lördag, februari 23, 2013

Mina naglar är nymålade. Djupt röda.
Jag måste ta på mig en svart t-shirt innan det blir så snyggt
som jag tänkte att det skulle vara, ändå känns det ovant med färgen.
Sedan spenderar jag en timme med att sortera knappar i glasburkar.
Det blir vackert och betyder att tiden har räckt till mer än jag hoppades på.
Vi lever i ett samhälle där en av de vanligaste fraserna verkar vara
"Jo men du vet, man jobbar och står i ju."
Min verklighet är inte riktigt sådan, whiplashskadan gör att jag bara
"står i" hälften av din tid.
Mycket ältar jag men inte det,
kanske tycker du att jag är överdrivet tyst om det.
Kanske.
Men ältar man något blir det en del av ens identitet.
Eller snarare, vi ältar bara sådant som är en del av oss.
Tänker man så finns det inget att skriva om just skador.

Lycka kan vara så enkelt som stunder som dessa.
Jag sorterar knappar och skriver ner mina tankar så att du får läsa.
Och tro mig, det finns något mycket lugnande i helt överflödiga sysslor,
livet stillar sig och att försöka ta upp det som skimrar i botten på  den stora
emaljburken är som att hitta snäckorna på havsbotten,
de glider undan för att plötsligt finnas igen, lite som orden faktiskt,
ja lite som orden. När jag är färdig här ska jag sätta fast en bård av spets
på hyllkanterna i skafferiet. Absolut onödigt.
Men jag kommer att bli glad varenda gång jag öppnar dörren dit.
Onödiga lyckor behövs.

Och det jag ältar, det ältar jag av kärlek.

torsdag, februari 21, 2013

Vanlig februaritorsdag och fortfarande vinter.
Jag blir sittandes länge med favoritkoppen framför mig,
mitt i kaoset, varför har jag så svårt för starter.
Fälten är fortfarande vita, trädgården frusen och
jag vill få gjort allt inomhus innan våren kommer.
Musikersonen har lovat att hålla sig hemma hela dagen,
tillsammans fortsätter vi röja det hela familjen påbörjade,
då när vi lyfte ner barndomsminnen från vinden, i helgen.
Mycket ska sparas, jag tvättar och lägger undan igen,
jag sätter fram och möblerar nytt för åren som ska komma.
Alla vi som tror på oss. Jag gör det för oss.
För alla oss som tror på oss.
Jag gör det för oss.
Även det är ett sätt att älska.
Jag gör det för oss.
Det finns så många olika sorters lyckor.
Det finns också längtor. Allt är sammanlänkat.
Har du inte det ena så tror jag inte på dina ord om det andra.

måndag, februari 11, 2013

Jo, jag har karnevalen i bakhuvudet just nu.
Unnar mig både en stor portion pasta, ett extra glas vin
och en näve godis i kväll. Samtidigt har jag dåligt samvete,
det har jag alltid men det hjälper ingen.
Fastan kommer märkligt nog alltid när jag är som mest redo.
Det är tankarna som behöver rensas mest av allt,
men i år ska jag verkligen försöka hungra också,
Vi behöver inte överflödet, vi behöver inte överflödet,
vi behöver förstå att vi inte behöver överflödet.

Ryggen gör fortfarande ont.
Som om jag har tagit en rörelse för givet, det har jag ju inte.
Jag tar faktiskt ingenting för givet.
Men det händer att jag längtar.
Det är inte samma sak.

lördag, februari 09, 2013

För att vara snäll mot mig själv gick jag
en lång vintervandring med hunden på hala stigar.
Kängor för första gången på ett halvår.
Nu har jag ryggskottsont och inget mer blir gjort.
Jag övar mig i att inte gråta utan istället vara tacksam.
För allt.
Och jag vet att jag inte är en ensam människa.
Det bara känns så ibland. På insidan.
Du vet det. Du vet.

fredag, februari 08, 2013

Jag tänker att jag ska dela så mycket med dig.
Men det mesta blir i flyktiga tankar, då när jag sitter i bilen
efter att ha handlat på Willys, när jag pausar två minuter
vid kopieringsmaskinen, tänder ljusen och lyssnar på stillheten,
dammsuger under soffan eller ligger och väntar på sömnen.
Det är inte ett delande för att du sedan skulle varken trösta mig,
berömma eller, ve och fasa, avundas mig något.
Nej det är ett delande för att jag helt enkelt då lyssnar.
På mig själv.
Kanske är min prioritering fel när jag inte lyckas nå dig.
Jag behöver berätta mer, bara i det ständigt pågående är jag ärlig.

Problem blir små när vi ser bakåt. Nutid har blivit dåtid,
vi klarade oss igenom och tror vi får stoltsera.
Jag tror ibland jag avskyr sådant.
Denna veckan tog jag ut min hormonspiral på måndagen,
störtblödningar som följd, blev magsjuk måndag natt,
orkade jobba tisdag, fick hög feber på kvällen,
jobbade onsdag, gick på löjligt sent planeringsmöte (fritid inte jobb)
med bl.a. en vän som nu är energitjuv,
hade en ful gråtrött lång torsdag som startade med lakanstvätt (störtblödningar),
fortsatte med personalmöte och mer jobb,
MEN när jag klockan sex i stressen sprang runt någonstans
mellan ost och kattmat bara för att slippa fredagshandla, vände det.
Redan vid ingången hade en butiksanställd hejat
igenkännande på mig, jag älskar sådant,
tänk att bli sedd är så viktigt,
jag ler - du ler tillbaks.
Styrelsemötet blev fyllt av skratt och slutade i ett varmt,
oväntat och personligt samtal.
När jag kom hem bäddade jag rent,
städade huset på två timmar och stöp i säng vid midnatt.
Idag har jag blivit snygg i håret, kört vansinnigt många gånger till stan
för att hämta/lämna, lyssnat på musikersonen när han stod på scen
och sedan legat i soffan.
Har jag tur vaknar jag till kaffedoft och det är lördag.

Men du ser, jag gav dig dåtid.
Kanhända svald ärlighet.
Eller var det realism med perspektiv?

fredag, februari 01, 2013

Första februari, barmark och när jag hämtar in ved
känner jag aningen av ngt nytt i vinden. Jag hör svanarna
sjunga när de flyger högt ovanför och det är för tidigt,
jag vet att det är för tidigt men plötsligt ler jag.
Längtar efter allt som ska växa vid mina fötter.
Årstidsväxlingarna, jag älskar dem.

Det finns något som spirar,
ja mer än det.