tisdag, juli 30, 2013

Jag försöker handskas med tanken alla vill manifestera
"att det är JAGET som räknas", mitt jag.
Det är så svårt.

Men när jag skriver så låter det genast antingen
som om jag tar på mig offer/martyrrollen,
eller - som om jag är mycket feg.
Det är inte så.

Jag är annorlunda alla andra du har mött.

Jag vill inte se någon gråta.
Ok?
Är det så svårt att förstå?
Jag vill inte vara den som får någon annan att gråta.

Kan vi prata väder istället?
Det blev ju sommar i år. Den varmaste på länge.
Valnötterna är enorma och väldigt många, sa jag det?
Måltiderna här består av potatis, lök, sallader och
potatis. Och potatis. Ingen sort är den andra lik.
Värmen är tryckande, trots åska och regn.
Marken är snustorr, skurarna verkar torka upp innan de når
ner i den heta jorden. Mangolden går i blom och bönorna ser vilsna ut.
Jag tittar på Allsång på Skansen och vet att jag har hittat
min riktning hem. Men du måste hålla min hand
för vägen kommer att ha många hinder.

Vi kan kanske vandra långsamt?
Snälla.

lördag, juli 27, 2013

Det finns så många sanningar man måste
våga närma sig som människa under ett liv.
Helst ska man balansera dem med omsorgen.
Den som också ingår.
Bör ingå.

Så alla ni som leende säger att livet är lyckligt och lätt...
Vi pratas vid en annan dag va?
Jag blir trött liksom.
Väldigt trött.

torsdag, juli 25, 2013

Det regnar.
Ett efterlängtat mycket mjukt duggande och jag
hoppas få vara ensam hela dagen.
Ingen längtar efter ensamhet så mycket som jag gör
får jag för mig.
Ingen någonstans, ingen någonsin.
Den nuddar vid det otillåtna,
denna ständiga oro jag bär med mig,
denna önskan att slå ut med armarna och säga
"Tyst, stör inte det där jag inte
kan formulera. Snälla var tyst!".

Bara din röst längtar jag efter.
Den och mina ord.
Jag vill kunna skriva igen.

måndag, juli 22, 2013

Jag säger ju till dig att detta är både min dagbok
och mina brev. Till dig.
Ändå låter jag dig stundtals bara ana,
rispar små märken längst vägen
mest för mitt eget minnes skull.
En dag kanske jag riskerar glömma,
då vill jag att något finns kvar,
det som gjorde mig så ledsen,
det som gjorde mig så glad.

Juni blev glädjens månad som
bar ett nytt litet liv med sig,
ett underverk.
Juni och krigarprinsessan kämpar på
för att vinna sin kamp.
Ska!
För allt är jag är fylld av tacksamhet.

Det blev också månaden då jag träffade en syster.
Vi hade självklara dagar,
så roligt, så pratigt, så festligt, så bra.

Juni blev vackrare än så. Så mycket vackrare.
Jag som nu är buren av mitt lugn,
tog då den mjukaste framsträckta hand,
steg ombord på en båt med segel.
Allt blev som det skulle.
Mitt möte med min sannings själ.
På ett fat ligger en skärva av porslin.
Inga tankar jag tänkte var någonsin fel.

De ord vi skrivande människor ger varandra
är fantastiska (nåja, de flesta) men - något saknas.
Inte förrän vi står öga mot öga, hud mot hud,
nära,
vet vi säkert att vi hittat hem.
Mitt mod, jag är så stolt över mitt mod.

Detta är min dagbok, jag skriver mina minnen här.

söndag, juli 21, 2013

Vi har värmebölja, brunnen hotar att sina, potatisen blommar
och vitlöken är på väg att vissna ner.
Nätterna är ljumma och förutom bäcken
hör jag bara hästarnas hovar när de
som i plötslig lycka emellanåt hamrar marken i hagen.
Skärgårdens första solbränna flagnar,
under den är min hud gyllene brun,
mjukare än den någonsin varit förut.
Det är precis som i sagan,
djupet blir vackrare än det yttersta lagret
bara vi vågar lita till vår längtan.

Jag har varit tyst länge,
det blir så ibland när orden hittar hem ändå.
På silverfatet, bland gamla pärlemoknappar,
ligger en blekt skärva av porslin med en
handmålad sol och en blomma.
Så enkel kan en gåva vara.
Så dyrbar eftersom den bär min själ.