torsdag, oktober 31, 2013

Om ett par timmar åker jag till London,
hälsar på yngste några dagar.
Det blir svårt anar jag.
Människor, människor, människor.
Och sedan jag.
Ingen vill se mig gråta.

Vem är jag? Vad är jag?
Någon som var på väg.
Som förberedde för sig och sin omvärld.
Som inte trodde att det fanns så mycket mer att ta farväl av,
bara något att välkomna.
Sedan kom september.
Och jag vill skrika i samma stund som jag skriver det.
Sedan kom september!
I september tog jag farväl av livet.

Lyssnaren, jag tror verkligen jag har fått den bästa någonsin,
har förberett mig på att jag lär falla igen nu.
Ta paus, en dag ensam för gråt, sa han milt.
Mörkret bär du med dig, det är ditt.

Allt innebär minnen. Varje gång jag flög, grät han lite av lättnad
när jag väl landade. Och jag snitslade mina banor så att vi hade
internet så ofta som möjligt.
Eller så ringde vi och vi skrattade högt.
Allt överallt är minnen.
Men på sådana kan man inte leva lycklig länge.

Herregud, jag vet inte varför jag berättar om sådant som detta.

måndag, oktober 28, 2013

Planeringen ger mig panik.
Andras längtan.
Det räcker att någon diskuterar nästa helg
så faller jag de tusen milen ner i underjorden,
tårarna bränner och jag måste resa mig ursäktande.
Av kärlek inkluderas jag med självklarhet i allt
som ska komma,
men den omsorgen är ett fängelse.

Och
jag
vill
inte,
kan inte framtiden utan honom,
kommer
inte
att
orka.

Det blåser snudd på orkan därute och träden trillar,
regn och mörker, mörker och regn.
Mitt på vägen ställer jag mig med utbredda armar
och gråter.
Storm kom och ta mig.
Jag vill hem.

söndag, oktober 27, 2013

Jag försöker berätta om avgrunden,
den som utan förvarning öppnar sig
när du är som minst beredd på att falla.
Jag trodde aldrig att den kunde vara så djup.

Kanske kan du redan allt om okontrollerbar fasa,
hundratusendelsdelssekundpanik som kväver andetag.
Som dränker.
Jag trodde jag kunde tillräckligt.
Jag kunde ingenting
Jag visste ingenting.


Filmen du stänger av när huvudpersonerna står tätt intill varandra.
För nära.
Så kan inte du stå längre.

Tanken på januari.

Skramlet som skär i dina öron, bestick mot porslin vid matbordet,
han skulle ha blivit så trött.

Mobilen som är tyst klockan fyra på morgonen när du så ofta
brukade vakna av ett vackert ord.

Alla frågor du har som du inte får kloka svar på.

Radioprogrammet du vill han ska lyssna på.

Vetskapen att ingen längre finns som älskar dina fel.

Sången på TV du vet han ville sjunga just för dig.
Åh, sången. Sången.

Det går inte att beskriva en avgrund.
Jag kan inte ens det.

fredag, oktober 25, 2013

Det finns ingenstans att fly.
På nätterna har jag plötsligt ont överallt,
kroppen protesterar i panik.
Jag rullar runt kallsvettig, insvept i hans
påslakan av blå bomullssyntet,
vet inte hur jag ska röra mina händer,
orkar inte vända huvudet rätt,
kan inte tåla min kropp när den nuddar madrassen.
Allt värker, allt är fruktansvärd kaos.
På dagarna är det istället hjärnan
som strejkar,
de enklaste saker glömmer jag,
orden, vägen, namnen.
Jag har tappat bort mig själv.

Igår fyllde jag år,
en omöjlig dag att fira.
Men jag önskade mig och fick en saga.

