fredag, april 26, 2013

Det finns chans till lång framtid.
Självklart förstår jag att du vill veta,
du som har lyssnat på min förtvivlan, självklart vill jag stilla
den oro du hjälper mig bära. Så, nu vet du.
Ta inte ut glädjen i förskott bara, glöm den inte heller i nuet
för den finns här.
Hon skrattar högt när hon ser mig.
Då skrattar jag högre.
Sen sätter vi våra pannor nära, nära.

Vi färdas alla ensamma.
Detta med att skriva,
för att att sedan kunna lämna.
Så gör vi, så gör du och jag,
så har vi gjort.
Vi lämnar det som gör ont, lämnar för att segra.
Men för att våga behöver jag tid och mod.
Jag dricker kaffe.
Funderar.
Regnet har upphört och solen ler,
det är så livet är.
Stiltje.
Snabbhet.
Antingen.
Eller.
Stegen framåt i maklig takt, jag verkar ha förlorat dem på samma sätt som
jag har glömt hur jag ska fånga orden så att du orkar ta emot.
Jo jag saknar skrivet. Du påminner mig ibland om att det finns
och jag undrar varför jag kväver det.
Bromsar eller springer för fort.

På köksbordet ligger en halväten knäckemacka.
Med keso.
Och gräslök.

onsdag, april 17, 2013

Jag är trött.

Om vi möttes på gatan,
om vi trots allt skulle springa på varandra så undrar jag,
om du skulle undra?
Skulle du se mina lite blekare kinder och de mörka ringarna under ögonen?
Skulle du en kort sekund bli oförklarligt rädd?
Skulle du ta min hand?
Vill du förstå sådant jag inte döljer men aldrig visar?
Skulle du tyst lyssna när jag berättade om glädjens sorg för dig inom loppet av ett par minuter?
Skulle jag låta dig gå?

Skulle du stå kvar?

måndag, april 15, 2013

Du har hört mig tjata om det förut
och nu har du lust att ryta åt mig - Men Sluta Då det är ju så enkelt,
sluta skriv då, sluta skriv!

Hur gör jag för att inte lämna ut annat än mitt, vill jag fråga.
(Skriver en roman under pseudonym,
svarar du glatt sedan, men din röst har en svag kant.
Snälla du, jag gör detta för att inte glömma varken dig eller mig,
svarar jag stelt, för jag avskyr ironi.)
Omöjlighetens utmaning får mig som du märker att tystna.
Men om jag inte skriver? Hur ska vi någonsin hinna lära känna varandra då?
Hur tar vi igen förlorad tid?
Allt jag vill att du vet.

Jag Vill Att Du Vet. Jagvilljagvilljagvill. 
Vill för mycket, helt i onödan, fortsätter ändå.
Kanske är det såhär för de flesta av oss, kanske skulle vi alla
behöva ha tusen tomma sidor att fylla för att ge oss själva rättvisa,
glada, sorgsna, färgsprakande, stramt svartvita,
privata och samtidigt fullkomligt exponerande.
Fågelsången utanför öppet fönster i morse, bäcken som porlar, doft av vår,
vårlökarna i en nykrattad rabatt, det rena trädäcket,
bordet med lerkrukor, kaffekoppen, mina jordiga händer.
Allt sådant finns, en dag ska jag ge dig bilderna.

Nuet då, frågar du?
(Det är så många som frågar hela tiden, jag glömmer svara ibland.
Man får inte kasta bomber för att sedan göra ingenting.)
Korta stunder jublar jag, oftast biter jag mig sedan snabbt i tungan
och tänker "utmana inte ödet, vi vet så lite ännu, 
vi väntar fortfarande på svar".
Att glädjas åt här och nu kräver mod -
tänk plötsligt är vi sådana som har denna kraft.
Av detta ska komma något gott säger vi till varandra och nickar,
vi ska klara allt.
Sådär ja, genast blev jag nu rädd för att straffas, förstår du hur svårt det är?
Hur kan jag våga skriva om styrka?
Vi kanske ska behöva bära så mycket mer, bära det värsta.

