tisdag, mars 19, 2013

Livet just nu är mycket konkret,
det abstrakta i mig finns, men brinner på sparlåga.

Och jag har redan idag hunnit vara barnvakt och kramas,
frukostklet och sagostund ger kraft att strax orka åka till jobb.
Därute viner den snöstorm som kom av sig, grå och
intetsägande. Så mycket som inte blir som vi trodde.
Gör inte något, gör inte något alls, hur många gånger
har jag inte skrivit de orden de senaste dygnen?
De senaste veckorna?
Vad gör väl det om framtiden blir annorlunda, bara den blir?
Häromdagen köpte jag sättpotatisen och la i matkällaren,
många sorter som ska få mätta många munnar.
När mörkret har sänkt sig ska jag tillverka såkrukor av
tidningspapper om jag orkar.
Frösådd och trädgårdsland, för att tro på framtid.

Lågor som ska lysa starkt igen.

måndag, mars 18, 2013

Det finns mycket jag vill att du vet,
allt i min vardag, fortfarande är det så.
Jag vill dela det med dig.

Helgen blev fin, soliga dagar.
Över världen ligger den skira dimman av vemod,
ingen värjer sig för den, vi är så mycket klokare,
vet så mycket mer om livet redan.
Lördagen som en oas, vi lekte, kramade, skrattade,
drack kopp efter kopp av nybryggt kaffe.
Lättsamt enkelt umgänge, vi är så lyckligt lottade som finns
där vi finns.
Fick vara länge med lilla familjen.
Jag förundras över styrkan,
i dem, i mig själv och kanske mest av allt i henne.
Jag förundras över att dagarna blir dagar som åtminstone
på ytan liknar tidigare dagar,
över att vi säger ord som imorgonnästaveckatillsommaren,
över att drömmarna om sen fortfarande ger vila.
Jag ser styrkan i oss alla som skörden, det jag har kämpat för hjälper oss nu,
familjen.
Och någonstans djupt inom mig tänker jag samtidigt att det
måste vara riktigt, det som sas.

"Ett är inte ett pris för annat."

Det måste vara riktigt.

Så mycket jag vill att du vet.

torsdag, mars 14, 2013

Jag sover ok, är trött antar jag, utmattad.
Och sen kommer den där fasansfulla stunden, då när
man precis vaknat och plötsligt minns verkligheten.

Vill inte.

Men dagarna går, jag är stark, starkare än jag trodde.
Oftast. Fortfarande måste väl detta få kallas chockfas?
Det är en lång väg vi har framför oss.
Att försöka räcka till och samtidigt själv gå sönder av oro
är otäckt. Jag kan känna mig helt ok ena stunden för att i nästa
må illa av klumpen i magen. Det finns så många tänk om,
det är det värsta, alla dessa tänk om.
Tänk om planen inte fungerar?
Är inte på jobbet fullt ut, familjen får gå före allt
och jag har väl på sätt och vis tur som har både chef
och arbetskamrater som stöttar mig i det. Alla vet att
jag har jobbat långt mer än jag får betalt för, nu får jag
skörda. Bara min närmsta kollega är jag arg på,
han borde vara professionell med min situation men är så dålig
på att formulera sig att jag ryser och inte orkar förlåta.
Dessutom är han lat.
Så jag tillåter mig själv att vara arg och sedan finns besvikelsen.
På dom som inte har vågat ge mig en kram.
Fegt. Faktiskt fegt. Där jag jobbar borde bara modiga
människor jobba.

Det är nu jag märker vilka vännerna är.
Och du som läser och kommenterar här, tack.
På riktigt tack.

söndag, mars 10, 2013

Jag har ofta funderat över bloggar som bara stänger ner,
inte de som försvinner för att på nytt dyka upp med
annat namn men samma vänkrets gång efter annan,
utan de som ligger kvar orörda, de där man inte tog
sig tid till ett farväl. Vad var det som hände dem,
människorna som en gång skrev? Tröttnade de bara?
Eller var tystnaden på riktigt?

________

Kanske kommer jag aldrig att kunna skriva ORDET just här.
Men jag säger det högt. Flera gånger säger jag det högt.
Jag är numera en av dem som får säga det högt trots att det är så laddat.
Alla gråter när vi säger det.
Läkarna ser oss i ögonen och vi lär oss om sådant
ni tror bara kan hända någon ni aldrig har mött.
Vänner och bekanta hör av sig. Eller avvaktar stumt.
De lär oss hur vi ska agera. Alltid är det så tänker jag,
alltid är det så, ur allt ont kommer något, men detta ville jag inte lära mig.
Fel tänker jag sedan, detta visste jag redan, jag hör ju alltid av mig,
jag är den som kramar om och lyssnar, som tror på att ge.
Men jag ville inte behöva veta hur ont det gör med andras rädsla.
I ursinne vill jag skrika till de tysta: hur vågar du,
hur kan du vara så feg?
Detta är på riktigt. Förstår du? Detta är på riktigt.

Jag skriver fortfarande. Orden tränger sig ständigt på.
Men jag funderar på om det kanske inte nu borde ske
på annat sätt. Och jag tänker på alla som vill skriva för att
ha skrivit snarare än för att orden är så många att de måste ut.
Vi talar antagligen inte samma språk.
Jag skriver trots att min verklighet är förändrad.
Eller kanske just därför.

Mitt i vår vanmakt sträcker hon armarna mot oss,
skrattar och vill bli kramad.
Vår verklighet är förändrad och vi kan inte springa ifrån den.
Vår verklighet är förändrad.
Vår verklighet är fasansfull.
Men den är också full av kärlek.

tisdag, mars 05, 2013

Mycket små underverk och tumörer skulle aldrig,
aldrig behöva samsas i samma mening.

Jag mår illa. Vi mår alla mycket illa.