måndag, december 30, 2013

Skrivet här, på många vis är det ett sätt att föra
alla de samtal jag annars känner skulle trötta ut de
som finns och trots allt orkar lyssna. Dessa ständiga
upprepningar, detta ältande ur mitt innersta, denna vanmakt
som äter mig, upptar mig. Som passiviserar så pass
att jag sällan orkar ge mycket tillbaks till de som förtjänar det mest.
Att skriva här leder i bästa fall (åh tro mig, verkligen) vidare till
vänskaper ansikte mot ansikte dessutom.
Vi startar med insidan, den som jag tror är vårt verkliga jag
och utsidan blir allt som oftast självklar, onödiga hinder redan undanröjda.
Jag är så tacksam för dig som läser.

Att våga stå stilla i sorg, inte fly den, det skrämmer många
har jag insett. Att stå stilla betyder bland annat just att få berätta,
om och om igen, både om smärtan nu och om den glädje som fanns då.
Att få berätta mitt, att inte bli avbruten eller analyserad gällande
varför blir för mig som sörjande oerhört viktigt.
Varför jag älskade, varför jag våndades, varför jag ville.
Att få berätta om lyckan som tedde sig som en saga
och därför blir nära nog lika ordlös som sorgen.
Och jag tänker ofta på Marias ord -
En klyscha är en klyscha tills dess du har upplevt den.
Vi var en sådan, något för alla som någonsin burit
på en längtan att avundas.
Och jo, det tål att sägas ofta.
Jag är inte dummare än att jag inser att vår väg,
den som låg framför oss, hade blivit svår vad gäller somligt,
en stig av mossa men även med höga hinder att ta sig över.
Inte olik den jag gick på den sista dagen i mitt levande liv.
Men den stigen var verklig, vi hittade den. Den fanns.

Jag lägger sällan in bilder i bloggen. Häromdagen fick jag dock två
skickade till mig av en omtänksam bloggvän. De säger mycket om hur
sorgen känns och ligger därför här i marginalen nu. Tack K.
Jag bytte namnet också, den gamla titeln är inte aktuell,
tillhörde ett tidigare liv, ett sökande som gav frukt.
Jag ska påminna mig somligt speciellt, minnas den intuition som har lett mig.
Den har besannats vad gäller så många skeenden,
är därför omöjligt att blunda för.

Och jag måste, en dag, få skriva om glädjen som kanhända ter sig
som en klyscha i dina ögon.
Den som går hand i hand med sorgen.

lördag, december 28, 2013

Benjaminfikusen står snart helt naken.
Mitt träd, tre meter högt, köpt när jag var 14.
På nätterna ligger jag i soffan och hör ljudet av
fallande liv.
Liv skrev jag, inte löv.
Och jag undrar om den kommer att överleva.

Jag vill skriva men vet inte om vad.
Det är inte mycket som stämmer längre,
inte på något plan.
Jag är inte den jag var,
vet ju nu att man kan älska just så
mycket som man blir älskad.
Sedan saknar man,
just så mycket som man älskade.

Det farligaste ordet i mig är
transportsträcka.
Det är också det sannaste.

torsdag, december 19, 2013

Que sera, sera sjunger den tjeckiske tiggaren
sittandes på sin stol invid husväggen.
Jag orkar inte plocka fram plånboken.
Han möter min tomma blick med ett leende och jag tänker
att orden i sången säkert tolkas hoppfullt av många,
för mig är de ett hånfullt statement. Det som blir, det blir,
någon vrider envist upp mig trots trasigt maskineri.
Rörelserna blir ofullkomliga, ofrivilliga, obskyra.
Kalla det inte levnad, jag vet sanningen. Livsuppehållande
är den rätta benämningen.
Ingen frågade mig vad jag ville.

Det regnar. Människor som försöker prata med mig
suckar över gråhet, över hur trötthet och humör påverkas.
Jag vägrar svara, vad är vitsen med kallprat när jag vill närhet.
Jodå, jag vet att jag tycks omöjlig, det är det jag vill visa här.
Jag är svår, du får en bild av den oresonerbara sorgens gård,
denna märkliga plats som är min. Vi vet så lite om vanmakt och
inte tillräckligt många vågar sitta stilla och lyssna på gråt.
Ändå, aldrig hade jag velat vara utan den som får mig att gråta.
Så förunderligt är det.

Fågelflocken som äter av fallfrukten är en gåva.
Tröst jag tacksamt tar emot.