Lilla familjen är hemma igen. 
Ett stort steg på vägen mot framtid. 
Dessa fantastiska kirurger, dessa makalösa experter,
deras kunskap, deras vård, deras uthållighet,
alla böner, alla kramar, all kärlek och inte minst
hennes egen enorma styrka gjorde att resan får fortsätta.
Och alla fascineras, förundras över hennes klara blick.
Jag bär min rädsla på insidan, sveper in henne i leenden och skratt.
Vi vet så lite ännu.

Här sitter jag och skriver till dig.

söndag, april 07, 2013

Jag funderar på hur det jag skriver kan misstolkas,
kanske suckar du och tycker jag är själviskt?
Tro mig jag har ju insett att allt kan tydas fel.

När den lilla arga i mig skriker handlar självklart inte orättvisan om mig,
den handlar om hennes vår krigarprinsessas strid.
Och om hennes föräldrars förtvivlan.
Allt skulle jag göra för att ta detta från dem. Allt.
Det hjälper inte, min vilja är inget.
Som för att trösta mig, lägger hon sin kind mot min, vill vara nära.
Vi skrattar och jag ber
Gode Gud håll henne i din hand. Bär henne igenom detta.

Igår sken solen här, duvorna kuttrade,
mellan björkarna hängde filtar på vädring.
Idag var vinden isande och flingorna dansade.
Igår var en glad dag.
Idag är jag ledsen.
Veckan som kommer blir svår.

lördag, april 06, 2013

Vi hann en sväng till London.
Vi hinner alltid dit.
Jag älskar att ungdomarna vill följa med oss.
Långsamfikade på det som säkert blir musikersonens nya local ecocafé,
gick söndagsrunda på våra marknader,
var på en fantastisk konsert,
kramade bästa grannarna, pratade, pratade, pratade.
Hela tiden tänkte jag -
detta är mitt, detta blev mitt.
Jag undvek både silversmeden och bästa matstället,
orkade inte berätta igen, ville inte gråta.
Allt är så annorlunda.
Allt är samtidigt så som det alltid har varit.
Jag somnar med Andetag i hörlurarna.
Det gjorde jag sist jag trodde livet skulle brista också.

torsdag, april 04, 2013

Var börjar jag?
Den lilla arga inuti i mig vill gråta uppgivet,
det känns inte rättvist att vi är i detta,
att vi blev sådana som skulle behöva påminnas om skörhet,
det känns inte rättvist att jag sitter här och skriver om hur
varje stund med de mina är värdefull och underbar.
Det känns inte rättvist, jag har värnat, varit tacksam
och burit glädje hela mitt liv,
har alltid satt familjen före mitt ego.
Bara en längtan från begynnelsen har fått fortsätta finnas i mitt innersta,
den som så brutalt stals. Och jag orkar inte tänka tanken till sitt slut,
för hade den inte stulits hade ingenting som är, varit idag.
Ingenting känns rättvist men allt är verkligt.

Vi finns fortfarande alla,
vi gråter och skrattar tillsammans,
vi värnar om varandra och
vi suger i oss vår lilla krigarprinsessas styrka och livslust.
När nätterna kommer är vi trötta och bleka,
oroade och svarta,
ändå sover vi, samlar kraft.
Vi vill tro.
På läkarvetenskapen, på underverk och på krigarprinsessor.
Vi vill tro.

tisdag, april 02, 2013


Påskfirandet här hemma blev ljust och glädjefyllt
men just själva essensen var nästan för stark i år.
Så många långfredagar har vi gått igenom de
senaste veckorna att jag fegt skyggade för den nu.
Som för att visa mig att allt måste vi människor orka
innehöll påskdagens mässa även den svarta tomheten.
Jag tog mig tårögd igenom och hörde sedan märkligt nog
mina tankar som grund för festens predikan.
Så ödmjuk är jag att jag tvekar länge innan jag skriver det.
Men här är min vrå.
Jag vill stundtals tro på mig själv.
Jag vill glädjas åt att mina ord gick in i den som fick dem.
Jag vill våga vara stolt.
Jag vill så mycket