Tack är ett mycket litet ord.

tisdag, oktober 22, 2013

Jag är i mörker nu.
Så är det, så måste det få vara.
I ett mörkt rum ser du inte vart du går,
behöver därför inte försöka förflytta dig.
Jag har tappat min riktning, snyftar jag.
Ja, säger han som är min professionelle lyssnare,
du har förlorat din riktning, det är precis så det är.

söndag, oktober 20, 2013

"Den ordlöses sorg..."
Jag läste det i en vacker blogg.
Hos mig finns inte orden, de har inte längre sin riktning.

Och inte skriver man egentligen i en öppen dagbok om sådant som detta?
Men vad ska jag göra? Vem orkar lyssna på prat igen?

Det har varit en omtumlande vecka.
Begravningen är över, den blev vacker, mycket vacker.
En ofattbar dag för så många. Jag blev buren av omsorg,
från familjen där, från släkten, från vännerna
och inte minst buren av prästen.
Någon höll min hand hela tiden, någon ledde fram mig till graven,
någon höll mig upprätt.
En ung kvinna gav mig tre vita rosor,
någon gav mig en vacker guldskimrande sjal,
så många gav mig kramar.
Man har ringt, jag har fikat, druckit vin, pratat och gråtit.
Ändå är jag ensam, den mest ensamma i världen.
Jag var.
Vi fann.
Nu är jag ensam.
Igen.

Igår besökte jag graven tillsammans med föräldrarna och en syster,
vi vandrade omkring i de underbara omgivningarna länge, länge,
senare åt vi lunch och körde därefter hem och drack kaffe.
Tillsammans men ändå utan.

Tidig kväll återvände jag till lägenheten.
Jag den ordlösa.
Och jag kröp ner i sängen, omgiven av den doft som dröjt sig kvar,
tänkte som förr att lördagskvällarna är sorg i sorgen.
Men kanske var de alltid mörka, fyllda av ytlighet när inte vi var nära.
Jag steg upp och tog ett foto av nattens månsken.
Just sådant han brukade göra.

Det är söndag nu. 0 grader, svag sol. Jag ska gå en promenad på
Långholmen. Sedan ska jag packa.
Allt jag vill ha här är mitt, men det jag vill ha finns inte här.
I kväll börjar resan tillbaks till en vardag. Även där finns omsorgen
men den tröstar inte.
Min längtan är borta.

Ordlös sorg. Förlåt att jag snubblar här.

lördag, oktober 12, 2013

Det där oviktiga, som blir så livsviktigt.
Paus i intigheten.
En enkel svart klänning.
Något att bära då.
Och sedan.
Den är jag.

fredag, oktober 11, 2013

Det finns dagar då ingen hör av sig.
Dagar i följd när jag känner mig övergiven.
Känner mig?
Jag.
Är.
Övergiven.
Jag är lämnad bakom, jag är utan hamn,
jag är en akterseglad människa,
jag inte bara känner mig som en sådan, jag är.
Jag är.
Min psykolog frågar hur det känns.
De dagarna är som små sorger i sorgen snyftar jag.
(Jag är så förnuftig ibland så att jag vill sparka på mig själv.)
Jag tar mig igenom dem säger jag.

Men den stora sorgen?
Den är svart.

onsdag, oktober 09, 2013

Hur kunde jag skriva ord som "mjukt"?
Jag borde veta bättre.
Skriver man så rasar det igen.
Och allt blir svartare än du trodde möjligt.

Hur kunde du? Hur kunde du?
Oktober är mjuk mot mig.
Vänlig mot den som var så rädd
för kyla och mörker.
Nu sitter jag här i gyllene dis, solen värmer mina grå kinder,
kaffet är milt, valnötsträdets blad faller långsamt.
Brittsommar.
Och du skulle ha stannat kvar.

tisdag, oktober 08, 2013

Vad vet vi om andra människor?

Jag går till kyrkogårdar.
Där är det fullt tillåtet att sitta på en bänk mitt i bruset från buss och tåg,
dricka latte och gråta utan att någon förbipasserande blir rädd.
Där får man ana det som döljs så noga på gatan.
Så får man bara göra bland andra sörjande,
vanmakt gör annars omgivningen obekväm.
Åh jag vet det nu, jag vet.
Skynda dig, tänk framåt säger de flesta.
Så många som älskar och behöver dig.
Väldigt många säger så, även om de lindar in sina ord i annat.
Jag ser igenom det, åh jag ser igenom så mycket nuförtiden.

