torsdag, november 28, 2013

Världen vägrar lämna mig ensam.
Kanske måste det vara så.
Ändå försöker jag fly när den kommer nära.
Den oresonabla sorgen. Ingenting blir rätt.
Framtiden finns inte,
dåtiden är ett hån, så tänker jag.
Hur ska du som befinner dig i ditt kunna
räkna ut i vilken sekund jag hör allt du
ville snarare än fasan som larmar
i mitt inre?

Den som tröstar bör inte vara lösningsbenägen
hörde jag på radion, då gråter jag.
Igen.
Ge inte upp mig trots min tystnad.
Den skrämmer även mig.
Minut är evighet.
Mitt tidsperspektiv förvrängt.

Jag blev otillräcklig.
Övergiven.

Ge inte upp mig.

lördag, november 23, 2013

Skrivandet är alltid ett sätt att försöka sätta ord på livet
inbillar jag mig. Men det riktiga skrivandet innebär att du kan väva
in dig själv i något annat, att du kan omformulera ditt varande.
Och därför är jag maktlös. Jag säger inte detta för att jag ens
bär en förhoppning om att någonsin lyckas, snarare tvärtom eftersom
jag behöver erkänna att jag avundas de som kan,
de som lyckas plocka ur eget och andras, få samklangen att fungera.
Avund är förkastligt men en anledning till att fingret ofta nuförtiden
nuddar vid delete. Självkännedom är en ok egenskap.

Livet är stillastående. Variationerna består som mest av att sorgen
korta ögonblick byts ut mot antingen ilska eller tvivel vilket enbart
gör dagarna om möjligt värre. De få insikter jag har är dock glasklara -

Jag klamrar mig vid skrivandet i onödan.

Jag står utanför världen eftersom jag bara orkar innerlighet.

Jag kommer att förbli en ensam människa den tid som finns kvar,
antingen det eller så måste jag göra avkall på den jag är. Av allt ont
är detta djupast.
Det finns de som i min situation skulle välja att trubbas av med hjälp av
kemiska substanser. Det finns de som väljer ännu värre utvägar.
Mitt mod sviker mig vad gäller alternativ två och vad gäller
det första så tror jag inte på konstgjord andning i någon form,
borde aldrig ha gjort.
Är även detta en insikt?

Vi styr inte sa jag vid flera tillfällen. Hur rätt hade jag inte då?
Vi styr inte och våra försök är det enda vi möjligtvis kan hånle åt.

tisdag, november 19, 2013


Jag har gått vilse, varit med om något som inte går att sudda,
hittat mig själv bara för att sedan förlora allt.
Vem ska orka med den grå varelse
som hon som är jag har blivit?
Jag är rädd att man ska börja i-f-r-å-g-a-s-ä-t-t-a
förnuftet i mig.
Jag kan inte förklara, vill inte heller vara
den som orsakar bekymmer med min sorg.

Så går vi i cirklar utan att röra vid varandra,
världen och jag.
Min plats existerar inte.

söndag, november 17, 2013

Du vill inte läsa om upprepningar.
Men just så är det här.
Jag upprepar mig.
Jag repar upp mig.
Snart finns jag inte.

Verkar det drastiskt?
Jag försöker verkligen vara behärskad.
Tro mig.
Jag f-ö-r-s-ö-k-e-r.
Sedan går jag undan.
För att gråten inte går att styra.
För att ingen någonsin kommer att kunna förstå smärtan.
För att jag är ensam.

Jag har alltid haft tillit, åh ni vet det där märkliga som kan ses ner på,
det som kan klassas som romantik eller skörhet eller galenskap,
men som samtidigt har gett styrka åt livet, gett mig kraft att måna om nuet.
Tillit och intuition.
Allt orkar vi om vi tror på den innersta känslan, den som viskar
"du går på din väg".
Jag har vetat att han fanns någonstans.
Min skärva, som fattades mitt väsen.
Jag hade rätt.
Det i sig är så fantastiskt att bara ni som har vågat vara med om det anar vidden.
Vad som sedan skedde är o-skriv-bart.

Jag tror inte längre på lyckan.
Inte för egen del.
Min intuition är stark.
Åh du anar inte hur stark.

I kväll är det fullmåne.

fredag, november 15, 2013

Vi är nära fullmånen igen.
Och jag förstår det inte.
Hur den har kunnat vara hel
och halv.
Ny och
halv.
Hel.
Hur det
kan

fortsätta
så.

måndag, november 11, 2013

Käraste
kom
till mig
ännu en
gång
jag
klarar
inte
detta.

söndag, november 10, 2013

Trött på att finnas till
letar jag efter dig överallt.

Kläder doftar trygghet.
Jag hushållar med det som ska räcka till tidens slut.
Tjocktröjan får inte följa med ut till lägerelden,
röklukten riskerar kväva dig.
Raggsockorna har hål jag aldrig
tänker laga.
T-shirts är för sorgenätter.

Jag vilar mitt ansikte i dina fodrade svarta
skinnhandskar,
låter mjuka tummar smeka bort tårarna.

Vill inte livet utan dig.
Sorgen är oresonlig.

fredag, november 08, 2013

Att ni läser hjälper mig,
detta är min avstjälpningsplats, 
en ostrukturerad sorgesång med ett oändligt antal verser.
Jag kan inte skriva så som jag skulle önska längre,
riktningen är borta.
Utan längtan finns inte orden.

Men ni är byggda av värme.
När jag kom hem, nej det är iofs inte helt sant,
hem kom jag inte, hem kommer jag inte på länge,
världen är ett tomrum utan viloplats för mig idag,
jag är rotlös, tröstlös och hemlös,
men det låg ett brev och
väntade på mig.
Utan avsändare, suddig poststämpel.
En Teddybjörn.
Han är så liten att han får plats i min handflata
och jag viskar både Tack
och mycket annat i hans öra.

Under dagen var han spårlöst borta,
jag letade förtvivlat, inte förrän i kväll
mindes jag hur jag under ett telefonsamtal
i morse hade stoppat honom närmast mitt hjärta.
Där låg han kvar.
Min T.

tisdag, november 05, 2013


"Vi är små, som universum ungefär. Tiden är dock oändlig.
Vi badar i den. Nu."


När det blir Allhelgonahelg har alla blommor
på graven antingen vissnat och plockats bort,
eller ätits upp av rådjuren.
Med ett undantag.

Man skickar foton till mig från natten.
Den enkla krans som jag spenderade så lång tid med att
förklara för floristen (som i sin tur skulle förklara för
nästa blomsteraffär) vad jag ville den skulle förmedla,
ligger kvar orörd mitt på. Vild och vacker med små
nypon som spretar. T.o.m. dikterna finns kvar.
Och den gamla fotogenlyktan lyser.

Vi väljer inte kärlek.
Kärleken väljer oss.
Tro aldrig något annat.
Vi är fria att säga Ja eller Nej.
Vi säger ja men kan inte styra över det
som kommer därefter.