måndag, september 23, 2013

Jag gör sådant jag skulle ha gjort för 30 år sedan,
åker långa tågresor fram och åter, åter och fram,
står och väntar på nattbussar som aldrig kommer,
går genom en regnvåt stad.
Ensam.
Jag gör det för dig.
Jag gör allt för dig.
Du finns i mig.
Jag är i dig.

söndag, september 22, 2013

Det slår mig korta stunder, hur in absurdum unikt allt är.
(Det uttrycket existerar inte men tro mig,
om du visste skulle du säga att det passar in.)
Allt som har hänt.
Och jag sitter här på hans balkong och gråter,
jag är rädd för hösten,
jag är rädd för vintern.

Allt som blir,
klarar vi det?

Klarar jag det?

Jag fryser, jag fryser så jag skakar.
Jag är rädd för vintern.
Klarar jag det?
Va? Va?

fredag, september 20, 2013

Sorgen är ett ensamt rum.

måndag, september 16, 2013

Vi sökte.
Sökte i två långa liv.
Sökte och fann våra skärvor.
Sökte och hittade slutligen hem.

Nu finns han inte längre här på jorden.
Min sorg är djupare än oceanen,
oändligare än din tankes kraft.
Min gråt är torr och hes.

Då kan jag höra hur han viskar mjukt att
aldrig ska han lämna helt,
han leder mig dit jag ska gå.
Hans kärlek bär all universumstid.

Min sorg är djupare än tankens ocean.

fredag, september 06, 2013

Det är väl inte den bästa dagen.
Jag letar efter hon som är som hon ska.
Mitt utanpålyckliga jag försöker le från insidan,
tro mig tacksamheten jag känner för livet är äkta,
att få leva och bli älskad är värdefullt.
Jag rabblar liksom bakåt, tänker på allt jag har här och har haft.
Men ska man sova måste man vara hel och är man hel funderar man inte 
på varför man inte kan förklara sig själv så tydligt att man blir älskad utan förbehåll.
Nuet är en storm och jag vet inte riktigt hur jag ska navigera bäst så att alla blir glada.
Idag ska jag köra in till kuststan och bli snygg i håret,
sedan ska jag fika med en fin vän, en tjejkompis.
Det låter så normalt och kanske är det därför jag skriver det,
jag vill själv se glädjen andra ser.
Men jag vet inte om det kommer att trösta. 
Eller rättare sagt jag vet att det inte kommer att trösta.
Fika och snyggt hår gör inte att jag blir någon annan än den jag är.
Riktigt lycklig blir jag först när jag är hos dig igen.
Dit jag är på väg.

torsdag, september 05, 2013

Man vet aldrig vad som tröstar.

Jag har skrivit ner den korta meningen på en lapp
och fäst på mitt skrivbord.
Orden ska bli ledstjärnan för min höst.

Manvetaldrigvadsomtröstar. Aldrigaldrigaldrig.
Vi vet ingenting och ändå, innerst inne,
kanske allt.

Trösten kan vara en mjuk röst.
Trösten kan vara september.
Trösten kan vara ruta noll.

tisdag, september 03, 2013

September är sensommar med aning av höst.
Augusti är månaden då sådant jag gjorde blev galet,
att det ligger 100 år bak i tiden gör inte att luften vi 
andas förändras.
Jag älskar september och anledningarna är många.

Livet just nu undrar du?
(Vi bortser från att prata jobb här idag va?
Det är ändå en omöjlig situation.)

Det är skördetid.
Jag plockar gurkor, tomater, potatis och squash, 
jag hänger löken på tork och bär in knippen av salvia, 
vi äter morötter och bönor och gulbetor och rödbetor.
I en gammal skottkärra har jag planterat ny sallad mest för att se 
om det går att höstodla.
Jag färdas framåt, i ett tempo du kanhända tycker är dröjande 
men tro mig, dröjande är så som det ska vara.
Jag springer inte igen. Visst har jag sagt det?
Jag sprang en gång och jag springer inte igen.
Men jag går och någon håller mig i hand.

Fyran har flyttat till sitt andra land.
Det känns bra, jag har varit en på alla plan (spec mitt eget inre)
närvarande mamma, att släppa taget gör inte ont, tvärtom.
Det är precis som det ska.

Och krigarprinsessan går.
Nej hon springer,
rakt in i min famn springer hon.
Rakt in i min famn och jag fångar upp henne och vi dansar.
Vi dansar så som bara vi två kan.