Den bästa är den lilla innerstadskyrkogården,
där börjar man känna igen mig och
hejar lågmält.
Sedan finns en i utkanten av stan där jag alltid är ensam
och sedan finns den som ligger närmast.
Dit åker jag om kvällarna och tänder ljus i minneslunden,
då är det mörkt och jag blir osynlig.

Jag och kyrkogårdarna. Hur blev det så här?

måndag, oktober 07, 2013

Jag gör sådant som jag inte trodde jag ville.
Jag som avskyr TV, som är trött på och kritisk till det mesta där,
jag tittar på hemska TV-program bl.a. Det är snudd på skönt,
vem om jag skulle inte förstå de drabbades sorg nu? 
Och kan man möjligtvis bara en tiondels sekund toppa min ångest blir jag nästan lugn.
Nästan.
Jag är fortfarande kritisk och TV är på låtsas. Jag tror inte på TV.
Men ändå.
Samtidigt suckar jag, jag menar jag vet faktiskt att det tar tid innan man 
ler det där första leendet och jag vet att det följs av en omedelbar ångestattack.
Hur kunde jag? Hur kunde jag? Leendet varade en halv sekund.
Gråten varar tre timmar men ändå känner du dig skyldig resten av dygnet.
Så jag är kritisk när man skrattar. Och när man äter.
Vem kan äta när man är halv?
Om du är hungrig har du inte varit där jag är tänker jag.
Jag dricker cappucinos med hårt skummad mjölk och äter crostinis ur påsen.
Det är bra föda. Mjukt kaffe och hårda brödbitar.
Ensidig kost men den ger min dag konturer.
Mjukt och hårt.

Säg inte till mig att äta. Jag är inte hungrig.

lördag, oktober 05, 2013


Kanske är det inte sant, detta att jag inte kan skriva,
vågar skriva.
Vad annat kan jag nu?
Kanhända blir detta en blogg om sorg, om vanmakt och ensamhet.
Vad gör det att du inte vet, inte kan, inte förstår hela min historia?
Den är sann. Helt sann och de brottstycken
jag ger här får du fundera över så som du vill.
Möjligen lär du dig något, men nej jag tror inte det går att lära ut detta.
Vi kan inte förstå, kan inte ana, kan inte förrän vi står där.
Står framför tomheten utan att kunna föreställa oss framtid.
Må du aldrig stå där. Inte på det sätt som jag gör.
Må du aldrig.

Men ändå jag ska låta dig, du som läser nu, få höra om mitt.
Jag ska skriva på det sätt jag vill. För mig. Låta dig läsa.

Lördagskvällar är fruktansvärda. Vem ringer du en sådan kväll?
Vem har tid med dig då?
Vem skickar ett mejl en varm, svart oktoberafton?
Vem?
Ingen. Absolut ingen, så är det.
För där ute fortgår livet för de flesta.
Jag vet, säkert sitter det par och gråter tillsammans, vänner sörjer i små
grupper någonstans. Men jag sitter här.
En bra bit från händelsernas centrum helt enkelt.
Jag är inte bortglömd, det är inte så. Många tänker på mig, lider med mig,
de vet att min sorg är den tyngsta av allas. De vet och de ringer ibland
för att berätta om hur lycklig jag gjorde honom.
Han som till slut älskade på allvar. Blev älskad tillbaka.
Men ikväll är jag ensam.

Lämna aldrig någon ifred. Tro aldrig att du stör.
Lämna aldrig någon ensam.

tisdag, oktober 01, 2013

Förlåt.
Jag vågar inte skriva om sorgen här.
Nu.
Ingenting finns.
Jag är ensam.
Det är så.