onsdag, december 11, 2013

Jag är ledsen. Det är ett understatement givetvis
men ordet har ju trots det en tydlig innebörd.
Vintern hjälper inte till, grå dagar vattnar grått sinne,
gör mig mer grumlig än någonsin. Det är som om jag
har smakat på känslan otaliga gånger (ni som följt mig
ett tag vet vad jag menar) men nu tvingas äta en oproportionerligt
stor portion mot min vilja. Tidigare har hoppet funnits där, tilliten till livet,
nu är det tomt och den sanningen ramlar över mig som
vassa, tunga klippblock, skär sår i en redan sargad kropp.
Välj livet sms:ar en vän och jag  har inte kraften att f-ö-r-k-l-a-r-a
för henne att mitt är som att vandra i kraftigt uppförslut på en stenig stig
till synes oändlig, utan vare sig genvägar eller vindskydd och med
nära nog noll tillfällen till vila. Det handlar inte om brist på vilja,
jag klarar det bara inte, framförallt inte ensam och ett råd som det,
följt av tystnad, ligger farligt nära ett hån.
Lämnar mig fastfrusen, gör än mer ont.
Måste det vara så svårt att trösta, tänker jag, kan du inte hålla min hand?
Kanske är de som bär på sådana ord helt enkelt lyckligt lottade,
kan inte sätta sig in i mörker annorlunda deras eget?
Så länge det finns liv finns det hopp brukar man säga,
räcker de orden som förklaring på mitt just nu?
Det sägs att vi människor får de bördor vi orkar bära.
Jag vill inte det, vill inte behöva vara så stark.
Är det inte.

Men, jag ÄR tacksam för mejl jag får, och kommentarer,
livlinor som kastas åt mig, vissa mycket starka sådana.
De pockar på uppmärksamhet och jag tvingas fokusera.
Ibland tar det mycket lång tid innan bokstäverna hamnar på "papper"
men målet finns där, att få ge något tillbaka.

Det är inte bra på jobb, en tjänstledig chef utan egentlig ersättare,
två sjukskrivningar, jag som tar på mig uppgifter som gör mig mycket nervös.
Om två veckor är det jul, hur ska jag klara det?
Alla som vill finnas nära, hur ska jag orka glädja dem?

Jag är ledsen och måste få skriva det ofta.

Jag är ledsen.

tisdag, december 10, 2013

Kärlek mäts inte i tid, vi visste det från dag ett,
vi viskade det så ofta.
Kärleken mäts inte i tid. Den mäts i lugnet,
den mäts i innerligheten, i igenkännandets lycka,
i synkroniciteten.

Orden vi båda
tyckte så mycket om.
Min verklighet nu.

Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

lördag, december 07, 2013

Jag vaknar tidigt. Ligger länge och väntar på det
grå gryningsljuset, det som egentligen inte längre
finns i mitt mörker. Sedan ger jag upp, hunden
och katterna får sin mat, jag tänder som alltid hans ljus
på den gamla köksspisen, ser på fotot av oss, dricker mitt kaffe.
Varje dag är en ny kamp, ett slagfält av brustenhet
och jag måste vandra ensam däröver.
Den första snön har fallit, bäddar in mig i ytterligare
kyla och uppgivenhet, vintern är dvalan, är slutet, är döden.
Och min tanke är för svag, fastnar i kröken, når inte fram till det
som ska följa.
Det är 15 år sedan jag körde och krockade. Kanske har jag fått
min övertid nu.

fredag, december 06, 2013

Vi är som mest  ensamma när vi
försöker etablera kontakt.
Utlämnade åt vårt jag famlar vi i kompakt mörker.
Därute rasar stormen. Jag ställer mig under eken,
den med grenar som knakar betänkligt.

En övning i tillit.
Det finns inte längre någon rädsla i mig.
Bara en längtan bort.

onsdag, december 04, 2013

Vi måste tillåta oss att livet gör ont.
Du anar inte hur ont.

tisdag, december 03, 2013

Jag fick ännu ett klokt råd av Maria,
att skriva ner allt jag ständigt vill säga, till honom,
men inte längre kan.
Åh det är så mycket, jag saknar hans röst.
Varje dag finns det något att fråga om,
något att berätta, något för stort för att bära själv.
Jag skriver för hand, det är första gången på
länge som det fungerar för mig att göra det.
Tystnaden, raspet av pennan mot blanka olinjerade sidor,
lättnaden i att känna mig hörd. Han tar emot.
Återigen finns han nära och något lättar inom mig.
Det finns symbolik i det handskrivna. Ord samlade i en bok
som kan hittas, som kan bli lästa av andra en dag.
Att inte gömma sig, inte gömma oss.
Det vore ett svek nu och svek var det sista vi ville.
Mot någon. Oss själv inberäknade.

Ändå vill jag skriva här.
Ni som läser kommer mig nära, jag tar er till mig.
Och jag vill berätta för dig som kanske en gång tvingas stå
ännu närmre, att kraften inte finns att hålla sig upprätt.
Livet är sådant. Vi drabbas. Vi vill det inte,
men vi drabbas.

Tröttheten är enorm. En orkeslöshet utan dess like.
Och tvekan inför att möta människor. Fortfarande
handlar jag inte i de affärer jag brukade, vill inte behöva
säga hej, allt är bra och njut av helgerna men nej tack 
jag kan inte komma på varken det eller det eller det.
Min kropp värker, ben, armar, händer, höfter, inget hänger ihop.
Jag går med nerböjt huvud genom staden för att slippa besvara leenden.
Ljud gör mig illa. Dåliga kvällar är både brasan som
sprakar och hundens tassar mot trägolvet för mycket.
Jag somnar på soffan, kan inte sova i sängen.
Igår var jag hos psykologen igen och han fick för
ovanlighetens skull en bekymrad rynka i pannan
och började anteckna.
Men som jag sa, jag sitter här,
det skulle jag inte ha gjort om jag hade gett upp helt.
Jag vet bara inte hur och vart jag ska gå.
Fortfarande vet jag inte det.