fredag, augusti 30, 2013

Kanske jag bara borde döva all oro med vardag?
Begrava mig i jobb, pyssel, böcker, skriv och jag-vet-inte-vad.

Vet du hur det är att vandra i en öken?
Vi glömmer mitt privata kaos en stund.
Faktum är ändå att jag har en tuff situation.
På jobbet.
Jag är ensam om att försöka få gjort allt sådant
bättre kvalificerade personer borde göra.
Bara det att dom inte finns eller orkar finnas där längre.
Kvar står jag och måste.

Hela världen faller. Runt mig.
Och förstår du inte känslan utan tänker
"ryck upp dig"
eller
"du måste inte heller, gå din väg istället",
då är du lyckligt lottad.

Hela världen faller.
Jag står och sparkar på grunden
och hela världen faller.

Hela världen faller.
Jag står och sparkar på grunden
just för att hela världen faller.

torsdag, augusti 08, 2013

Man är aldrig så ensam som man kanske tror.

Jag tar de orden till mig som mina,
klamrar mig fast vid varje bokstavs klokhet.
Funderar. Igen.
Jag har nyss kommit fram till att lika
privat eller genant som det kan anses vara
att dela med sig av sina förvirrade känslor,
lika blottande är det faktiskt att vilja ta del av.
Kanske är det därför vi så ofta är tysta tillsammans,
jag som vill skriva och du som läser?

Jag behöver se mina tankar på en datorskärm ibland.
Hur förklarar jag den där förnimmelsen av att något inte blir fullbordat
om jag inte klickar iväg? Som om jag inte tar mig själv på allvar
om jag inte ger dig en chans att förstå en främling möjligen?
Jag som vill kontakt, jag som vill veta hur det är att vara människa?
Ändå är jag alltid så rädd för att du i din tystnad sedan skrattar åt mig.
Kan du förstå det?

Såhär är det. Jag kan inte skriva. Inte just nu.
Det vill sig inte, det tar för långt tid, blir för platt
eller för intensivt eller för varligt eller för glättigt.
Istället pratar jag i telefon men blir ledsen så fort ett
samtal är över. Jag saknar honom så,
vill inte att någonting tar slut,
vill bara att allt har en början.
Din röst i min.
Och jag vill skriva.
Om tid som räcker ända tills dess jag är där jag hör hemma.

torsdag, augusti 01, 2013

Jag storhandlar.
Vanans makt är i mitt fall sammanlänkad med en absurd idé,
en tanke som egentligen inte alls går att formulera.
Som bottnar i vanvettig omsorg men också är
ett sätt att säga förlåt.
Ingen kommer att inse det.

- om något händer mig, när jag försvinner,
då underlättar det för de som blir kvar att inte
behöva lösa praktiska banaliteter som att leta efter
diskmedel -

Livets normalitet på hyllorna i en vanlig affär
där personalen hejar på mig.

Jag är bekräftad och lycklig och svag och ensam.
Jag köper diskmedel, kattmat och kaviar.

Jag längtar hem till dig.
Till oss.