Världen får inte vara
normal längre. Får inte. Är inte.

Detta att vara rädd för att glömma,
tack Ann för din kommentar
för det handlar om precis det du skrev.
Jag går vidare (inte för att jag vill men ändå), får jag det för honom,
vill han se mig lycklig? Ja säger ni säkert, men vad vet ni?
Han ville ju vara lycklig med mig.
Jag är rädd för att vi inte ska betyda något.
Han ville vara allt för mig.
Jag är rädd.
Och i rädslan bor känslan av att ingenting längre
b-e-t-y-d-e-r något.

Det snöar så mycket. Jag ville hänga ut hans påslakan för luftning,
inte tvätta, aldrig tvätta, bara ge honom lite syre.
Men det snöar så mycket.

onsdag, januari 29, 2014

Det finns tystnad. Och tystnad.
Jag åkte till Irland ett par dagar. Ville verkligen  
försöka göra något normalt. 
Försöka, försöka, försöka.
Människor jag känt i 30 år som visste vad som har hänt, 
mitt hopp var perspektiv, samtal, fördjupad vänskap.
Så, de var överlyckliga över att se mig.
Men inte ett ord om mitt helvete, 
så fort vi var nära gick någon en omväg. 
Jag är inte en person som tar plats, 
tro inte det, ville inte älta, inte ständigt prata om det, 
men att inte alls få nämna, berätta vem jag är idag? 
Och jag som är annorlunda eftersom sorg gör oss till något nytt, 
blev utsuddad, tvungen att gömma mig varje gång tårarna brände 
och jag föll. 
För faller gör jag, 
kan inte hjälpa det.

Mitt är ett pärlband. Stor lycka, fasansfull tragik
och jag vet att det skrämmer. 
Ingen vill behöva vara med om det jag var med om.

Det finns tystnad och tystnad.
Jag hittar inte många ord längre så snälla, 
vi sitter här tillsammans.
I den trygga sortens tystnad.
Ok?

torsdag, januari 23, 2014


Jag är, förutom sorgen, i (trauma)kris, säger lyssnaren.
Sorgen är den jag skrev om tidigare och den kommer att finnas kvar, 
kommer inte försvinna. Kris är något man skulle kunna fly från 
genom att just glömma, gömma sig. Skulle jag visa tecken 
på att göra det skulle han (lyssnaren) vara orolig. 
Men, säger han, jag vänder och vrider på allt, 
ser på det, inser att jag är förändrad, sätter ord på mig. 
Så han är inte orolig för mig där heller. 
För det viktiga är just att vända och vrida på det som har hänt, 
våga se på det.
Jag kommer inte att glömma. 
Och det är bra. 
Jag har blivit någon annan och det är också bra. 
Men jag har så ont i sinnet, mitt hjärta har gått sönder,
min längtan är försvunnen. 
Det är väl inte bra?

Det ofattbara har hänt. Det o-fatt-bara har hänt och
ingenting blir någonsin som det ska.
Det är väl inte bra?