onsdag, maj 29, 2013

Allt jag skulle ge dig. Bitarna som skulle få dig att se.
Jag tappar bort mig, tappar mitt fokus.
Ord tar tid. Du tror kanske att jag ger dem lättvindigt,
men du tror fel.

Varje morgon när jag vaknar tänker jag på dig.
Jag brukar sträcka upp handen för att putta på takfönstret,
jag når precis.
Sedan ligger jag en stund och lyssnar på duvorna.
Morgonljuden här är lugna men inte tillräckligt tysta för mig.
Jag hör bilarna från landsvägen,
skolbussen när den kör förbi,
grannen i hästhagen.
Jag önskar mig total tystnad.
Sedan stiger jag upp.
Jag är inte en ensam människa, tvärtom.
Och att önska sig sådant, nej...

Jag sätter på kaffe, går ut med hunden,
tömmer diskmaskinen.
Jag klär mig i mitt leende.
Stoppar bitar av dig i min ficka.

tisdag, maj 21, 2013

Det svåraste är att kommentera.
Eller svara på kommentarer.

Eller.

Det svåraste är att våga lita på
det där
som
inte
syns.
Men kanske finns.
Skärvor.

Det svåraste är att hitta ord.

Du som är här,
du kom av egen vilja.
Sökmotorer och listor
hittar mig inte.
Du som läser vill mig väl.

Eller.

måndag, maj 20, 2013

Och jag tänker på orden.
Men kan inte förklara för dig.
Näktergalen sjunger.
Näktergalen sjunger.
Näktergalen sjunger.

Jag vill att du vet.

torsdag, maj 16, 2013


Jag letar efter min skärva,
den dagen jag hittar den slutar jag kanske att skriva.


Det är solljuset, fågelsången, duvornas kuttrande,
de gula fälten och den klarblå himlen,
det är köksträdgården, tomatplantorna
och tvätten jag ska hänga,
det är allt och det är inget, som får mig att le.
Det är kramar och snälla ord som får mig att må bra,
det är tryggheten i det dagliga som bär.
Det är allt eller inget.
Jo, jag har mycket att vara tacksam för och kanske
skulle jag ge dig foton eller teckningar så att du förstod hela mig.
Mer och mer inser jag att vi alltför lätt kan skapa oss
felaktiga bilder när fantasin får näring enbart av ord.
Om underlaget, det jag skriver är sant och du tänker dig
mig som någon annan än den jag är, är det jag som har ljugit då?
Jag som har varit för vag?
Åh jag trasslar in mig igen, jag vet. Och jag ler åt mina ord,
ser att det blir rörigt men låter det stå.
Rörigt kan vara bra. Rörigt är ärligt.

Vi ser det som en början. Ok?
En dag blir vi plötsligt modiga och ger mer.
Framför allt tillåter vi oss att gå fel,
säga hoppsan jag trodde du var någon annan, förlåt.
Det är många bitar som ska stämma förstår du,
att du inte skakar på huvudet åt mina morgontankar
är bara en.

Imorgon ska jag göra en lång bilresa genom ett grönskande försommarSverige.
Jag ska välja den långsamma vägen vid sidan av och
jag ska lyssna på sångerna som fick mig att gråta och
texterna som får mig att drunkna.
Jag ska dricka kaffe vid vägkanten alldeles ensam.
Och mina tankar ska få flyga dit de hör hemma.

onsdag, maj 15, 2013


Jag är. Ganska vanlig, tänkte jag skriva, men
ångrar mig.
Vad vet jag om den människa du anser vara vanligt?
Vi bär alla en stolthet, trots att självförringandet ligger på lur.
Den stoltheten är en glädje, något ljust.
Alltför ofta bestämmer jag mig för att jag inte passar in,
det är därför jag letar efter dig.
Du är min skärva, den jag ännu saknar
för att kunna lysa klarast av alla.

Tacksamt glad, ledsen, energisk, lat,
kvicktänkt, outbildad, beläst, ärlig,
modig, säger ifrån.
Rädd om andra därför stundtals tyst om eget.
Sådant ångrar man inte.
Mår bra av att gräva i jorden,
trivs med att sitta på café i storstan.
Tycker att ekologiskt är nödvändigt,
tror att jag kan göra skillnad.
Sådan är jag.

Tänker för mycket, minns somligt,
litar på min intuition.

tisdag, maj 07, 2013

Så mycket som trillar över mig ibland och
paniken ligger på lur. Men jag behärskar mig.
Nästan alltid behärskar jag mig. Nästan alltid.
Nyss läste jag en nyhetsflash och det var inte bra.
Jag hanterar inte döden så fint just nu.
Det är inte bara cancern som är felet,
det är allt som kan hända, det är tanken på att det som händer
kanske inte var tänkt att hända, det är tanken på att vem vi än
älskar så föds oron samtidigt med kärleken.
Och oron och kärleken är som ringar på vattnet,
ringar länkade i varandra,
ringar som sprider sig,
som samtidigt sluter sig kring oss.
Jag är den som älskar mer.
Och mindre.
Jag är den som älskas mer.
Och mindre.

Att skriva så här får mig att verka patetisk.
En sanning med modifikation. Kanske en lögn.
Jag vill inte ljuga, vill heller inte verka för duktig.
Ärligheten som sätter krokben.
Jag skrattar ibland, du skulle tycka om mig när jag skrattar,
du skulle verkligen tycka om.
Men sen gråter jag.
Vad gör vi då?